...och för min del behöver det aldrig bli fler!
I tisdags hade jag dogsen med på skolan som vanligt. De bor i ett eget rum på nedanvåningen, jag jobbar på ovanvåningen. Vi var ute på lunchpromenad som vanligt, jag lämnade över mina älsklingar i några elevers ömma vård, fixade käk, åt och jobbade samtidigt (det är så man hinner med 45 minuters promenad på lunchen).
Plötsligt ringer en kollega nerifrån djurrummet. "Midori har satt i halsen, kom genast!"

Midan hade försökt kräkas flera gånger, dreglade, var väldigt matt och vägrade låta mig undersöka hennes hals. Upp med hunden, in i bilen, iväg! På vägen ringde jag och aviserade att vi var på väg och att jag misstänkte att hon satt i halsen. Samtidigt hörde jag konstiga ljud från buren, och körde så fort jag vågade.
Äntligen framme! Och hon levde! I buren såg jag också boven i dramat - ca 40 cm nyss uppkräkt skosnöre, med lite löv på som krydda.
Vi möttes av en sköterska och fick direkt träffa veterinär, suverän service. Undersökning av svalg och matstrupe, inga skador. Röntgen av magen för att vara på den säkra sidan avslöjade en uppäten sten, men inga mer snören. Tack och lov! Snören i tarmarna är livsfarligt.

På en timme från att jag åkte tills att jag kom tillbaka (snabbaste veterinörbesöket ever) fick jag på nytt insikt om hur triviala träningsproblem är jämfört med det som verkligen betyder något, hundens välmående och hälsa! Nyttigt att tänka på ibland, och vara tacksam över att ens hund är frisk och glad! Resten är ju faktiskt bara glasyr på kakan...

Efter att ha kampanjat fasaner några dagar blev det snabbt skillnad! Redan för en vecka sedan märkte jag att "fasan" började få betydelsen" håll kontakt, det lönar sig", och ett par dagar till så verkade hon inte ens höra dem längre. Jag har jobbat huvudsakligen på två sätt:

1. Ren motbetingning, så fort en fasan har ljudit har x antal godisbitar hamnat på marken framför Prinsessan.

2. Sedan har jag direkt gått in i en titta-lek. Ögonblicket hon lyft nosen från godisbitarna har jag klickat, gett godis från mig, och bett henne titta mot fasanen. Klick igen INNAN hon börjar skälla, ny godisbit, nytt "titta". Upprepa tills hon intye längre är intresserad av att titta, utan bara vill jobba vidare (har tagit max fem reps).

Titta-leken har fungerat suveränt på alla mina hundar, på allt de har reagerat på från "otäcka" hundar till skuggor på väggen till läskiga hästar. Två saker som jag tror är nyckeln: att jag säger "titta" INNAN hunden hunnit titta på egen hand (den "smiter" inte, utan jag ber den att göra det) och att jag klickar INNAN den hunnit skälla. Jag jobbar med motbetingning: att titta på det läskiga leder till godis, Premack: kontakt med matte ger tillgång till att göra det man helst vill - titta på det läskiga, och operant inlärning: tyst tittande ger klick. Om jag timar fel och hunden hinner skälla så kallar och lockar jag den mot mig, ökar gärna avståndet till det läskiga lite, men klickar inte.

Jag tror också helt och fullt att det är lättare att stämma i bäcken än att försöka dämma upp en hel fors - problembeteenden brukar inte försvinna av sig själva. Ta tag i dem på en gång!

Och när vi pratar om strömmande vatten - vi har på sistone börjat binda ihop alla de smådelar som vi har tränat till lite längre kedjor. Dels för nyttan i att börja lägga ihop saker (göra fler saker innan belöning) dels för att börja träna baklängeskedjning (viktigt koncept i min träning när det gäller momenten), men framför allt för att jag blir så glad när det fungerar! Kanske sträcker jag gummibandet liiiite långt när jag bara måste testa ett komplett ställande eller läggande under gång - men det sitter! Hon fattar! Det är långt ifrån perfekt (och därför behöver jag hålla huvudet kallt och faktiskt göra saker ordentligt, krypa innan vi börjar springa 100 meter liksom), men det känns fantastiskt att våra grunder och småbitar håller för att meckas lite med. Många bäckar små blir en hel tävlingshund till slut!

Tävlingsmässig status:

Platsliggning: börjar få förståelse för stadgan. Kör 10-30 sekunder, varierar plats, med och utan utlagd belöning, olika störningar från mig, max fem meter ifrån henne. Grupp med stora hundarna.

Tandvisning: inte påbörjat...

