Sexton veckor gammal (på dagen) har Valle börjat skolan, nu ska nosen aktiveras!

Vi provade med små godisspår i hagen förra veckan - ingen förståelse. Hur skulle han klara att spåra asfalt? Men en "funkar det så funkar det, och annars är det intressant"-attityd packade vi in oss i bilen.

SIAB är egentligen som vilket spårarbete som helst, men man använder koncentrerad människodoft i form av svett utspätt i vatten (svettas i en T-shirt, vrid ur i destillerat vatten) och sprayar spåren i huvudsak på underlag som inte tar doft av så mycket annat (asfalt). Stegring görs precis som i annat spårarbete med vinklar, liggtid, störningar, avledningsspår, osv. Det blir lite mer IPO-spår än bruksspår, mycket godis i spåret och inget stor belöning på slutet (svår att dölja på så slät mark).

Den stora fördelen är att man kan lägga spår i stan! Enkelt, behändigt, för alla som inte bryr sig om att folk tittar konstigt på en.

Valles första spår la vi precis bakom bilarna (många hundspår och människospår), ca 5 meter, spray och godis i varje steg. Jag pekade ut godisbitarna för honom, och han satte successivt igång nosen och blev mer självgående. "Fattar ingenting, men kul övning!"

Andra spåret la vi på samma ställe, alltså samma spår "omsprayat" med nya godisar. Minnesbilden hjälpte honom, nosen i backen och spårade hela vägen utan hjälp.

Tredje spåret mitt på en liten gångväg, ca 12 meter, godis varierat (en meter mellan bitarna som längst). Störning i form av fågelbajs typ överallt. Lilla hunden jobbar fint! Koncentrerar sig som 17, ibland gick han bak något steg - helt OK - ibland gick han ur och letade sig tillbaka - någon gång lyfte han huvudet och lyssnade eller tittade på något annat men hittade rätt igen utan hjälp. Jag stoppade honom med kopplet på ca en meters radie om det behövdes. Avslutade spåret helt utan övrig hjälp. Det märktes att det var på gränsen till för långt, det tog honom en stund att gå hela spåret och valphjärnan har svårt att fokusera på en enda sak så länge...:) Men han fixade det!

Fjärde spåret var en förlängning av föregående, sex meter till som tog vid där det andra slutade. Utmärkt! Lyfte inte ens på huvudet när andra hundar skällde.

Och sista spåret på en ny väg, med lite grus och gräs som störning, och en vinkel som han klarade. Nu var han TRÖTT men fixade ändå spåret hela vägen!

Mellan spåren vilade han i bilen för att "klara hjärnan" lite grann, fungerade bra (för första gången sedan jag flyttat bak honom visade han att han ville in i bilen. Hurra!). Jag använde VGW-bältet med spårtillbehöret, mycket nöjd! Selen sitter jättefint, och det blev snabbt en signal för honom när jag kopplade om från bröstet till ryggen (nosen i marken) eller tvärt om (vanlig promenad).

Man skulle ju kunna tro att han skulle vara helt slut när han kom in i klubbstugan igen? Icke! Han gjorde sina bästa saltomortaler för övriga hundar och ville leka, bjöd div kreativa beteenden för tråkiga matte (jamen klicka nu då! Titta på mig!), och skulle INTE vila på filten! Lilla kelpiebarnet...Fast Maria har döpt honom till "salig blandras från australien" och gissar på beauceron och whippet i stamtavlan...;)

SÅ VÄLDIGT NÖJD med min lille valpis! Världens bästa träningskompis, världens goaste vovve, världens farligaste vakthund (enligt honom själv...fyra månader gammal var det ja!), och världens bästa kompis!

Lille Valle är snart fyra månader, och jag märker en liten förändring i sinnelaget. Mindre fokus på mig, mer störningskänslig, vissa koncentrationssvårigheter...Det kan iofs också ha att göra med att vi tränar mer utomhus = mer distraktioner.

För mitt eget nöje: Valle leker!

Vi har tränat under veckan:

* Introducerat baklängeskedjning, med ligg - touch - sitt. Ledde till god stimuluskontroll, en fokuserad hund, och bättre ligg!

