Helt ärligt: jag trodde inte att jag skulle sörja förlusten av Popsy så intensivt, eller sakna henne så mycket. Jag har förlorat älskade djur tidigare, jag har två hundar kvar som gör sitt bästa för att fylla upp min tid (speciellt en av dem...), jag har fullt upp typ 24 timmar om dygnet och har inte tid att grubbla. Tur är väl det - annars hade jag kanske varit ett nervvrak just nu.

Samtidigt som det gör ont så känns det rätt på något vis. Hon var högt älskad. Hon hade en stor plats i mitt liv. Det hade varit fel om hennes bortgång hade gått mer smärtfritt förbi, HON VAR VIKTIG! Hon är fortfarande viktig, eftersom hon till stor del formade den hundtränare som jag är idag och den hundsyn som jag har.

Jag har turen att vara omgiven av andra djurägare, som inte i hemlighet tycker "men det var ju ändå bara en hund" utan faktiskt förstår att det är skillnad på "en hund" och "min hund".

Jag sörjer med stolthet den allra bästaste terriern som någonsin funnits.

För det mesta är jag duktig på att se problemen tidigt, och faktiskt göra något åt dem INNAN de växer över huvudet. Ett undantag i Valles liv: det här med att åka bil. När han misstänker bilfärd gömmer han sig låååångt in under sängen.

Senaste veckorna har jag märkt att det har eskalerat, han flyr när jag går utanför dörren vid "misstänkta" tider, när jag tar på mig vissa kläder, och tom vissa leksaker har blivit "smittade". Han vägrar uppehålla sig på gårdsplanen, och går omvägar om bilen när vi passerar den på promenad. Det är inte längre ett hanterbart litet problem, utan det börjar bli ett STORT problem!

Jag har med honom ofta, helt enkelt för att jag inte alltid har hundvakt, och det är ju knappast höjden av ett hundliv att passivt titta på när jag håller kurs en hel dag. Även om jag promenerar och tränar i pauserna så blir det mycket tid i buren (som han tack och lov älskar) och...just det - bilen.

Så i morse tog jag äntligen tag i saken! Varje gång jag passerar bilen skulle ett inhopp i buren göras, rikligt belönat med lammstek, och att få hoppa ut igen och leka med favvoleksaken. Jag beräknade ca en vecka för att bryta hans tråkiga associationer och se någon sorts förändring.

Nu ikväll kan jag ta ut honom genom ytterdörren, säga "var är bilen?" varpå han springer bort till den stängda bilen och sätter sig, väntar på att jag öppnar, hoppar in snabbt och glatt på "Bilen!", och väntar tills jag säger "Kom ut!". Succé!

Nu har vi ju inte kört någonstans, utan bara tränat burlekar med bilen som bur, men de snabba framstegen ger mig hopp! Dessutom har det smittat på Mårran, som till slut inte kunde hålla sig längre - hon var TVUNGEN att klämma sig in i bilburen hon med :)

Det verkar hjälpa att träna...Vem kunde gissa det? ;)

...förstår jag!

Mina två tikar drog inte jämnt, och även om de antagligen (förhoppningsvis) föredrog varandras sällskap framför ensamhet så var det ingen nära eller kärleksfull relation. Jag hade då och då dåligt samvete för att jag i min mänskliga egoism föst ihop två individer utan gemensam grund, och kompenserade med mitt eget sällskap efter bästa förmåga. Jag tror - även med självrannsakan - att de trots allt för det mesta hade det ganska gott i varandras sällskap, de hade bara "inget att snacka om".

Mårran och Valle fann varandra efter tio dagars övertygande av en MYCKET beslutsam valp. DU SKA ÄLSKA MIG!!! Och det gjorde hon, med ett enormt tålamod med vassa valptänder och överraskningsattacker, och lååånga mys och slickstunder i sängen.

När han blev större och starkare gled de isär lite. Jag har tolkat det som att han lekt vidare på samma sätt, vilket med hans ökade tyngd och styrka inte har varit så kul för Mårran som istället för att säga till dragit sig undan. Jag har aktivt gått in och stött henne, brutit när Valle blivit för intensiv, och försökt lära honom att hitta nya och försiktigare sätt att leka med.

