...och i mitt liv finns ett terrierformat hål.

Igår morse träffade jag och Valle Valles syster, och när jag kom hem hade Popsy somnat in för all framtid. Det är alltid oväntat och chockartat. Saknaden är alltid intensiv. Terrierloppan hade varit med mig i 12 år, glad och pigg in i det sista, och det är TOMT utan henne!

 Lite bilder för att aldrig någonsin glömma

Fotograf är Carolin Wennberg, man tackar! :)

Lite lek för att komma igång...

    Diskussion om position och uthållighet   Och så var det vittringen. Jag försöker förklara för Valle vad som önskas.     Han lyssnar uppmärksamt, men det är liksom lite blankt bakom ögonen...     "För 17 matte! Skärp dig!"   Men min duktiga kille valde att fortsätta jobba med mig, trots att vi inte var helt på samma sida. :)

Söndagen tillbringades på trevliga Åstorps Brukshundklubb, kursdag för ännu trevligare Jenny och Camilla. Momentteknik! Det behöver vi. Ännu mer behöver vi träna på nytt ställe, med nya hundar och nya människor, och iallafall liiite press på oss att faktiskt prestera något.

Vi var i god tid, Valle fick en rejäl promenad och bodde sedan i tygburen bakom mig under första teoripasset: Belöningsteknik, Rätt känsla.

Belöningarna har vi bra koll på, men att fokusera på och hitta rätt känsla tror jag alltid att jag behöver bli påmind om...speciellt om någon annan är i närheten! Jag borde alltid träna hund som om ingen såg på.

Första passet fokuserade vi på fritt följ. Jag ville:

1. Få en hund som ville träna

2. Titta på position

3. Börja träna uthållighet (dvs mer än 5 steg)

Valle var splittrad! Vi värmde upp på filten och växlade med lek, fungerade bra. När vi kom ut på planen satte han nosen i backen och vägrade ta leksak...kortade kopplet (nosande är inte tillgängligt), väntade på kontakt, och drog leksaken i backen - LEK! Det gjorde han :) När vi fått upp intensiteten i leken fick han börja "tigga tillbaka" under baklänges marsch, och sedan var han på banan igen.

Ingångarna satt inte helt hundra (kom lite långt fram), men han gjorde bra starter, höll fin kontakt, inget trängande, bra halter och vändningar. Camilla gav klart godkänt, och tyckte att jag skulle skilja ännu mer på träning "attitid" och träning "perfektion", samt att jag ska träna uthålligheten i helt andra övningar som inte blandar in tävlingsmoment. Bästa tipset: klicka glada öron riktade mot mig! Det tar jag verkligen med mig, dels ser det snyggt ut, och dels säkrar det en fin fokus och en glad attityd.

Mycket nöjd med Valles prestation!

Andra teoripasset handlade om målbilder, att se hunden som en medspelare och inte en motståndare. Det gör väl alla, men vilken attityd har man på planen? Jobbar vi mot samma mål, eller försöker jag hela tiden övertala/tvinga hunden att göra saker? Har min hund samma målbild som jag? Planera - träna - utvärdera!

Vi fick planera ett kort pass ihop med en träningskompis, och sedan gå ut och köra två och två. Jag ville titta på "hakan ner". Kriterieplan:

1. Få hunden engagerad

2. Spontant ligg - handtarget - klick för hakan ner

3. Lägg till omvänt lockande, öka tiden

4. Spontant ligg - spontant hakan ner

5. Sitt upp emellan och få till ligg och hakan ner i samma rörelse

Vi hann till 4, då förlorade jag mig i en diskussion om exakthet med Jenny. Valle och hans rörliga höfter...han lägger sig inte längre på sidan, men höfterna liksom...tippar...Jag ska lägga lite tid på att studera hur han ligger bekvämt (när han är rak), och försöka shejpa fram den typen av läggande. Var är vikten? Tassarna? Huvudet i förhållande till framtassarna? Vilken aktivitetsnivå?

Han jobbade fint och fokuserat, och hakan ner har han iallafall fattat!

Tredje teoripasset handlade om att hjälpa eller stjälpa, och att hitta bra tävlingsrutiner.

En "äkta" hjälp är något som jag kan använda på tävling. Om en hjälp INTE kan användas på tävling ska den bort SNABBT! Svårigheten är att hitta balansen mellan korrekt utförande och så lite hjälp som möjligt...

Smårutiner innan momenten som får hunden i rätt tanke är exempel på bra hjälper. Exempel:

*Hitta rutan med blicken innan skicket (träna in att hunden tittar på rutan på frågan "var är rutan?"

