Fortsättning på gårdagens följetång, nu när jag funderat över VARFÖR är det dags att gå vidare till HUR!

För det är inte alltid så lätt...hur gör jag för att hitta rätt känsla? Få mer av den? Hålla fast vid den? Genom tävlingar och andra situationer som jag vill vända från "jobbiga" till "roliga"?

Wivan hade en kort mening som sammanfattar en hel del:

Det du tänker på växer.

Alltså, om jag tänker "vi har inte tränat tillräckligt, han kommer att springa till domaren, hon kommer att nosa" då VÄXER det i mitt huvud. Jag börjar tveka - borde vi verkligen vara här? Min nervositet och osäkerhet ökar. Hur tror ni det påverkar min hund? JAG tror att det påverkar honom NEGATIVT!

Om jag däremot tar ett steg tillbaka, funderar över VARFÖR gör vi detta (det är mitt eget val), och HUR kan jag genomföra det på bästa sätt (genom att vara ett stöd för min hund och ha roligt på banan), då blir det enklare att fokusera om. Då kan jag istället börja tänka "han är trygg i platsliggningen, han har snygga rörelser, han kan momenten, vi har tränat ingångar, övergångar, kedjor, och detaljer, DET SITTER, och jag är STOLT över min hund!"

Spela upp rätt film i huvudet, den där vi lyckas! Det hjälper min hjärna att hjälpa mig - eftersom den "tror" att vi redan har klarat utmaningen så är det enklare att upprepa succén. Lite flummigt, men det fungerar.

Jag upprepar tipset jag fick från Heidi Billkvam (som ju är ganska framgångsrik på banorna): varje gång man tänker något negativt så "måste" man hitta något positivt att följa upp med. Efter ett tag blir det en reflex, och hjärnan hittar lättare och lättare positiva saker = vi mår bättre och lyckas med mer!

Sedan kan jag dessutom börja titta på de där negativa tankarna som dyker upp, en och en, och dissekera dem. Om vi går ut med 0 poäng - vad skulle det betyda? EGENTLIGEN? Det är inte första gången. Det är säkert inte sista gången. Hitta rätt perspektiv - det är en hundtävling, inte liv eller död...

Den tredje saken som jag återkommande jobbar med är den som handlar om vad ANDRA tycker. För det mesta så är jag stark, modig, och tycker verkligen att vad andra tycker (förutom de personer jag gillar och litar på) inte spelar någon roll. Men ibland...med jämna mellanrum...då kommer tvivlet. Duger jag? 

Då behöver jag påminna mig själv - jag lever MITT liv för MIG, ingen annan! Genom att se till att jag mår bra, kan jag vara stark nog att hjälpa andra att må bra. Det jag tycker är viktigt (att vara snäll, att vara glad, att må bra) är det jag fokuserar på. Jag kan inte ta ansvar för vad ANDRA tycker och tänker - det ligger liksom på deras bord.

Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg: jag är tydligt blå (inte politiskt, bara färgen blå som exempel). Vissa älskar blått, många gillar blått, de flesta accepterar blått, några avskyr blått.

Till slut: min lista över hur jag ska ha roligare oftare och längre tid:

* Samla på bra minnen, citat, och bilder

* Skriva upp det BÄSTA vi gjort tillsammans under veckan varje söndag (eller oftare)

* Bara vara

* Träna till musik

* Träna ihop med goda vänner

* Träna "idiotgrejer" bara för glädjen i att lära något nytt

* Dissekera problem till sina beståndsdelar och träna varje del för sig - mindre problem blir enklare att lösa, och lösta problem är otroligt tillfredsställande

* Om jag fastnar: LÄGG ÅT SIDAN och gör något annat ett tag. Återkom fräsch i huvudet (gäller både mig och Valle).

I min handväska ligger nu en liten anteckningsbok där jag skrivit upp saker som jag vill påminna mig själv om, de ord som jag vill ska spelas upp i mitt huvud. Vilka de är behåller jag för mig själv - riktigt så självutlämnande vill jag inte vara (det räcker som det är).

Och by the way, mitt nya manus har kommit från förläggaren med hennes förslag och frågor. Ser fram emot att få jobba med det igen! På tal om saker som är stärkande och kritik som jag verkligen uppskattar :)

Under året har jag igång Canis klickerTRÄNARutbildning steg 2, en fortsättning för de som redan gått steg 1. Kursen är helt ny, går över fyra helger, och i tillägg till min ganska rudimentära planering har jag låtit den utgå väldigt mycket från gruppen som jag träffar. Vi är sex kvinnor med ett enormt hundintresse och träningsintresse som under min något avslappnade ledning växer och utvecklas tillsammans.

I lördags fixade jag en extern föreläsare som tog upp ämnet "hur kan jag hitta rätt känsla för att kunna hjälpa min hund att hitta rätt känsla?". Viwan-Kristina Sandberg är en god vän likaväl som en bra talare och inspiratör, och vi fick med oss en hel del tankar och övningar att använda i både tävling och träning.