* Stimulsuskontroll (vänta på signal, lyssna efter vilken) med alla tre hundarna på en gång. Utmärkt störningsträning att de andra får godis och Valle ska hålla position. Blandat sitt, ligg, touch.

* Tränat inkallning - iväg! under promenaden. Inkallning från lek - belöning - IVÄG! Premacks princip in action, fungerade utmärkt.

* Lagt två små godisspår i hagen. Han fattade nada, men åt upp godiset.

* Mer hagträning (MYCKET störningar!) med filten, följa, touch, titta på hästen.

* Ren flytträning av GF ligg, sitt och stå. Börjar fungera fint!

* Flytträning av skiften sitt - ligg - sitt - ligg. Helt plötsligt fattade han att han kunde sätta sig upp utan hjälp (har använt handtarget innan), och sedan var det igång...Passade på att shejpa in raka höfter istället för att han lägger sig på ena skinkan.

* Vi var på privatlektion (se tidigare inlägg).

* Valle var med på valpkursens avslutning, och fick testa deras "avslutningsbana".

* Fredag var han på planen och tränade kort lite lek, lite ingångar, lite stå under b. m. Klart distraherad av otäck blåst i bajstunnorna!

* Byta leksak, hämta leksak. Det blir saaaaakta bättre...då och då...det SKA gå!

Lördag hade han diarré och fick stanna hemma och sova hela dagen. Handmatad med ris (som tydligen inte är tjänligt som hundföda) blev han pigg igen, och nu mår han bra.

Söndag var han med på kurs, och fick göra CU-övningar med mina kursare: ligga på filt, söka upp filt, target, zen, on/off, hundmöten, och kapplöpning. Duktiga Valle som säljer mig för en köttbulle! Totalspeedad när han kom hem...somnade pang på kvällen.

Jag och Valle har fått vår första "riktiga" lektion, av Maria Venhammar i Svalöv. Lite ny feedback, en åsikt om hunden, och en hel del hemläxa för mig...varför gör jag precis så som jag lär ut att man INTE ska göra?

Vi började med att titta på uteplanen medans vi väntade på Maria. Valle fann sig snabbt tillrätta, och bjöd flera steg utmärkt fritt följ för en slick mjukost.

Regnet jagade in oss, och vi började med lite lek.

Valle är otroligt lättbelönad med typ allt, och jag försöker ta tillvara variationen av förstärkare som står till mitt förfogande med olika belöningsord (inspirerad av Eva Bodfält).

Kampen blev snabbt bättre när jag tänkte på att låta honom leda och få mig att svara istället för tvärt om, vi pratade lite om en tydlig strategi för ett säkert "tack", och sedan gick vi på ett av våra problemområden: egenlek med leksak är roligare än samarbete. Så fort Valle får en leksak så drar han iväg till en lugn plats för att käka upp den, och jag har varit lite ställd - ingen av mina andra hundar har ens varit i närheten...och jag är inte utrustad med mindre fantasi än att jag kan se hur detta begränsar träningen och kommer att skapa problem i apporteringen!

Övning 1:

In i ett litet rum. Kasta leksaken, direkt klick när han griper den, och på klicket släpper han och kommer till mig och får en godisbit (han släpper och kommer iallafall på klick, så långt har vi kommit). Mål: att skapa en förväntan.

Efter några gånger lät vi honom ha bollen lite längre (en inbjudande repboll), och väntade på en frågande blick mot mig - klick. Så småningom hoppas jag att förväntan om belöning hos mig när han tagit bollen är större än viljan att leka själv, och att jag då kan börja shejpa ett hämtande - eftersom vi är i ett litet utrymme så kan jag bara sträcka mig efter bollen när han släpper den och börja om, och han är hela tiden nära mig.

