Valle följde med till Svalövs Brukshundklubb igår, där vi varit många gånger. För första gången visade han på allvar att "tonåren" är på G...Han var helt låst, på miljön, på de andra hundarna, på allt. Tog inte köttbulle. Tog inte favvo-leksaken. Ville bara titta på allt runtomkring och gnälla.

Så jag satt med honom i knät och klappade och tittade tills han slutade skaka (upphetsning misstänker jag, men vem vet?), sedan gick vi och kastade godisbitar längst kanten på planen som han fick nosa upp. Alla tankar på eventuell träningstävling i höst försvann snabbt!

Helt plötsligt bestämde han sig för att livet var OK igen. "Matte, var är  min leksak? Om jag går fot, får jag den då?" "Matte, de där köttbullarna...såg du att jag tittade på hunden som sprang till sin leksak och sedan tillbaka till dig? Typ, belöning?"

Vi gjorde några enkla GF-övningar med ingångar, korta fotgåenden, sitt och ligg, och sedan var hjärnan helslut. På vägen upp mot klubbstugan kommer ett paraply vandrande (hans första någonsin)...Man är TACKSAM mot kloka människor! När Valle började ragga och skälla satte sig personen ner (paraplyet fortfarande uppspänt) och kallade försiktigt. Valle gillar ju folk, och blev överlycklig när han fick hälsa. Paraply avskrivet som fara!

Inne i stugan skulle jag snacka vardagslydnad på instruktörsmötet, och fällde upp tygburen till Valle som vanligt. Han blev överlycklig...hur en hund lyckas ta sig in i buren INNAN den ens är uppfälld är mig en gåta, men jag fick fälla upp buren runt honom på någon vänster. Snacka om väl burtränad :)

Esther Gris verkar trivas bra i sin box. Jag började med att vänja henne vid beröring enligt principen "klick betyder att jag backar igen" och på tio minuter kunde jag stå och klia henne på nacken. Idag jobbade vi med tryn-target på min hand (belöning en handfull grismat i tråget), hon verkar tycka att det är VÄLDIGT stimulerande att få tänka lite! hon har också börjat glad-grymta när jag kommer. Det blir en riktigt trevlig gris av henne!

Lördag

16.15: Kommer hem från en heldag med Tränareleverna. Huvudet känns som en urvriden disktrasa efter åtta timmars undervisning. En snabb kopp kaffe.

16.30: Kopplar släpet, letar fram vägbeskrivning.

17.15: Framme. Tre gyltor att välja mellan, alla unga dräktiga Linderödssvin med stamtavla och allt...Väljer den snyggaste.

17.20-17.45: Ägaren försöker locka in sagda gylta i transporten, lättare sagt än gjort...alla de andra går gärna in! Till slut också våran utvalda. Transporten lyfts ut ur hagen med kran, placeras rumpa mot rumpa med vår transport, och gris byter smidigt plats.

18.00: Alla papper ifyllda och klara, namnet Esther valt för stambokföring, på väg hem med vår avelsgris.

18.25: Ola kastar sig in i köket och svänger ihop en ugnspannkaka, jag tar ut dogsen en kortis.

18.35: Transporten in i hagen, placeras bredvid hagen där Piggy och Babe går. Vi bygger en mindre hage runt transporten, så att Esther i lugn och ro ska kunna bekanta sig med de andra utan risk att bli skadad (gamla suggor är ibland lite stygga mot unga gyltor). Mat och vatten på plats.

19.00: Öppnar transporten, och Esther plirar ut på sitt nya hem. Går försiktigt ner. Nosar på gräset. Verkar nöjd.

19.02: Esther rusar genom elstängslet in till Piggy och Babe, som INTE är förtjusta i intrånget. De turas om att jaga den tack och lov betydligt snabbare gyltan, som naturligtvis vägrar komma ut samma väg som hon smet in trots att vi genast tagit bort stängslet på en Esther-stor bit.

19.10: Piggy och Babe tröttnar, och slänger sig i sina sölpölar. Esther softar, bökar lite, undersöker stället. Verkar lugn, knorr på svansen.

19.20: Fortfarande lugnt. Vi går in och tar ut pannkakan ur ugnen, äter en snabb bit.

19.25: Ola ska iväg och gratulera en kompis som fyller år. Jag tar kameran och tänker föreviga vårt nya tillskott till flocken.

19.30: På väg upp mot hagen ser jag Esther massakrera övre hörnan av staketet på sin väg genom detsamma. Säger många fula ord på min väg till stallet för att stänga av strömmen, för att sedan rusa upp igen för att få upp staketet innan fler grisar tar sig ut.