Jag som har haft ett totalt psykbryt över min träning för inte alltför länge sedan - även om jag håller på att lägga de känslorna bakom mig - fick extra mycket att tänka på. Och eftersom jag är den jag är så delar jag mina tankar med alla intresserade...

Den första frågan Viwan ställde var Varför tränar jag hund?

Men det är väl självklart! Jag tränar hund för att det är kul!

Eller?

Om jag bara tränar hund för att det är kul, varför blir jag så påverkad av om det inte går som jag hade tänkt mig? Varför tränar jag då inte bara på enkla, roliga grejer som alltid går bra?

Varför vill jag tävla om jag BARA tränar hund för att det ska vara kul?

Det krävdes en djupdykning i mina tankar och en del självrannsakan innan jag kom fram till varför jag egentligen tränar hund, med tävling i tankarna. Utan inbördes ordning:

* Aktivering för båda. Jag vill ha något att göra - Valle vill ha något att göra.

* Att göra saker tillsammans ger samhörighet - samarbete med en annan art är stencoolt.

* Min vardag blir enklare om hundarna kan grundläggande saker.

* Det är tillfredsställande att se hunden utvecklas.

* Jag gillar att "snöa in" och lära mig mer - hundträning är mitt valda ämne. Jag är en nörd.

* Det är kul att träffa vänner! Hundträning kan vara ganska socialt, och i stort sett alla mina vänner tränar hund.

* Genom att träna mina hundar lär jag mig vad som kan hända och hur jag kan tackla det - och då blir det enklare att instruera andra. Jag behöver lära mig genom att testa!

Så långt så bra. Allt det här kan jag ju göra UTAN att tävla! Och just tävlandet har inte varit en jättestor del av mitt hundtränande, lite lydnad, lite rallylydnad, mest på en höft. Varför satsar jag annorlunda med Valle, och har gjort från dagen jag började planera att skaffa ny valp? Varför har jag tävlat häst sedan jag var liten?

Just tävlingsmentaliteten - oavsett om jag tävlar mot andra eller mig själv - verkar vara något som man antingen har eller inte har. Vissa är VÄLDIGT drivna tävla, i allt, medans andra överhuvudtaget inte ser poängen.

Jag, personligen, ser en tjusning i utmaningen. "Här är ett antal moment. De är lika för alla. Din utmaning - om du väljer att acceptera den - är att få din hund att älska att utföra samtliga moment, och att kunna visa upp dem i en pressad situation på order av andra." Ja, jag väljer att acceptera utmaningen!

Jag tror att när jag "tappar känslan" så glömmer jag det där lilla ordet "VÄLJER"! Att jag tränar för tävling är MITT VAL! Ingen tvingar mig. Ingen ser ner på mig om jag ändrar mig.

Vi pratade lite om att hamna i "offerrollen", att börja tänka att saker bara händer stackars oskyldiga mig och jag har ingen kontroll. Träningen går skit. Hunden är konstig. Jag gör alltid fel och misslyckas alltid. Det är lätt att hamna där, man får dessutom respons från sin omvärld ("Ryck upp dig, det är väl inte så farligt? Titta på allt som faktiskt går bra!") Och ibland så är det tillåtet, och kanske nödvändigt, att hamna där - men det är inte konstruktivt att FASTNA där!

Jag har kontroll över mitt liv. Jag väljer. Ingen annan. Visst känns det skönt?

Tankeverksamheten är igång igen, nu på den mer filosofiska planet...Fast med en praktisk anknytning, förstås.

Två händelser har fått mig att börja fundera runt begreppet vad vi läser in i våra hundar, dvs hur vi tolkar dem och vad vi tror att de känner och tycker och tänker:

1. Att det gått troll i vår stadgeträning, och varken jag eller min eminenta träningskompis Emelie förstår VARFÖR Valle gör följande: Jag sätter/ställer/lägger honom. Lämnar honom - glad hund. Ställer upp - glad hund. Börjar gå mot honom - han vänder tydligt bort blicken, sänker huvudet, och slickar eller gäspar. Både hon och jag har tolkat hans signaler som att han är obekväm i situationen, men kan inte förstå varför! Han har inga problem med vare sig ögonkontakt eller närhet, tvärt om. Han verkar trygg i sin position. All träning leder till belöning, och som ni vet så använder jag aldrig obehag i träning eller vardag. Jag tycker att vi har en toppenrelation i övrigt, och den här detaljen gör mig både frustrerad och ledsen - frustrerad för att jag inte förstår, och ledsen för att min hund verkar obekväm.

2. Ett inlägg på fejjan som ifrågasätter om det är juste mot hunden att träna sådant som den EGENTLIGEN inte gillar, men ändå utför för att den vill ha sin belöning. Inte sådant som hunden faktiskt behöver i sitt dagliga liv, utan typ tävlingsmoment. Sådant som jag tränar...;)

När vi pratar klickerträning pratar vi ofta om att inte försöka läsa hundens tankar. För mig som jobbar mycket med stressade och osäkra hundar är detta tvådelat - jag BEHÖVER kunna läsa hunden för att se var tröskelvärdena ligger, när det blir för mycket och när det är OK, var jag ska lägga ribban helt enkelt. Samtidigt är jag medveten om människans inbyggda förmåga att övertolka både varandra och våra hundar, och jag har sett MÄNGDER av exempel på att det inte HJÄLPER ägaren att fokusera på "min hund är så rädd och stressad", utan det skapar låsningar som är svåra att komma över mentalt.