Övning 2 - variant 1:

Ut i stora rummet, lek med leksaken, släng den. Så fort han drog in under en stol började jag och Maria leka som tosingar med en annan leksak. (Det brukar rekommenderas en likadan, men jag har inte märkt någon skillnad på Valle - han favoriserar ändå den han redan har...Kanske skulle jag bara köra ett byte och alltid byta till en bättre, eller ha en stigande skala av åtråvärda leksaker? egen reflektion.) Jodå, efter en liten stund blev det frestande att kolla vad vi gjorde...då försvann leksaken som vi hade, och när han sprang bort och grep sin "gamla" kom leken igång igen. Vi hoppades att hans "ägandevilja" skulla vara så stark att han faktiskt hämtade den gamla leksaken -vilket hade lett till klick och belöning och lek med den "nya" leksaken. Det gjorde han inte - men det var nära, och han sprang kortare och kortare väg för att gnaga och stannade kortare och kortare tid innan han engagerade sig.

variant 2: När han kom utan leksaken började vi leka med den nya, och upprepade. Inget klick, bara byte av leksak så fort han drog med den ena. Gick snabbare och snabbare! Mål: att ändra förväntan från egen lek till samarbete.

variant 3: När han drog med leksaken vände jag ryggen åt honom och började leka som en idiot med...ingenting. Nu hade vi kommit så långt att han faktiskt tog med sin leksak för att se vad jag gjorde, men sprang förbi mig. Jag vände och fortsatte åt andra hållet. Till slut blev jag alltför intressant, han kom nära, jag nappade åt mig snöret fäst i bollen och vi hade kalaskul med leksaken innan jag släppte iväg honom igen.

Duktiga Valle engagerade sig till tusen och efter en liten stund tog han med sig leksaken till sin älskade filt :)

Härnäst tittade vi lite på skiften sitt-ligg, som jag fick fram spontant för första gången onsdag kväll, då vi också shejpade in ett ligg med raka höfter istället för på ena skinkan (otroligt fascinerande att se den kreativa hunden testa att röra olika kroppsdelar och fatta direkt efter första klicket för höfterna!). Valles ligg är fortfarande lite långsamma, vi testade om man kunde få fram snabbare ligg med hjälp, men det blev tvärt om sämre. Jag tror att de kommer att speeda upp sig efterhand, bara senaste veckan har det blivit mycket bättre.

Lite ingångar med bakdelskontroll (jättefina), och sedan rullade Valle ihop sig på filten och somnade :) Vi snackade vidare om att börja med krypet, framförgående, och sändande redan nu, och under tiden började stugan fyllas av kursare. Valle vaknade till nya vänner (OK, en briard är också en hund), och vi flyttade in till nästa rum och tittade på apporteringen. Valle visade hur långt vi kommit, bekantade sig med metallapporten (verkade inte bry sig), och var lite disträ (inte konstigt...).

Då kommer min dåliga sida fram - jag faller alldeles för lätt in i att försöka locka hunden att köra lite till. Dåligt på två sätt - dels bör jag inte fortsätta att träna när hunden har tagit slut, dels bör jag ALLTID vänta ut att det är han som startar träningen. Kardinalfel! Och de har förföljt mig till och från sedan jag började träna hund - TROTS att jag vet om det.

TAGPUNKTEN ÄR: VÄNTA IN HUNDEN!

TAGPUNKTEN ÄR: HÅLL KÄFTEN! (Det är OK att använda en sådan TAGpunkt till sig själv...)

Ny inspiration, en liten spark där bak, och nya övningar att jobba med. Man tackar!

Dessutom har jag anmält mig och Valle till kurs i SIAB (Scent in a bottle). Spännande!

Valle har haft en spännande "upplevelse-vecka"!

Han har...

* Tittat på ån, som äntligen slipper sitt istäcke:

  Trygga Mårran vid sidan...då vågar man sig närmre!

* upptäckt lyckan i att nosa upp sin alldeles egna pinne (helt plötsligt verkar han fatta vad nosen är till för)!

* Börjat leka burlekar med ställföreträdande matte Emma, vilket har resulterat i en viss ovilja att LÄMNA buren...

* Provat på agility ihop med valpkursen. Tunnlar - check! Slalom - check! Extremt låga hinder - check! En pytteliten kombo med hinder och tunnel - check! Skälla på hundar som springer när han måste vara stilla - check...