20.15: Staketet fixat. Ett antal jordkokor som var uppbökade på den understa eltråden förklarar varför strömmen var dålig, avlägsnar dem och flyttar upp understa tråden fem cm så att den går fri från gräset. Letar upp Esther som går längst ner i stora hagen (tur att vi har grishagen inuti den större hagen, och det är ordentligt stängt runt om). Hon verkar bli glad att se mig, går och bökar i lugn och ro. Det börjar regna medans jag funderar över vad sjutton jag ska göra...

20.15-21.30: Efter att ha försökt locka och fösa utan resultat bestämmer jag mig för att bygga en fålla där hon redan går, och sedan köra dit transporten för att till sist kunna flytta Esther in i stallet. Hon tittar intresserat på när jag fixar och donar. Strömmen är ju fortfarande av, och jag sänder en tacksam tanke åt våra övriga snälla djur som håller sig på plats utan el. Förutom hundarna då, Mårran släppte ut hela gänget runt 21 och en kör av skall påminde mig om kvällspromenad och mat. Sorry, en enda kväll MÅSTE matte ägna sig åt andra saker! Till slut är fållan klar, elen på, Esther går in, och jag stänger! Frid och fröjd. I en halv minut, innan hon helt enkelt går igenom staketet igen. Antingen är grisen okänslig eller så är vårt stängsel inte strömledande längre!

21.30: Ola kommer hem. Med gemensamma krafter lyckas vi försiktigt fösa ner Esther till hagen närmast huset. Jag stänger efter henne, hon tittar på den undre tråden, och någon däruppe skickar lite extra kraft till strömmen som blixtrar till precis när hon tänker sätta trynet mot, och hon kommer på andra tankar. Tack och lov, halva hagen är avstängd! Vi föser försiktigt henne mot den öppna stalldörren. Hoppet blir starkare - ska hon gå in? NIX! Två meter ifrån kastar hon om.

21.45: Vi sprider ut mat och gör iordning en snara. Det börjar bli mörkt. Grisen MÅSTE in! Med extremt kontrollerade rörelser lyckas Ola få snaran runt den misstänksamma grisens hals, och sedan blir det några minuters rodeo. Grisen ska inte skadas, men snaran ska inte ramla av. Ta och ge...

21.55: Esther är INTE intresserad av stallet, men drar sig självmant upp mot något hon känner igen: hästtransporten som hon kom i, och som hon är van vid sedan sitt gamla hem. In med mat. Sedan är det dags: Esther är en meter ifrån öppningen, och med gemensamma ansträngningar lyckas vi tvinga in den motsträviga grisen. Inte roligt! Men nödvändigt.

22.00: Vi kan andas ut...Nu ska bara dogsen få sitt och adrenalinet ska ur kroppen så att jag kan sova och ladda för nästa dag med Tränareleverna.

Esther tillbringade natten i transporten, och flyttades söndag morgon till stallet. Ny hage är planerad med el OCH fårnät (som hon är van vid sedan tidigare), så länge får hon helt enlkelt vara inne. Inga skador, vare sig efter att ha blivit jagad av sina artfränder eller några psykiska men mot människor, och hon verkar vara en synnerligen trevlig gris! Lite kul historia, så här i efterhand...:)

...egentligen inte, han bara rockar loss med sin nya favoritleksak, men JAG hade lätt gått och handlat :)

Känns inte som att det blir några större problem med apportering av olika föremål, bara själva apporteringen sitter! (och igår kunde han sitta vid min sida, ta på kommando, hålla fem sekunder, och släppa på kommando! Lyckoträff, men har det funkat en gång...)

ÄNTLIGEN har det hänt något med vår apporteringsträning!

Efter senaste träningen för Jenny har apporteringen fått ta det lugnt och vila lite. Jag har passat på att säga "apport" när jag VET att han kommer att gripa (naturpinnar, tuggpinnar), och sedan har han fått sin pinne att äta upp. Vi har däremot tränat avlämningar i handen med tennisboll, och att åtminstone springa MOT mig istället för från mig när han får en leksak.

Igår var det dåligt väder och en överaktiv kelpie - sådär kombination...Två nya leksaker var införskaffade på förmiddagen och väntade på att invigas. Så jag tog tjuren vid hornen...eller kelpien vid öronen...och gick in i badrummet (vårt träningsrum).

Apporten för dagen var ett gummiben, ganska fast och tungt med små noppror, som han aldrig hade sett förut.

