...är något som jag lider av. I ganska stor utsträckning. Jag kan bli nervös för att träna med en träningsgrupp, för att åka på kurs och träna inför nya människor, för att träna inför folk som känner mig och som jag inte träffat på ett tag, osv. Men tävling är VÄRST!

Så idag har vi anmält till KM i rallylydnad på klubben. Valle ska få sin första "riktiga" tävlingsstart, och Mårran ska försvara sin titel (även om det var lydnad som hon blev klubbmästare i sist och inte rallylydnad). Det är en äkta klubbtävling, dvs det är högt i tak, låg prestige, stort prisbord på ganska få starter och jag tror att det blir en härlig stämning. Det ska bli jätteroligt - samtidigt är jag spänd, min mage har gett upp, prestationsångesten börjar göra sig påmind, rädsla för att "allt skiter sig", och självförtroendet faller.

Alltså, det är löjligt. Det är pinsamt. Det är verklighet. Det går att göra något åt!

Jag har tävlat häst till och från sedan jag var åtta, i perioder ganska mycket, och hittat olika strategier att hantera min nervositet. För mig har det väldigt mycket att göra med INSTÄLLNING och MÅLSÄTTNING. Sedan handlsar det om att verkligen påminna mig själv om dessa två sakerna - ergo detta inlägg :)

Inställning:

* Jag tävlar för att det är roligt - inte för att jag måste. Det är mitt val. Men det är inte min hunds val, alltså är det min SKYLDIGHET att ta hand om min hund på bästa sätt. Det betyder att jag måste vara GLAD och SÄKER. Är jag inte det får jag fejka så gott jag kan.

* Jag tävlar för att träffa mina vänner och ha trevligt. En tävlingsplats är ofta en trevlig plats där man kan fika och snacka skit. Går hunden bra (enligt mig själv) är min lycka gjord - gör den inte det så har jag iallafall den sociala biten.

* Och kanske lite speciellt: jag har upptäckt att det hjälper mig om jag har inställningen att det nästan är lite synd om hunden och jag behöver hjälpa och stötta den. I mitt huvud fungerar det. Jag tror inte det egentligen, men det funkar att låtsas - jag blir mer avslappnad och fokuserar på rätt saker.

* Hunden kan inte göra fel. Jag vill att mina hundar ska känna att tävlingsplanen är en magisk plats där allting är skitkul och inget blir någonsin fel. Högt självförtroende och en hund som älskar tävlingsplanen! Alltså belönar jag nollor lika glatt som tior. Ologiskt? Inte i min världe - TRÄNAR momenten gör jag utanför planen. Tränar jag väl så gör hunden bra ifrån sig.

Målsättning:

* Jag har långsiktiga mål. Denna tävlingen är ett trappsteg till nästa tävling, och jag vill BYGGA tävlingshund. Jag tävlar för att NÄSTA tävling ska bli ännu bättre. Kortsiktiga lösningar går stenbort - om något inte funkar så gör det bästa av det. BRÅKA INTE MED HUNDEN!

* Uppgiftsmål. Istället för att fokusera på resultat försöker jag ge mig själv uppgifter som hjälper oss att genomföra banan på bästa sätt. Det hjälper mig att fokusera rätt.

* Känslomål: ha ROLIGT, båda två!

Uppgiftsmål Valle, som bara ska ha en bra förstaerfarenhet av "tävling":

* Repetera de olika skyltarna innan start, höj upp läggande vid sidan.

* Förbered varje start och varje skylt ordentligt.

* Is i magen: vänta ut om han tappar kontakt.

* Belöna varje skylt med godis, och några transportsträckor.

* Använd rösten, inget överdrivet kroppsspråk.

* STOR kampbelöning på slutet.

* Om han helt tappar koncentrationen: hämta honom, sitt med honom en liten stund och "ladda om", lek lite, och kör sista biten.

Uppgiftsmål Mårran:

* Väl förberedd och uppvärmd på "Mårranvis".

* Spring bort till starten.

* Håll tempot genom banan.

* Jobba med röst och kropp.

* Förbered de olika skyltarna med rätt rutiner - speciellt halterna.

* STOR slutbelöning!

Återkommer ikväll med rapport om jag lyckades hålla mina tankar och mina målsättningar - och resultaten så klart!

Inte för att vi ska tävla förren nästa år, men en check på hur vi ligger till. Kontrollerat på lydnadsplan igårkväll med största störningen (hundkompis och människokompis) bredvid.