* Följt med på rallylydnadsträning och där träffat två border-terrier-valpar. Skyltarna var ointressanta, valparna till en början otäcka (helt plötsligt såg min lille valp ut som en äkta dingo...), men kamptrasan bjöd han fina ingångar för! :)

* Varit på spårtävling, hälsat på ALLA deltagare MÅNGA gånger, tittat på spåren på flygfältet, tittat på när jag var mottagare i budföringen från Emmas trygga famn, och snällt sovit i bilen. Bästa valpen!

* Varit på långpromenad i Rövarkulan:

Lilla hunden i stora skogen

      Mårran får gå före...

    ...så vågar Valle gå efter.

* Och varit på valpträff:

    Nya allra bästaste kompisen Kina

  "Du där med pälsen - passa dig!"

  "You scratch my back - I scratch yours"

I mellantiden har vi hunnit träna lite också.

* Apporten börjar fungera, han griper och håller alldeles stilla och koncentrerat tills jag klickar.

* STÅ har vi börjat på. Både från sitt/ligg, ställande i front, och ställande under b.m

* Ett par fina inkallningar med störning, filtskick och stadga, samt lek, blev det på valpträffen.

* Och vi har tränat in ett nytt kommando (som jag upptäckte ett behov för): Låt bli! Jag skriver mer om just den träningen i ett senare inlägg, förbudträning med positiva metoder kräver lite mer space! Och kanske en film :)

...och sedan var det ju historien med ( den numera avlidna) bläckfisken...

Deras förhållande började i dur...

  ...men slutade i moll! Valle visar sitt rätta jag.

Som vanligt snurrar lite av varje runt i huvudet, just nu har jag snöat in lite på det här med att kunna klappa och smeka sin hund i träningen - och att den både accepterar och uppskattar det.

Många hundar verkar snarast tycka att det är äckligt eller störande när man klappar eller ens vidrör dem i en träningssituation, de ryggar undan, de rullar runt, de går upp i varv istället för tvärt om. Hundar som vanligtvis uppskattar kel och mys i soffan verkar helt enkelt inte tycka att det hör hemma i en träningssituation. Det tycker jag är synd!

När vi pratar om lek pratar vi om vikten av att lära hunden uppskatta leken som belöning, och det fins spaltmeter skrivna om hur man utvecklar leken hos en ointresserad hund. För många hundar är just det i början - ointresserade av lek. De kanske tom ryggar undan leksaken, hallå, det är köttbulledags! Men vi som lägger ner lite tid på lekutveckling kan se "en ny värld" öppnas för hunden, och får ett kraftfullt verktyg att belöna och höja aktivitetsnivån i hunden.

Hade det inte varit praktiskt att kunna verkligen belöna hunden med beröring likaväl som med lek och godis? Borde vi inte träna det på samma sätt, istället för att avfärda det som "något som hunden inte gillar under träning"? Jag tror att vi blir lite lata. Det är så enkelt att belöna med godis att vi missar att ta tillvara alla de andra sätt som vi fasktiskt har att belöna vår hund.

De allra flesta valpar som kommer till mig på valpkurs uppskattar olika former av lek likaväl som att gosa hos föraren, åtminstone NÄSTAN lika mycket som mat. Jag vet det med säkerhet, därför att det är alltid vad vi jobbar med hela första gången: kontroll av vad hunden gillar. Några månader senare har de alltför ofta "förvandlats" till hundar som INTE leker (på förarens initiativ) och INTE kelar (på förarens initiativ). Så frågar jag hur ofta de använt just detta som belöning, och svaret är alltid lite svävande...det är helt enkelt ENKLARE att belöna med godis.

Tillbaka till beröring...jag träffar många hundar som är högtempade och reaktiva - det är egenskaper vi söker hos en tävlingshund. Klickerhundar blir dessutom kreativa och aktiva, eftersom vi ofta shejpar med hjälp av en lätt frustration för att få beteendet dit vi vill. De hundar jag träffar kommer till mig därför att det slagit över en smula: de är FÖR aktiva. De kan inte slappna av. De piper.