Så kom Popsys dödsfall, Mårran gick in i skendräktighet och blev totalknäpp, och nu för någon vecka sedan så har jag sett en STOR förändring i deras relation. De leker återigen i timtal, både "liggande sängleken" och ute på fälten. De har dragkamp. Valle behandlar Mårrans halsskinn med försiktighet (för det mesta), hon sköter hans hygien och står ut med att han sätter sig på hennes huvud. De delar tuggben och sover tillsammans. Då och då sätter hon ner tassen och fräser till, vilket dämpar honom i typ 10 sekunder...

Det känns helt fantastiskt att se hur mycket glädje de har av varandra! Jag är fortfarande nummer ett rolighetsmässigt i bådas värld, men när det gäller Valle är det nästan jämnt lopp...Madame Mårran kommer nog däremot alltid att vara oerhört bunden till mig.

Jag tar gärna att behöva lägga ner lite extra tid för att få Valles odelade uppmärksamhet och hämningslösa kärlek, det är det värt att ha två hundar som verkligen trivs tillsammans!

För det är något som jag ju faktiskt aldrig kan bli: en artfrände :)

Valle har kommit in i en ny period när han är lite...ska vi kalla det disträ?...när andra hundar är inom synhåll. Eller människor. Eller han är på en ny plats. Det tar sig uttryck i kraftiga tosseryck ut i kopplet för att undersöka olika spännande detaljer i omgivningen, en total ovilja att leka, godis tar han på nåder, ögonkontakt är inte att tänka på, och dessutom ackompanjeras det hela av ett gällt gnällande. Precis vad jag önskar mig av ett träningspass - NOT!

"Hemma går det jättebra" har aldrig varit mer sant! I trygg miljö med kända störningar så går det faktiskt väldigt bra just nu, och vi har fina grunder i samtliga moment inklusive lite uthållighet i det fria följet. Men vad hjälper det...

Så i fredags var det träning ihop med ny kompis (för honom, inte för mig). Rallylydnad. Det blev det knappt för vår del, Valle startade med att sätta nosen i backen och försöka dammsuga upp varje partikel som påminner om söt borderterriertik. Skyltarna var mest hinder som skulle övervinnas i jakten på spåret.

Idag var han med på kurs, och jag passade på att ta några småpass i pauserna och på lunchen. Inte den bästa reklamen för Canis hundskola, sorry...Men det måste jobbas med!

Det är i dessa lägena som jag verkligen har förstått värdet i alla timmar vi lagt på att få flytande grundfärdigheter! När INGET ANAT fungerar, så kan han fortfarande bjuda backande, göra nosduttar på handen, skiften sitt-stå eller ligg-stå, burlekar, och ligga på filten. varför? Därför att det fungerar utan att han behöver tänka. Kroppen utför rörelserna (korrekt!) utan att han egentligen tänker på det. Och för vaerje klick så "låser han upp sig", lite i taget. Extremt kända övningar fungerar fortfarande i svår miljö!

Målet båda dagarna var att få honom att leka - något som han vanligtvis tokälskar och jobbar svansen av sig för att få göra, men som han väljer bort när miljön blir för stark. Fredagen nådde vi dit ganska snabbt, men söndagen var det helt ny miljö och många hundar överallt och det tog lite tid och ansträngning från min sida för att få honom i "träningsmode" och inte "gnälla-och-titta-mode". Agera istället för bara reagera. Det var tydligt att grundfärdighetsträningen med sin tydliga och välkända struktur, höga belöningsfrekvens, och korta pass, hjälpte honom att komma i rätt mode!

Och när han är med så är han verkligen med - även om det bara är korta stunder än så länge:

              Bilder av Maria Lundberg, TACK!

Och Mårran måste gilla honom tillbaka, annars hade hon aldrig stått ut med det här...

  "aj då...DET humöret idag..."

        Valle börjar bli stor, än har Mårran några kilos övertag - men inte länge till!

        Och hon verkar aldrig tröttna...eller så är det han som aldrig tröttnar på att tjata, och hon som till slut ger med sig. Vem vet?