Plsatsliggning: Han ligger tryggt och bra. Jag känner inget direkt behov av att träna i grupp än så länge, de gånger jag har provat håller han bra fokus på mig och ser nöjd ut.

Tandvisning: From nästa år ska hunden behålla utgångsposition för att få full poäng, det kommer inte Valle att göra och jag tänker inte träna nämnvärt. Koeff 1, finns bara i ettan, han är glad och tillgänglig - det är viktigast för mig.

Linförighet: Små delar börjar bli en helhet! Vi är långt ifrån ett helt program, men vi har hittat tempo, position, och fokus. Start och stopp är bra. Högersvängar och helt om är bra. Vänstersvängar slänger han sig lite grann, men det fixar vi snabbt. Uthållighet och störningsträning behövs!

Läggande under gång: Paradnummer. Han lägger sig blixtsnabbt, ligger stilla, och sätter sig lika snabbt.

Inkallning: Det här med att SITTA kvar...Delvis anledning till att jag inte vill träna just platsliggning: han lägger sig så fort han blir minsta osäker. Dessutom lite dålig fart med lekstuds. Ingången däremot har blivit bättre, innan slog han i mig men nu är han smidigare i vändningen.

Ställande under gång: Helt OK! Något steg i ställandet, liiiite osäker i stadgan, men det ger sig. Har fortfarande inte bestämt om jag vill ha vanligt stå eller hoppstå, tränar båda parallellt.

Apportering: Fungerade igår på planen för första gången! Fortfarande något tveksam just i gripandet, men håller fint och är glad.

Hoppet: Inga problem.

Ingång på plan och transporter mellan moment: Ingången är för det mesta riktigt fin, transporterna likaså. Än så länge belönar jag och leker mellan varje moment (och vi kör ganska sällan hela moment), men baserat på gårdagen så kanske han börjar bli tillräckligt säker i momenten för att börja köra i kedjor.

Han fyllde 11 månader i förrgår, och är fortfarande dag-till-dag i formen, men det känns som att "lägsta-nivån" sakta höjs och han verkar klara rent mentalt att fokusera på mig längre tid trots störningar. Alltså...han kommer att bli så in i vassen bra till slut! Han är redan bäst på sitt huvudjobb: att vara min kompis :)

Min nya ras...:)

Arne satsar på att bli räddningsgris, han är en tuffing som inte backar för något!

Assar däremot är lite mer rörlig och pigg - agility tror jag blir perfekt!

Arne vill vara ute och leka mera! "Men maaaammaaa..."

Trägen vinner, Valle griper och håller riktigt bra nu! Inget tendens till tugg, och jag kan "kolla greppet" innan jag klickar. Idag blev det oväntad störning vid morgonträningen - Mårran och husse busar bakom kameran. Notera hur stilla han sitter med apporten i munnen, jag har fått till någon typ av "frysapport"...Mycket nöjd med att svansen börjar gå!

Alla grisar mår bra, Assar är lite mindre än Arne men vi hoppas att båda klarar sig. Första veckan är kritisk...Esther mår däremot hur bra som helst och är sitt vanliga glada jag.

Alltid kul att hitta nya bloggar, här hittade jag en hel hög och passar så klart på att vara med och tävla själv.

http://lillaotto.bloggplatsen.se/2011/10...atsense/#kommentarer

Fast Valle tycker att jag är lite fånig...han vet ju redan att vi är bäst liksom. Vi har förresten äntligen hittar rätt låt för våra ingångar på tävlingsplan i framtiden: SEGERTÅGET med Maskinen!

Speglar den stentuffa attityd som vi kommer att ha! För att citera Tyra Banks: FIERCE!

Det har varit tyst på grisfronten ett tag, Esther har blivit tjockare och tjockare och vi har säkert tio gånger trott att NU är det dags - och inget har hänt. Men igår morse satte det igång!

Ola kom ut klockan sex som vanligt, då var första kultingen tyvärr död men andra kultingen hade precis visat trynet och kunde placeras vid Esthers enorma juver. Jag placerades på grisvakt (en fara för nya kultingar är att de inte klarar att kravla sig fram till spenarna på egen hand, en annan att mamman helt enkelt lägger sig på dem eller trampar på dem) och klockan åtta hjälpte jag nästa kulting fram till "mjölkbaren".

