Det jag egentligen menar är att det känns lite irriterande att associationsonlärning/klassisk betingning (som symboliseras av Pavlov i min värld) kan ställa till det.

Midori är rädd för fasaner. Rättare sagt: Midori är rädd för fasaners läte. Själva fågeln verkar hon inte bry sig om, men låter det en fasan utanför så ska det varnas med full styrka. Varför? Vem vet...

Den rädslan har vi jobbat med sedan den observerades, motbetingning har gjort utbrotten kortare och verkar ge effekt - men motbetingning tar lite tid. Plus att eftersom fasaner är utsända för att tortera mig så låter de när jag inte är beredd, när jag står i duschen, pratar i telefon, eller kl 2 på natten. Midan har ett rörligt intellekt och börjar få stenkoll på att hålla isär "fasan när matte är beredd = trevligt" och "fasan kl 2 på natten = hot mot hela hundligheten!". Nåväl, vi är på rätt väg gällande fasanerna.

Igår märkte jag att Midan reagerade på en helt annan fågel, som kanske lät lite som en fasan. Hon har också reagerat på distade röster på TV eller radio, och viss musik. Jag vet naturligtvis inte om det är fasan-rädslan som smittat, eller om det är en viss frekvens som hon reagerar på oavsett var den dyker upp, eller om jag själv blivit mer uppmärksam när jag hör ett ljud som JAG kopplar till fasaner. Det är ingen stor reaktion, hon stormskäller inte, men hon stelnar till och släpper fokus från det hon gör för att kunna följa "faran" med öronen (det är som sagt ljud det gäller. Hittills.)

Detta hände under ett träningspass, och nu kommer jag till den EGENTLIGA tanken med detta blogginlägget: att ha sin prio-lista i huvudet hela tiden när man tränar hund!

Prio ett är att hålla hunden GLAD, TRYGG och i träningsläge. Den behöver det för att den andra biten - att lära sig saker - ska fungera ultimat. Plus att den behöver det för att ha ett trevligt hundliv, som det är min skyldighet att ge den.

Jag VET detta. Jag står för det 100%. Om det händer något under träningen som ger min hund negativa känslor så behöver jag jobba med det INNAN jag jobbar med min "egentliga" momentträning. Det är dessutom hyfsat enkelt ifall jag bara gör det i tid, jag och mina hundar kör en stund "titta där" och så är problemet löst (ÄLSKAR den leken!) och vi kan gå tillbaka till att träna det jag tänkte mig. Med Valle har jag verkligen fått jobba med den biten, med betydligt fler lekar än "titta där" eftersom han liksom stänger av när han inte är i rätt modus.

Så vad gjorde jag igår, när Midan för första gången (mig veterligt) reagerade på en "ny" fågel? Blev irriterad. Blev irriterad på fågeln, situationen, och framför allt hunden. Framhärdade att hon skulle fortsätta träna med mig och inte bry sig om fågelelendet. Tjatade. Och helt plötsligt hade en liten obehagskänsla hos henne vuxit till en STOR obehagskänsla...inte nog med att där var en läskig fågel, den hade dessutom förmågan att göra matte knäpp!

Jag glömde min priolista. Jag blev fokuserad på vad JAG ville träna, och glömde att anpassa mig till vad HON behövde träna. Så dumt. Så onödigt. Så det kommer aldrig att hända igen! (Nu ljuger jag...det är klart att det kommer, jag är inte fullkomlig...men min AMBITION är "aldrig"!)

Anyway...här är träningspasset i komprimerad form, incidenten hände efter apporteringen och hela den sekvensen har jag redigerat bort. Jag behöver inte påminna mig själv om vad jag gjorde fel, jag behöver påminna mig själv om att jag kan göra annorlunda nästa gång. Efter att fågeln försvunnit fortsatte vi träna svängar, och var tillbaka på banan.Hon är cool min lilla hund!

Där ser ni också hur jag hanterar nosande eller annat oengagemang på Midan: då får Valle hennes godis...samtidigt som jag verkligen vill respektera att det är en signal om att hon behöver en mental paus, så jag nöjer mig med en rep till och lägger en mental notering om att hålla nästa pass kortare.