*En nosdutt i handen innan apportering

*Lukta på handen innan vittringen

*Klapp på bringan innan ställandet

*Backa in till fjärren

Här känner jag verkligen att vi har att jobba med! Redan nu har jag lite tankar om vad som kan passa oss, men jag behöver bli mycket mer konsekvent.

Sista praktikpasset ville jag introducera det enda momentet vi inte ens har nosat på (ha ha): Vittringen.

Vi startade med bestick, ett tiotal utspridda, och en som jag gnidit in med köttbulle. Han fick leta lite godis i gräset, och sedan hoppades vi på något intresse för att nosa på besticken...han la sig. Upp igen! Ett nytt läggande. Hunden åt sidan, jag ojade mig över besticken, släpp på hunden. Nu fick vi lite nosande, klick när han var vid rätt sked. Ny rep, han nosade lite i marken - tittade på mig - och la sig. Med hakan ner.

vi skrattade oss bort några meter, och provade sedan att strössla över lite köttbullsbitar för att hitta rätt tanke hos honom. Jodå, nosen på, äta köttbulle, nosa på sked, klick och belöning. Upprepa? Inte riktigt...såvida jag inte ville ha "ligg på sked"...

Lille killen! Han jobbade på hur fint som helst, ur sin synvinkel. Snacka om att min målbild och hans inte stämde överens! Mycket nöjd med hans arbetsglädje och fokus. Själva vittringen får vi nog närma oss på ett annat sätt, jag har några idéer i bakhuvudet. Jag tror att vi fick med någon typ av "nosen på" i närheten av bestick iallafall...:)

Sammanfattningsvis fick jag ut precis vad jag ville: bra träning på ny plats med nya hundar och människor, lite kvitto på att vi faktiskt är på god väg, lite nya tankar, och en fantastisk mental bild av "tävlingsapan" och "belöningsapan" som jag kommer att småle åt länge! (Apan är naturligtvis föraren, sedd från hundens perspektiv.)

Valle har tränat halvdåligt i måndags, RIKTIGT dåligt i tisdags (vi pratar noll kontakt på appellplan - där var ju MÄNNISKOR! och en HUND!), dåligt i onsdags morse. Ingen motivation, inget engagemang. Kunde tänka sig leka med favoritleksaken - på nåder. Göra något för att få den? Varför då? EXTREMT störningskänslig dessutom...

Så när man bara vill dunka huvudet i närmaste träd, vad gör man då?

Att dunka på hunden gör ju inte direkt situationen bättre, även om den mänskliga reaktionen på frustration ofta är "Men för h-e SKÄRP DIG!" åtföljt av en smäll på öronen eller ett ryck i kopplet. Det kanske fungerar för stunden, men ökar det motivationen och träningsglädjen, får det hunden att välja att leka med mig istället för med hundpolaren, ger det den glädje och attityd som jag vill ha? Knappast. Och för mig är det otänkbart eftersom min hund är min vän och jag inte är dum mot mina vänner. Jag vill inte att han lyder för att jag kräver det, utan för att han själv väljer det.

Jag funderade över träningsuppehåll, bara träna inomhus - helt störningsfritt, är det hormoner som spökar, har jag ändå miljötränat för lite...Man hinner tänka mycket när man sitter med sin raggade hund i knät och bara tittar på hund och människor 50 meter bort, klappandes och matandes med mjukost när herrn kan tänka sig att KANSKE äta. Tack och lov att han iallafall gillar att vara nära och att bli klappad!

Istället gjorde jag helt tvärt om. Efter förmiddagens misslyckade pass grävde jag djupt i träningsväskan efter leksaker som inte använts på två månader, undvek att mata hunden, laddade med köttbullar, och åkte till appellplanen igen. Målsättning: att få hunden att leka, kanske ta någon spontankontakt. Hålla passen superkorta. Belöna mycket och varierat. Leka "titta på hunden/människan/lövet/fågeln" eller vad han nu låser sig på. Pausa ofta och låta honom välja själv vad han vill göra (inom rimliga gränser). Fuska, genom att se till att jag är roligast av allt som är tillgängligt.

Det började tveksamt, men det lossnade! Helt plötsligt var intensiteten i leken tillbaka, han hämtade bollen, han testade grundfärdigheter! 20 minuter senare hade vi tränat ingångar, starter, testat fullt moment i både läggande och ställande, stabilitetstränat sitt, gjort sitt kvar i 45 sekunder, och börjat få till ingångar med tennisbollen i munnen! På vägen ut blev det dessutom en hel del "titta på människan" och "titta på hunden" där han INTE låste sig.