Esther hade värkar, men när klockan blev 11 och ingen ny gris sett dagens ljus blev jag orolig på riktigt och ringde mina djurs skyddsängel. Malin kom förbi, och närmaste halvtimmen ägnades åt att jag försökte hålla drygt 150 kg sugga lugn och smågrisarna på säkert avstånd medans Malin försökte nå så långt in i livmodern som möjligt för att kunna dra ut först en död gris, och sedan en till. Esther verkade förstå att vi trots den omilda behandlingen faktiskt ville hjälpa henne. Vi konstaterade att ytterligare minst en gris var kvar i magen, men så långt in att inte Malins armar räckte till. Förhoppningsvis skulle Esthers kropp komma igång igen med lite vila, hoppet levde om att den kanske skulle klara sig. En annan veterinär (med längre och smalare armar) konsulterades och lovade att svänga förbi och titta till Esther efter några timmars vila.

Jag försökte göra livet mer bekvämt för en nu mycket trött Mamma Gris, och såg hennes två söner Arne och Assar bli starkare och piggare för varje timme.

Veterinär nummer två dök upp vid 14-tiden, och konstaterade att kultingen i magen verkade sitta fast. Ordentligt. En halvtimme senare vet jag knappt vem som var tröttast - veterinären eller Esther - men ytterligare en död kulting var ute ur magen. Esther verkade lugnare, hon andades inte lika tungt och stönandena avtog. Ny vila och förhoppning om att allt nu var ute och att hon skulle bli OK.

Grabbarna bökade runt och gjorde mini-utflykter nästan hela 10 cm från mamma...Spännande värre!

Halv fem var Ola hemma igen, och det första vi gjorde var naturligtvis att gå ut och titta till en mycket trött Mamma Gris. En sista kulting var framfödd - också död. Esther låg utan att röra en muskel. Jag hällde lite vatten i munnen på henne för att få igång lite drick-reflexer, men ingen reaktion. En bit äpple då? Det kunde hon inte motstå, tveksamt tog hon första biten och åt sedan hela äpplet, satte sig upp och fick i sig lite mat blandat med mycket vatten, reste sig upp och hälsade på sina småttingar, bökade runt, och la sig på andra sidan. Lättnaden var enorm - hon skulle klara sig!

Summa summarum: sju kultingar varav två lever. Vad var det som gick snett? Vem vet. Grisar har vanligtvis lätt för att föda, och Esther hade alla oddsen på sin sida (inomhus, bra mat, i god form). Ibland går det fel ändå helt enkelt.

Jag gläds åt de två dyrbara kultingarna som vi ändå fick, och är tacksam över att Esther nu verkar må bra igen (hon mötte morgonmålet idag med sina vanliga glada grymtningar).

Det känns lite som att någonstans har man ett val. Tråkiga saker händer i livet, det gör det för alla. Antingen så fastnar man i tankar på de som inte överlevde - eller så blickar man framåt, och fokuserar på de som trots allt finns kvar. Jag väljer det senare :)

På begäran har jag lagt upp en helgkurs i rallylydnad, för dig som har kommit en bit på vägen och vill ha hjälp att komma vidare. Läs mer och anmäl här:

 http://www.canis.se/hundeskolen/kurspres.php?mid=&s=1&avdid=34&kursid=3286

Jag har anmält både Mårran och Valle till klubbmästerskapet i rallylydnad 19/10, gör oss sällskap!

http://www.sbkeslov.se/read_write/File/InbjudanEslovKM2011.pdf

Och Eslövs Brukshundklubb sätter ihop en träningsgrupp för rallylydnad, det enda som krävs är ett medlemskap i klubben, en hund, och en vilja att träna så är du välkommen!

www.sbkeslov.se

Rallylydnad är fett kul helt enkelt!

Här tänker man framåt!

Kurserna för 2012 startar redan i februari, och du hittar dem på www.canis.se/skane .

Fokus för 2012 ligger dels på tävlingsträning med Grundfärdigheter, Stimuluskontroll, och Tävlingsträning/kedja moment, och dels på klickerträning - jag satsar på att hålla två klickerTRÄNARutbildningar för att kunna ta emot alla som vill bli riktigt GRYMMA på klickerträning!

Saknar du något? Hör av dig! Och glöm inte att jag också ger privatlektioner, och går att boka för tex träningsgänget eller klubben.

Skynda att anmäla - vi vill gå kurs!