Linförighet: Start och stopp helt OK, bra fokus och hyfsat uthållighet rakt fram. Börjat träna svängar separat, börjat sätta ihop. Fokus på korrekt position och högt huvud i svängarna.

Läggande: Behöver lägga lite krut på signalkontroll stå/ligg, för att få till snabba lägganden varje gång. Behöver träna på blött gräs. Bra stadga, bra uppsitt!

Inkallning: Bra stadga, bra fart! Inte börjat sätta ihop med ingångar, vill ha ännu bättre tryck hela vägen fram til mig först.

Ställande: Blir lång i kroppen, men snabbt och bra stadga. Ska jag våga plocka upp hoppstå som hon gör typ jämt utan att jag klickat det en enda gång, eller riskerar jag att skapa ett hopp-monster? Jobba med target istället? Måste fundera.

Apportering: Blir alldeles varm och glad...ettans klar, har bra delar till tvåan.

Hopp: Inkallning över hinder...få springa OCH hoppa! Hur svårt kan det vara ;)

Just nu tänker jag mycket stadga i träningen, och jobbar med att få lugn och bra position i fria följet (hon hamnar lätt långt fram). Och det börjar bli dags att träna lite uthållighet - tidtagaruret fram!

Det är ROLIGT att träna hund!

Det jag egentligen menar är att det känns lite irriterande att associationsonlärning/klassisk betingning (som symboliseras av Pavlov i min värld) kan ställa till det.

Midori är rädd för fasaner. Rättare sagt: Midori är rädd för fasaners läte. Själva fågeln verkar hon inte bry sig om, men låter det en fasan utanför så ska det varnas med full styrka. Varför? Vem vet...

Den rädslan har vi jobbat med sedan den observerades, motbetingning har gjort utbrotten kortare och verkar ge effekt - men motbetingning tar lite tid. Plus att eftersom fasaner är utsända för att tortera mig så låter de när jag inte är beredd, när jag står i duschen, pratar i telefon, eller kl 2 på natten. Midan har ett rörligt intellekt och börjar få stenkoll på att hålla isär "fasan när matte är beredd = trevligt" och "fasan kl 2 på natten = hot mot hela hundligheten!". Nåväl, vi är på rätt väg gällande fasanerna.

Igår märkte jag att Midan reagerade på en helt annan fågel, som kanske lät lite som en fasan. Hon har också reagerat på distade röster på TV eller radio, och viss musik. Jag vet naturligtvis inte om det är fasan-rädslan som smittat, eller om det är en viss frekvens som hon reagerar på oavsett var den dyker upp, eller om jag själv blivit mer uppmärksam när jag hör ett ljud som JAG kopplar till fasaner. Det är ingen stor reaktion, hon stormskäller inte, men hon stelnar till och släpper fokus från det hon gör för att kunna följa "faran" med öronen (det är som sagt ljud det gäller. Hittills.)

Detta hände under ett träningspass, och nu kommer jag till den EGENTLIGA tanken med detta blogginlägget: att ha sin prio-lista i huvudet hela tiden när man tränar hund!

Prio ett är att hålla hunden GLAD, TRYGG och i träningsläge. Den behöver det för att den andra biten - att lära sig saker - ska fungera ultimat. Plus att den behöver det för att ha ett trevligt hundliv, som det är min skyldighet att ge den.

Jag VET detta. Jag står för det 100%. Om det händer något under träningen som ger min hund negativa känslor så behöver jag jobba med det INNAN jag jobbar med min "egentliga" momentträning. Det är dessutom hyfsat enkelt ifall jag bara gör det i tid, jag och mina hundar kör en stund "titta där" och så är problemet löst (ÄLSKAR den leken!) och vi kan gå tillbaka till att träna det jag tänkte mig. Med Valle har jag verkligen fått jobba med den biten, med betydligt fler lekar än "titta där" eftersom han liksom stänger av när han inte är i rätt modus.

Så vad gjorde jag igår, när Midan för första gången (mig veterligt) reagerade på en "ny" fågel? Blev irriterad. Blev irriterad på fågeln, situationen, och framför allt hunden. Framhärdade att hon skulle fortsätta träna med mig och inte bry sig om fågelelendet. Tjatade. Och helt plötsligt hade en liten obehagskänsla hos henne vuxit till en STOR obehagskänsla...inte nog med att där var en läskig fågel, den hade dessutom förmågan att göra matte knäpp!

Jag glömde min priolista. Jag blev fokuserad på vad JAG ville träna, och glömde att anpassa mig till vad HON behövde träna. Så dumt. Så onödigt. Så det kommer aldrig att hända igen! (Nu ljuger jag...det är klart att det kommer, jag är inte fullkomlig...men min AMBITION är "aldrig"!)