Gemensamt för i stort sett alla är att de gärna leker, gärna tar godis, gärna jobbar, jobbar, jobbar, men INTE uppskattar beröring. De förare som verkligen hade behövt en "av"-knapp kan inte "bara umgås" med sina hundar, kan inte massera och klappa och smeka utnyttja den lugnande belöning som beröring enligt mig borde vara!

Fördelar med att lära sin hund uppskatta beröring:

* Massage får spända muskler att slappna av, och när kroppen slappnar av så slappnar sinnet av.

* Beröring är tävlingsmässigt OK som belöning.

* Beröring frigör hormonet Oxytocin, som får både oss och hunden att må bra och bli lugna och känna samhörighet.

* Att koppla ihop tex en strykning över ryggen med en känsla av lugn och ro hjälper hunden att komma i rätt sinnesstämning inför lugna koncentrationsmoment.

* Beröring hjälper bort frustration, såtillvida att jag kan använda det som "det var inte helt rätt men jag gillar att du jobbar för mig". Det gör en enorm skillnad för de hundar som gör "allt" för sin ägare och blir frustrerade och ger upp när de inte får sitt förväntade klick.

* Vi som förare mår bra av att klappa om våra hundar! Det är lugnande för oss också, och påminner oss om att det faktiskt fortfarande är "jag och min hund" även när det kanske inte går så bra.

* Vi bygger en struktur i träningen för stressade hundar där aktivitet alltid följs av avslappning, och avslappning är en förutsättning för aktivitet. Vi bygger in det i hunden genom association och förväntan, och efter ett tag så börjar hunden "avbryta sig själv" när den går upp i varv - det är ju det som alltid brukar hända när den känner så här!

Så jag köper inte alls liknelsen om att det för hunden är som att sitta vid ett dukat bord på favoritrestaurangen och precis när man ska ta första tuggan så vill ens partner kyssas (man gillar att kyssas, men inte här och nu tack). Jag vill inte att min hundträning automatiskt ska ge min hund känslan av "favoritrestaurang". Jag vill kunna växla, likaväl som jag vill kunna höja min hund med leksak, så vill jag kunna ta det lugnt med kel och mys - och ha en hund som uppskattar det!

Hur gör man då? Jag tror framför allt att man ska ta sig tid, och ha tålamod. Klassisk betingning: smekning över ryggen = äta ur mjukosttuben. Premack: en minut smekning = hunden får gå upp och röra på sig. Om hunden är så spänd och har sin förväntan på MAT eller LEKSAK så starkt att den verkligen tycker att beröringen är jobbig, så börja hemma i soffan. Lägg till ett speciellt ljud (jag sjunger för mina hundar, eller sssccchh-ar). Använd en mjuk cirklande rörelse med fingertopparna (googla på TTouch). Använd naglarna om hunden tycker det är mysigare. Vissa hundar gillar lätt beröring, andra rejäl massage. Testa öron, nacke, käkar, mage, bröst. Inuti öronen har vissa hundar en avstängningsknapp :)

Jag tror att det är lite som för mig när jag är stressad och spänd och sitter framför datorn och "bara måste", och min man kommer och börjar massera mina axlar - först är det inte skönt! Musklerna gör ont. Jag MÅSTE faktiskt fortsätta jobba! Men om jag ger det fem minuter så börjar jag slappna av, går ner i varv, och mår bättre - och jobbar effektivare.

Och for the record:

Mårran har alltid gillat mys och kel - vilket har hjälpt oss enormt i miljöträningen med en osäker och misstänksam hund. Att sitta i min famn och få slicka mig i ansiktet har fungerat även när hon varit för stressad för att ta mat.

Popsy har alltid varit en "peta inte på mig!"-hund. Efter lite experimentiell träning uppskattar hon numera en speciell typ av nack-kli, och jag kan få ner henne i varv på filten genom mys och massage. Från "rör mig inte" till "ja tack, mera" på sex månader :)

Valle har älskat kroppskontakt från början, och jag lägger medvetet in en viss typ av smekningar när han är väldigt lugn, och använder som paus i träningen. Jag försöker också tänka på att verkligen variera mina belöningar med honom, på ett helt annat sätt än med tidigare hundar. Så far so underbar!