Det jag vill ha fram just nu är glädjen i att gripa och hålla. Han kan gripa och hålla ca 5 sekunder stilla och fint (det är klart han kan, det ligger i alla hundars fysiska förmåga), men jag vill att han ska göra det för att han tycker att det är kul - inte med en min som säger "suck, inte igen...".

Planen var att klicka enkla gripanden och belöna med de nya leksakerna. Liten ansträngning leder till stor lycka, alltså blir den lilla ansträngningen ingen ansträngning längre utan lyckokänslan i leken "spiller över" på gripandet. Leken verkar också göra att han funderar mindre utan "bara gör", vilket jag tycker är en fördel i nuläget. Hög aktivitetsnivå, apporten framför nosen, grip, klick, leken fortsätter! Allt blir lek.

Tidigare har jag haft en latenstid på ca tre sekunder, har han inte tagit den innan dess tar jag bort den och ger honom ett nytt försök. Idag hade jag bestämt mig för att hålla den framme i en minut eller längre, tills han grep (vilket jag var 99% säker på att han skulle göra förr eller senare). Allt är värt att testa!

In i badrummet, testade leksakerna (båda fick MVG), leksaken bakom ryggen, visade fram apporten. Valle tittade på apporten. Tittade på leksaken. Tittade på apporten. Grep - klick - leken kom igång igen. Upprepade ca tio snabba växlingar, han grep lite snabbare för varje gång. Paus på filten, vila lite.

Nästa pass ville jag ha ett "bevis" på att han såg apporten som en förstärkare, en chans att komma till leken, och väntade ut ett spontant sitt innan jag höll fram den. Att Valle satte sig så fort han kunde för att få apporten tillgänglig visade att han uppfattade apporteringen som förstärkande, och "rolig". Han grep fortfarande imte direkt, utan det tog 2-5 sekunder. Jag bara höll apporten stilla, på ett sådant avstånd att han var tvungen att själv sträcka på halsen en pyttebit och gripa. Tio reps, minskande latenstid för varje rep. Varje gång han grep passade jag på att säga "apport", bara för att para ihop ord med beteende.

Pausade med en längre lekpaus, funderade lite över hur han släpper sin leksak. Ibland spottar han ut den snyggt, ibland liksom tuggar han ut den motvilligt. Bestämde mig för att varje gång han spottade snyggt skulle han direkt få den andra leksaken. Släppandet blev snabbt bättre. ska försöka hålla på den regeln i träningen i fortsättningen, dubbelbelöna snygga släppanden utan att göra någon grej av det.

Tillbaka till apporteringen. Nu grep han på max två sekunder, och jag fick ett par direkt gripanden (tom en där han reste sig för att ta apporten snabbare!). Började låta honom hålla ett par sekunder, utan att själv släppa apporten men lät honom ta lite vikt. Sedan en längre paus, vi lämnade badrummet och jag trodde att han var "slut". Men icke! Han gjorde en lov, slickade lite på husse, och gick sedan bort till badrumsdörren och tittade uppfodrande på mig!

Så vi avslutade med ett pass gripande under rörelse, jag rörde apporten sakta bort från honom för att utnyttja hans motdrag ("ge hit!") och få ett fastare gripande. Ingen tvekan om att han hade fattat övningen - och tyckte att den var rolig!

Det är inte direkt några avancerade apporteringsövningar vi pysslar med, men det känns som att vi ÄNTLIGEN är på rätt väg igen. Små babysteg, så kommer man fram till slut :)

Vi har haft mer eller mindre helt oplanerad träning i två veckor, bara gjort det som verkat kul för stunden...Det har blivit några extralånga koppelpromenader, lite hopp över hinder, dirigeringsövningar höger/vänster, inkallning med ställande, stegförflyttningar och vändningar, och att kunna vänta på station medans de andra tränar. Vi har påbörjat lite av varje!

Det är lika kul varje gång jag testar något nytt, och Valle verkar tycka att DET OCKSÅ är det roligaste som finns i hela världen :)

På måndag börjar "allvaret" igen, och mer planerad träning tar vid. Hösten ska vigas åt momenten i Lk1 och Lk2 (host apportering host), och MYCKET störningsträning och uthållighetsträning. Också frivilliga grundfärdigheter förstås, det är ju liksom grunden...

Vi har också anmält oss till Canis elitsatsning i lydnad, är det någon mer Skåning som är intresserad så finns trevligt ressällskap :)

Hos mina svärföräldrar får hundar springa och leka, bada i sjön (eller poolen), titta på fåren, och ha det allmänt gött!

Valle tyckte att dammen var...sådär...

Och matriarken Luna, den guatemalanska vildhunden som är mamma till Mårran och Vilma, tog det soft i sin favoritfåtölj.