  "Snällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasn
älla bara lite till"

Valle har hängt med mig till huvudstaden i helgen, och är numera bekant med att åka tåg, träffa ny kompis på tåget och rulla ihop sig och somna invid densamme (otroligt hur snabbt de skapar band!), titta på minidvärghund i medpassagerares knä ("Eh...hej? Läget och sånt? Ska vi hälsa...eller...Förlåt, men är du en riktig hund?), titta på katt i medpassagerares knä (Tack Andrea för att dina katter har fostrat honom väl!), åla ut i gången och liggleka med annan valp i andra gången, hälsa överlyckligt på de som hälsar på honom men inga andra, och sova på tåg. Framför allt det sistnämnda. Resan har alltså gått utmärkt :)

Väl framme har han sedan jobbat hårt för att charma samtliga deltagare, varit med mig överallt snällt (med viss modifikation ibland) liggandes på sin filt eller i tygburen, och bara varit trygg och glad och social och självsäker. Han har tom kunnat träna, riktigt fokuserat för att vara honom!

Har man inte haft, eller varit nära bekant med, en hund med rädslor så förstår man kanske inte den oerhörda glädjen och lättnaden i att gå förbi en skällande hundbil och ens egen hund bara bryr sig inte, eller tittar lugnt om än något förvånat mot den skällande hunden. Man uppskattar kanske inte på samma sätt att inte behöva oroa sig när man låter sin hund hälsa på andra hundar, eller att kunna gå en promenad på en helt ny plats med en hund som varken stressar eller "stänger av". Jag känner fortfarande puls när en ny hund dyker upp plötsligt på promenaden (Mårrans stora problem), eller när en ny människa - eller ännu värre ett barn - vill hälsa på min hund (Popsy var kvarterets skräck en gång i tiden, hon gillade att skrämmas), men Valle tacklar alla situationer med glädje och nyfikenhet. Visst älskar jag att träna honom, och han är köpt som tävlingshund, men att han verkligen fungerar så fint i vardagen är det som gör mig allra gladast!

Fler saker som han har gjort i helgen:

* Lekt med papillonvalp på 2,5 kg, och ändrat sitt vanliga "ta med tassen" till pappisvänlig lekstil helt på eget bevåg.

* Totalt ignorerat x antal människor på tågperrongen, utan bara följt mina direktiv genom kopplet och kryssat höger och vänster.

* Genom sin extremt maskulina uppenbarelse fått 10-månaders spetsen Fia så till sig att hon började löpa. Slut på leken, så hans planer gick om intet...

* Visat att han kan göra riktigt fina konskick, men STÄLLANDE och inte läggande :)

* Fått konstaterat att han ser ut som en hund tagen ur en tecknad film. Det ligger något i det :) Dessutom ser han uppenbarligen ut som en dinosaur när han går nerför trappor...?

* Sett havet. Det var stort.

Idag är jag helt slutkörd efter en intensiv och härlig helg, medans han verkar vara totalt oberörd...

Jag tränar mycket själv, så jag behöver kolla mig på film regelbundet - att jag inte lägger mig till med alltför många konstiga rörelser, att jag tränar lagom långa pass, att jag håller mig på ca 80% lyckande, osv.

Jag ville också kolla hur Valles ingångar är, om han är rak i kroppen i backandet, och hur bakbenen är i skiftena.

Filmen är från 17/8, snart dax för en ny!

Utvärdering:

Jag tränar lite för långa pass, leker lite för länge, och borde låta Valle pausa ibland med "fri" och själv söka upp mig igen för att träna mera.

Släppandena funkar dåligt (har blivit mycket bättre).

Med tanke på att detta är första vettiga passet efter ett antal RIKTIGT dåliga så är fokus hyfsad, vilket säger en del om hur dåligt det var tidigare...

Annars är jag ganska nöjd - han är exakt och koncentrerad när fokus är på mig. Engagerad i både kamp och jaktlek. Fina avlämningar av bollen (för att vara han). Lagom satta kriterier, speciellt stegringen i ligg - stå som blev VÄLDIGT svårt efter passet med ligg - sitt.

För den som undrar så har jag ett tungklick på Valle när han är nära (det är därför det bara klickar en gång), och vanlig klicker när han är på avstånd. Det har bara blivit så, och det är bekvämt :)

Ljudet av inga tassar mot golvet

Känslan av tomhet i soffan

Platsen i sängen är öde

En skugga i ögonvrån trippar vid min sida

Tolv år av glädje, värt varenda tår!

Mitt liv går vidare

Vi möts igen