Han fick följa med in i stugan, bröt sig in i sin älskade bur, och somnade tvärt. Flyttades ut i bilen där han sov medans jag höll kurs.

Väl hemma var han pigg och speedad igen, så vi gick ut och körde ytterligare ett pass, nu med hoppet. Han gör snygga uthopp, vänder upp och sätter sig ca tre meter ifrån hindret, men hamnar ibland lite snett. Jag har valt att istället för att lägga tid på att få honom att hoppa helt rakt, så vill jag kvalitetssäkra ordet "hopp" på återhoppet så att han verkligen söker upp hoppet (tänker på att jag inte alltid kastar apporten helt rakt...). Det var svårt...och istället för att tröttna blev han än mer intensiv! "Belöning! Nu!" Sista rep tänkte jag köra bara ett uthopp, och han startade sittande vid min sida. På kommandot "hopp" snurrade kugghjulen i lilla huvudet...han sprang runt hindret och hoppade tillbaka...:) Klart jag belönade! Det var ju det vi hade tränat alldeles nyss! Avslutade med ett spontant uthopp med bollbelöning.

Helt otroligt vad en ny leksak (iallafall en som han inte sett på två månader) kan göra. För det var ju det enda jag ändrade...eller?

Jag har äntligen fått flyttat min träningsplanering och träningsdagbok till mobilen, enklare att se och skriva direkt på plats. Plus att jag kan tvinga folk att filma mig.

Jag behöver verkligen en planering, långsiktig och kortsiktig, för att få någon struktur på vad vi gör. Det ingår MYCKET för att få en bra lydnadshund! Jag försöker ha fokus på 3-4 grundfärdigheter/moment/koncept i veckan. Samtidigt vill jag börja bygga upp en bra kondition på min hund, jag är övertygad om att en uthållig kropp gör det enklare att fixa ett helt elitprogram så småningom. Och ren vardagsträning och miljöträning dessutom.

Denna veckan ligger fokus på:

*GF: frivilliga ligg i front, vid sidan, och under rörelse.

*GF: frivilliga ingångar med spegel

*GF: stabilitetsövningar i sitt (valpsittet börjar försvinna, men det kan bli ännu stadigare)

*Koncept: stanna i position (sitt) längre tid utan att något händer (och med längre tid pratar vi ett spann 5-60 sekunder)

*Moment: inkallning - stimuluskontroll nivå fem (inga tjuvstarter), fart, ingång

*Koncept: byta leksak (automatiskt varje gång jag belönar med leksak)

Dessutom vill jag hinna med minst fyra extralånga promenader, och träna kontaktövningar nära både vakthundarna som vaktar vägbygget och grannens hästar.

Målet med veckan (för jag måste ha mål för att veta åt vilket håll jag tränar) är:

* snabba ligg i front, vid sidan, och under baklänges marsch. Inget kommando.

* korrekta ingångar till 80% (just nu blir det en del chansande och nästan rätt)

* stadigare sitt, både utan kommando (stabilitetsövning) och med kommando (längre tid). Kommer det att bli lite knepigt för honom när jag parallellt tränar spontana ligg? Det är ju det som är utmaningen...att lära honom att stanna i den position jag bett om...

* säker inkallning - tävlingsmässig. med tävlingskommendering och tävlingsledare, om än bara en röst i mobilen.

* störningsträning med två saker som han för tillfället låser ganska ordentligt på: hästar och skällande hundar.

Nej, jag har inget annat liv...;)

Lite bilder på något som vi INTE tränar: vallning. Vi använder "att få gå nära fåren" som belöning istället.

...och på vägen hem beklagade jag mig för hela svenska folket i programmet Christer i P3...Jepp, det var jag.

Ordningen är återställd, Valle kissade på Popsy i vanlig ordning (han har svårt att sikta), Popsy skulle ut 3.30 i morse, Valle MÅSTE vara under täcket trots att han blir för varm och sedan gör en Great Escape när jag precis har somnat, och ytterligare en träsko har räddats från "dödens käftar".

Mitt liv är komplett igen!

Jag har jobbat med än vanligt för att täcka upp semestertider senaste veckan. Valle har efterhand blivit mer kreativ i vad han stjäl och förstör under de tråååååkiga timmarna som matte är borta. Ja, jag har långt framskridna planer på en barngrind mellan det ofarliga sovrummet och det intressanta köket. Nej, det har inte blivit av...

I måndags var där hushållspapper över hela huset. I tisdags hade platspåsarna fått sig en omgång. I onsdags var det Stora Pennförstörardagen. Mina glasögon har blivit massakrerade x antal gånger, batterilocket till datormusen saknas fortfarande, ett par nya arbetsskor till husse inhandlades igår efter att NÅGON ätit upp fodret (lika bra att erkänna...det var jag...), och mina hörlurar till nya mobilen är i tusen vältuggade bitar.