Valle har haft en lite lugnare vecka än vanligt, bondat med husse, lekt MYCKET med Mårran, och verkat allmänt nöjd med livet.

Vi har tränat:

* Klossen har blivit fulla ingångar utan kloss, idag har vi fått till sättandet på slutet.

* Ligg, som vissa dagar fungerar super och andra inte alls...?

* Apportering med ny, grön plastapport. Jag upplevde att han snöade in på kulorna på träapporten, platsapporten är tydligare med var han ska gripa. Tveksamt hur det går...Han vill inte längre stjäla den och leka ensam med den eller slå på den med tassarna, men jag tycker inte heller att jag får till bra gripanden. Å andra sidan, de få som verkligen blivit bra har varit otroligt medvetna. Det är nock bara att fortsätta, lite i taget.

* Inkallning från lek med annan hund. Hans inkallningar är faktiskt superbra, jag kallar in honom från i stort sett vad som helst. Just nu iallafall.

* Släppa på "tack". Fungerar för det mesta, men ibland så tar leken överhand och det tar några sekunder innan hjärnan kopplas på igen.

Onsdag fick han hälsa på ett nytt gäng hundar, och torsdag fick han två nya vänner: Kenzo och Josefin (som har gjort den fina fleeceflätan som han bara tokälskar på filmen). Nu har han lärt sig leka på flattevis :)

Fredag träffade vi min bästa vän Karin och hennes dotter, som bor i London men var hemma på snabbvisit. Stadspromenad i Malmö med hundar och cyklar och MASSOR med folk, träning på gågatan vid triangeln, och Valle fick se sitt livs första bebis!

Lördagen snarkade han i sin bur med på kurs hela dagen, ville knappt komma ut och leka ens, men piggnade till på eftermiddagen så jag passade på att föreviga lite träning:

Och söndagen tillbringades hemma med husse när jag var på jobb. Utan att Valle hamnade i frysboxen. (Stående skämt hemmavid, är han stygg är det frysboxen nästa så han får coola ner sig...Betoning på SKÄMT!)

Jag gillar att smygtitta. På folk, det erkännes (på krogen - tidigt, innan alla blivit överberusade - är Mänskligt Beteende ovanligt fascinerande), men speciellt på hundar. Jag kan sitta och tyst titta på mina egna hur länge som helst, eller hade kunnat om jag hade haft tid, och följa deras interaktioner och försöka utöka mitt ordförråd i "Hund". OK, nu gör hon så...och får den responsen...Gör hon likadant mot andra hundar? Mot mig?

Ur den synpunkten är det guld att ha fått en ny och intressant "flockmedlem"! Hans agerande har börjat att i grunden förändra sju års invanda beteenden hos mina Töser.

Observation 1: Mårran har fått ett föremålsintresse. Hon, som ALDRIG hämtar grejer om det inte är i försök att byta mot mat, hämtar vantar och PET-flaskor och lägger sig mitt framför Valle. Vad gör han? Försöker vara med och dela. Ålar sig på rygg, gör Gremlin-ljud, slår med tassarna, får tag på ett liiiitet hörn, och sedan sultar de tillsammans på samma pryl. Mårran, som vaktar sina prylar med sitt liv!

Dessutom började hon igår att gå runt med sagda PET-flaska. Valle efter. Runt i huset, med PET-flaskan sådär retfullt precis nästan inom räckhåll...Jag lovar, hon skrattade! Och han också :)

Observation 2: "Över min döda kropp att du får peta på mig"-Popsy har lite smygande börjat uppehålla sig väldigt nära Valle. Sådär av en slump ligger hon och sover tio cm från där han ligger och pysslar med sin leksak. Och morrar grinigt när han stör henne, men hon flyttar sig inte. Flyttar han så är hon strax i närheten igen. Han tycker att hon är en intressant "morr-leksak" med jämna mellanrum (att hon inte menar allvar har han listat ut för länge sedan), och på något konstigt vis verkar det nästan vara en lek dem emellan. De sover ofta rygg mot rygg dessutom, Popsy som inte har accepterat närkontakt av någon annan hund på sex år!