Först och främst TACK till alla som bönhörde mitt förra inlägg, här, på fb, och på telefon. Det är guld värt att få åsikter och input! Vi har numera en plan, och har man bara en plan så fixar allt sig!

Det är en djungel bland olika inlärningssätt av olika moment...vad ska man välja? Vad ska man tänka på? Beroende på vem man frågar så verkar ju alla metoder genomtänkta och väl fungerande! Vi gör som vi brukar: är någon metod intressant så testar vi. Antingen blir det bra och då har vi kommit i mål, men oftare modifierar vi under vägen och lär oss något helt annat än vad som var tänkt från början...

Exempel: För att få rätt tanke i fjärren har vi frågat olika förare med kick-ass-fjärr hur de tänker. Frysta baktassar har vi anammat, hålla positionen med omvänt lockande som hjälp i början, förvandla handtarget till en handsignal, göra skiftena ovanpå något för att få ut avståndet, och nu senast att sätta "backa" på signal och använda det som ett av skiftena för att få hunden att "förvänta bakåt". Jag har gjort liknande med Popsy med bra resutlat, lite samma grej som belöning bakom men utan att ha en belöning bakom om ni fattar...;)

Vi lärde snabbt in att backa ca fyra steg rakt bakåt framför mig med hjälp av först kökstrappan och sedan ren frishejping. Satte på signal. Funkade utmärkt! "Skitkul" sa Valle och började lägga in två steg bakåt innan varenda sitt från stå...Modifiering och omplanering. Lärdom: min hund gillar att backa! Bättre stimuluskontroll borde lösa problemet, vi ska nog inte använda just den taktiken för fjärren, och OM vi behöver så finns backandet i beteendebanken redo att användas.

Vi har börjat med dirigering, bara för att göra något nytt och spännande. Två skålar, en på varje sida hunden. Hunden mittemot mig. Jag pekar och tittar stint på ena skålen. När han vrider på huvudet för att följa mig får han klick och "springochta". Godis i skålen, sedan direkt till mig för lek och en ny omgång. Tanken är att hjälpen sedan blir signalen som berättar vilket håll, och det igångsättande ordet blir "apport" eller "rutan" istället. Vi får se, hittills är det lyckat!

Och den ******** apporteringen sker för tillfället med naturpinnar, i leksituation, för att få en betingad emotionell jippierespons på ordet "apport". Hoppas jag. Det fungerar iaf bäst av allt hittills!

Valles tre favoritsysselsättningar: Ta pinnar, springa, och skälla:  

Valle låg sitt livs andra "riktiga" platsliggning ihop med främmande hund igår. Han ligger tryggt och stilla, tittar när agilityhundarna skäller och springer så klart men verkar inte ha en tanke på att resa sig. Jag är så glad över att detta inte verkar bli ett problemmoment - första hunden som har stadga inbyggt från början! Eller så är det vår filtträning som generaliseras :)

Fundering: i dagsläget ligger han "valpligg" dvs lite hur som helst med benen. Han har helt enkelt inte styrkan i kroppen att ligga helt rak en längre tid. Bör jag träna platsliggning öht eftersom jag EGENTLIGEN vill ha honom i en annan kroppsposition? Eller spelar det ingen roll, det är viktigare att få tränat "vara stilla i grupp"? Kanske skulle jag enbart träna sitt i grupp under en första period, och samtidigt separat jobba på att stärka honom i ligget?

Nästa fundering (som också gäller ligg): Jag har svårt att få till snabba, snygga lägganden på signal. Jag har plockat upp beteendet spontant igen i front, och fått rätt på det (vi har en del generalisering kvar, men det är på rätt väg).

Samtidigt tränar vi skiften inför fjärren med frysta baktassar - inte en rörelse - och det gör vi med targethand än så länge för att få full kontroll på rörelsen. Han har gjort snygga skiften stå - ligg tidigare, men nu har han börjat röra baktassarna. Så klart, eftersom han blivit klickad för spontana snabba ligg!

Hur lösa det? Alltid köra spontana ligg från sitt, eller i rörelse, tills han kan skiftet stå - ligg tillräckligt bra? Eftersom jag fokuserar på fart i det läget vill jag inte peta med frysta baktassar. Eller ska jag ha olika signaler, ett för "ligg snabbt" och ett för "fjärren"?

Eller är jag helt enkelt för petig? Kör på och fixa efterhand liksom?

Om någon har vettiga svar mottages de tacksamt, annars är inlägget mest retoriskt för att få ordning i huvudet :)