Anyway...här är träningspasset i komprimerad form, incidenten hände efter apporteringen och hela den sekvensen har jag redigerat bort. Jag behöver inte påminna mig själv om vad jag gjorde fel, jag behöver påminna mig själv om att jag kan göra annorlunda nästa gång. Efter att fågeln försvunnit fortsatte vi träna svängar, och var tillbaka på banan.Hon är cool min lilla hund!

Där ser ni också hur jag hanterar nosande eller annat oengagemang på Midan: då får Valle hennes godis...samtidigt som jag verkligen vill respektera att det är en signal om att hon behöver en mental paus, så jag nöjer mig med en rep till och lägger en mental notering om att hålla nästa pass kortare.

Sista träffen mad Maria var förra veckan, och jag kommer att sakna "gänget"! Mycket intryck som vanligt, jag var glad att filmkameran var med så att jag kan dubbelkolla i efterhand vad vi egentligen gjorde.

Det som slog mig mest med denna träffen var känslan...

Att träna Valle har varit lite schizofrent - ibland är han så fantastisk att jag blir alldeles matt av lycka, för att i nästa sekund tvärvända och inte vilja någonting. Jag blir mer och mer klar över vilka triggers han har, vad jag ska undvika att göra (för att det triggar någon konstig koppling i hans hjärna), och hur jag kan låsa upp honom när han låser sig och hitta "glad-Valle" igen. Det är JOBBIGT att träna en hund som kräver "millimeterprecision" i både beteenden och ffa känsloläge för att fungera. Samtidigt är det ROLIGT och STIMULERANDE - han är bättre än den bästa instruktör på omedelbar feedback! Gör jag rätt (i hans värld) så funkar han. Gör jag minsta misstag så funkar han INTE.

Detta i kombination med att han snabbt blir mentalt trött - han verkar "ta in" mycket mer av världen än de flesta andra hundar jag träffat - och att jag älsar att träna och har dålig disciplin på att sluta i tid, har gjort träningen...lite mindre rolig än den kunde varit. Berg och dalbana i känslolandet är liksom inte min grej.

Enter Midori. Hon vill ALLTID träna, helst 24 timmar om dygnet. Hon fungerar som ett skolboksexempel för hundträning. Hon struntar totalt i miljön runtomkring, tränar vi så TRÄNAR VI! Alltså...hon är alla bra sidor hos min JRT Popsy (en av de roligaste hundar jag någonsin tränat) kombinerat med alla bra sidor hos Valle!

Redan förra träffen kommenterade en vän att jag såg så mycket gladare och mer avslappnad ut när jag tränar Midan, än när jag tränar Valle. Det stämmer! Jag är inte rädd för vad som ska hända om jag tar ett felsteg, jag får bättre självförtroende, och inte minst så har jag faktiskt lärt mig en del om vikten av att träna känsla och inte bara beteende under åren med Valle (tur att man utvecklas)...

Och det bästa är: den positiva känslan smittar!

Jag tror att eftersom jag inte längre har bara EN hund (förutom Mårran, som är lite halvpensionerad) att träna, så tar det bort press från träningen. Lämnar Valle träningspasset så har jag en hund till! Valle kan få korta, glada pass för att HAN VILL, inte för att jag kämpar med att få honom att vilja.

Resultat:

Jag vet - detaljerna är LÅNGT ifrån perfekta. Men detta är fortfarande den allra bästa träningstävling vi någonsin gjort! Han är GLAD och ENGAGERAD rakt igenom. Känslan för mig var odelat positiv, som det ska vara när man tränar! Att detaljer brister är inget som gör mig besviken - sådant pysslar vi med efterhand, de "felen" är en del i informationsflödet om var vi behöver lägga extra träning.

Sporrad av framgångarna vågade jag mig på vårt mest ångestladdade moment - apporteringhen - nästa dag. Ni kan se vid ett par tillfällen att han "stämplar ut", (han blir låg, ledsen, vill inte ta leksak), och jag har tackochlov lärt mig dels att BRYTA i det läget, och dels att STARTA OM honom. Detta är första gången jag får till en riktigt bra känsla och vettigt tempo i apporteringen när vi är i grupp!

Ni kan se honom dissa leksaken ett par gånger, jag får honom att göra en nosfrys i handen, och sedan tar han leksaken utan problem. Det är EN viktig nyckel som vi har hittat.

Midan då? Hon var bara bäst, som vanligt...:)