Båda töserna är dessutom mer avslappnade och verkar gladare än tidigare. Den sista spänningen mellan dem verkar vara borta. Kanske är det som vissa människor hävdar, "det krävs en karl för att hålla kvinnfolket på plats" ;) eller så är det bara så att hans envetna "vi SKA leka och ni SKA gilla det"-attityd som börjar bryta igenom deras försvar på allvar.

Det jag märker på Valle är att han blir mer och mer säker på sig själv och får ett väldigt tydligt kroppsspråk.

Igår träffade han en ung BC-tik, som tyckte att han var det äckligaste som någonsin gått i hennes närhet...Samtidigt som han var lite, lite kul någonstans. Nosen sa "kom inte hit"med morrningar och luftsnappande, kroppen och svansen sa "jag vill hälsa men vet inte hur". Valle löste det hela genom att hälsa på hunden bredvid, och sedan lägga sig ner framför Fröken BC med huvudet bortvänt. Inte på rygg, utan avslappnat i viloställning. Sedan fick hon nosa på honom i lugn och ro, de möttes nos mot nos, han reste sig och satte bakdelen mot henne (det gör han med de flesta hundar), och sedan kunde de börja leka - situationen var avdramatiserad på under fem minuter. Coola Valle var inte rädd, inte undergiven, utan bara extremt tydlig och vänlig mot en osäker blivande polare.

Och jag lär mig lite mer för varje dag!

Måndag morgon har blivit tradition för Vallerapporten för veckan som gått...:)

I veckan har Valle:

* Börjat träna klossen. Han har två tassar på (stående, inte liggande som var hans första val), och cirklar fint. Han bööörjar fatta att där fins en slutposition...OCH han börjar generalisera helt på egen hand till utan kloss!

* Pipit i buren under tisdagens kurs...det var några veckor sedan sist! Tack och lov var det borta igen dagen efter.

* Fått förståelse för - och glömt bort igen - kommandot "ligg". Han har verkligen svårt för det! Och jag har studerat honom - han lägger sig väldigt sällan öht (mer än för att sova). Kanske är kroppen helt enkelt inte färdig? Han lägger sig gärna på filten, men då är det "viloläge". Ska fortsätta jobba med det, så klart. Det lustiga var att under den kvällen som poletten verkade trilla ner så generaliserade han blixtsnabbt till ligg från stå och rörelse likaväl som från sitt. Och sedan var allt borta nästa dag. Suck!

* Tränat stadga på filten och stadga - frisignal i sitt.

* Hårdtränat "nu tar jag dig" och att jag får ta i halsbandet. Fortfarande lite tveksamt i vissa lägen...

* Gjort en miniuppvisning inför publik på trixkursen. Definitivt inget avancerat, men bra fokus och arbetsvilja!

* Gått en stadspromenad i Höör, skvallrat på hundar och cyklar. Duktig Valle!

* Blivit bekant med Höörs Brukshundklubbs plan. Enkla inkallningar och följa-övningar. Älskar, älskar, älskar att ha en lekande hund!

* INTE gått på valpträffen, utan istället tillbringat lördag förmiddag i sängen hos sjuka matte, och lördag eftermiddag med att driva husse och Töserna till vansinne...

* Varit på fototräff i Limhamn, tillsammans med töserna, Stina och bordercollisarna, och ett antal fotografer. Höll utmärkt fokus trots MASSOR av störningar (inklusive polaren Chuckie som lekte med en pipis två meter bort).

* Kraschat två glas och en kaffekopp när han helt plötsligt hoppar från sängen till bordet...upprepade gånger...

* Varit ensam hemma med Mårran - och överlevt - måndag, tisdag, onsdag.

* Råkat i bråk med Mårran, blivit "räddad" av matte, och slutit fred igen.

* Blivit vaccinerad - veterinärer är KUL! Nålen verkade han inte ens känna :)

* Och följt med matte till frisören. Nu var han hur duktig som helst i buren, OCH gick in själv!

Lite bilder på mina två bästisar får sammanfatta veckan. En mattes hjärta blir helt varmt...