Jag tar det hela med ro, det är bara materiella ting, och snart återgår mina arbetstider till det normala. Och så ska jag ju inhandla och sätta upp den där barngrinden.

Igår när jag kom hem var inte annorlunda, jag gick in och så vad som blivit förstört i dagen skörd: Husses kalender från 2010, en gympasko, en liten plånbok. OK, detta var sista dagen med skumma arbetstider, ingen större skada skedd.

Sedan går jag förbi sängen och ser Popsys burk med Rimadyl. Tom. Och den hade varit full med MINST 70 tabletter, styrka 50mg...S-K-I-T O-C-K-S-Å!

Tittar på mina hundar. Popsy ser helt normal ut, men är inte Mårran ovanligt slö? Inte brukar hon lägga sig under skrivbordet i minikorgen? Och Valle ville inte följa med ut i hagen...

Ett antal samtal till fem olika veterinärer senare (för att försöka hitta den närmaste som har tid direkt) är jag och tre hundar på väg till Hässleholm för kräkning.

Vi får komma in direkt, hundarna serveras varsin hel skål med köttig mjukmat och tror att de kommit till himmelriket...speciellt Popsy, som får lika mycket som övriga, och kämpar för att töja ut magen och få i sig alla smulor. Sedan sprutor med kräkmedel. Valles bästaste vän Andrea Veterinär kommer förbi och hjälper mig att rikta hundarnas kräkande i små baljor för vidare undersökning av maginnehållet. Mårran är en kräkhund, och håller sig lugn och lättriktad. Valle sprattlar för att komma loss, men till slut hamnar alltihop på rätt plats. Diverse små plastbitar, lite skosnöre, små bitar av pinne...men inga tabletter. De kan ju vara upplösta redan.

Popsy vägrar kräkas, och får en dos till. Hon mår vansinnigt illa, men kräks gör hon inte! Efter att ha väntat i ca 2 timmar (fortfarande inget Popsykräk) sover alla hundarna utmattade på golvet, alla skrivs in för dropp och observation, och jag åker ensam hem...

Vid halv tio får jag ett SMS från Andrea, med lugnande besked om att alla hundar mår bra. Popsy är något vresig, "Huliganhunden" har tagit av tratten och gett sig på kanylen ett par gånger men är nu lugn, och Mårran är en mönsterpatient så länge hon ser resten av familjen.

Så nu är det tomt i mitt hem...jag väntar mig hela tiden att höra tassar, eller bli störd av en envis nos som söker uppmärksamhet, men ingenting. Tur att tiden går fort, snart får jag hämta hem Fröken Vresig, Huliganhunden, och snällaste Mårran, och mitt liv blir helt igen!

Igår var Esthers nya hage klar. Fårnät, eltråd, och transporten som hus så länge. Vi backade till stalldörren och släppte ut en pigg och nyfiken gris ur boxen. Hur lång tid skulle det ta att få in henne?

Jag vet inte om hon kände på sig att transporten skulle köra henne till en spännande plats, men hon SPRANG in! Snabbt upp med lämmen, lika förvånade som tacksamma var vi...

Same procedure as last time...in med transporten i hagen, stänga runt, och släpp ut grisen. Den här gången var det jag som åkte iväg, och Esther höll sig inne :)

När jag kom hem och gick upp till hagen möttes jag av en glatt grymtande gris i full trav: "Matte, matte, kolla vad fint! Mitt nya hem!" (Fri översättning av "grymt grymt snörvel skri grymt")

Hon hade kollat staketet (så klart), bökat runt, ätit gräs, tittat på sina "kompisar" i hagen bredvid, sprungit lite, och sedan börjat om från början igen. Vad hon INTE hade gjort var att fatta att i transporten är det lä och mat, så vi la en kvart på att transport-träna gris. De små grå rörde sig..."husse har mat INNE i transporten. Matte sitter utanför. Kanske har hon också mat? (Esther springer glatt bort till mig) Nejhej, ingen mat där...Om jag sätter framklövarna på lämmen? Aha, smakbit!" Lite i taget insåg hon att det lönade sig att gå in, och natten tillbringades i ett egenbyggt bo av halm längst inne i transporten.

Hon är verkligen en otroligt trevlig gris, social, lättlärd, INGA tendenser att bitas. Lite försiktig av naturen, men det får man vara. Och snackesalig...:)

Jag längtar tills det blir kultingar!