Tillbaka till Valle och hans kroppspråk, och min tolkning av detsamma. Alltså - det är en stor grej för mig! Dels för att det ser väldigt tråkigt ut för en domare, men främst för att jag inte vill sätta min hund i en obekväm situation! Det jag funderade över igår var ett annat citat, av Karen Pryor, plockat från "klickerträning och lugnande signaler" av Emma Parson: "Det är bara beteende, och alla beteenden följer samma lagar och går att ändra." Detta sagt om Emmas väldigt rädda och därmed aggressiva hund som hade enorma utfallsproblem.

Och jag tror ju, fullt och fast, att beteende och känsla hänger ihop. Dels att hunden visar sina känslor genom sitt beteende = ändra känslan ändra beteendet, men också tvärt om = ändra beteendet ändra känslan! Väldigt tydligt på hästar, där man genom att lära hästen att sänka huvudet på signal omedelbart kan lugna hästen. Känslorna följer med beteendet. Eller jämför med om du knyter handen och börjar andas grunt och snabbt, jämfört med om du slappnar av och andas djupt med magen. Visst blir känslan inom dig annorlunda?

Så jag bestämde mig igår för att testa den vägen istället. Genom att aktivt träna att han skulle hålla huvudet framåt i min återgång var jag nyfiken på om hans sinnesstämning skulle ändras. Praktiskt genomförande: om han tittade bort när jag skiftade vikten framåt skiftade jag bakåt igen, inväntade att han flyttade fram huvudet, och provade igen. Kriterie för klick: blicken framåt 1/10 sekund när matte lägger vikten framåt efter vändningen. Belöning: kastad godisbit i munnen.

De första gångerna kunde jag konstatera hur bunden hans huvudrörelse var vid mitt kroppsspråk: jag vägde framåt - han vände huvudet. Jag vägde bakåt - huvudet framåt. Och så gungade vi fram och tillbaka några gånger innan jag fick min 1/10 sekund att klicka. Sedan gick det fort framåt - han hade fattat "grejen"!

Nu i efterhand funderar jag igen. Var hans huvudvändning egentligen ett osäkerhetstecken överhuvudtaget? Eller var det ett inlärt beteende på min kroppssignal "vikten framåt"? Eller kanske en förväntan att jag snart skulle komma in vid hans sida och belöna (huvudvändningen var alltid mot den sidan som jag går in på)? Eller var det rent av så att det var en kombination: ett inlärt beteende som först uppstod genom belöningsförväntan, och som - eftersom det ledde till MINA känslor av frustration och osäkerhet - i sig framkallade de känslorna också hos honom? Eller kunde jag ändra hans känslor av osäkerhet genom att lära in ett icke-kompatibelt beteende? Eller "maskerar" han sin osäkerhet för att han så gärna vill ha sin belöning, och är det då oetiskt att träna? Fast då kan jag ju inte träna någonting alls, för vem vet vad mer han "maskerar"...

För att undvika härdsmälta i hjärnan tänker jag ta detta som en lektion i att skippa tankeläsandet och se beteendet. Det är svårt för oss människor att inte läsa in känslor, intentioner och förväntningar i andra varelsers beteende, det är en del av att vara just människa. Men att kunna tänka logiskt är OCKSÅ en del av att vara människa. Jag och Valle är inte ens samma art. Jag kan inte läsa min mans tankar - min tolkning speglas hela tiden av vad JAG hade tänkt och tyckt i samma situation - så jag ska inte ens FÖRSÖKA läsa Valles. Visst är det intressant att spekulera i lite då och då, och vissa saker är ganska uppenbara, men risken är att jag har fel - och speciellt när det leder till negativa tankar hos mig själv så är det inget som hjälper någon av oss eller för vår träning framåt.

Enkel regel: Om beteendet ökar blir det förstärkt. Om sannolikheten är hög att hunden väljer att utföra beteendet kan vi gissa att hunden "gillar" att utföra det, om det sedan är för att beteendet är självförstärkande eller för att det blir förstärkt genom att det leder till något annat är i min värld mindre viktigt...

STORT TACK för all peppning och alla goda råd efter mitt senaste deppiga inlägg! Tack vare er får jag nya tankar och ideer om hur jag bör lägga upp träningen. Det känns härligt att ha vänner som bryr sig och som tror på oss!

Ibland känns det som att man bara behöver "gnälla av sig lite" så släpper en del av problemen - det beror säkert på att jag fått ut lite frustration, och då blir jag mer avslappnad i träningen och går tillbaka till varför jag egentligen tränar hund: för att det är KUL!

Jag har gått tillbaka till att träna kedjor med betydligt enklare delmoment mixat med prylar han verkligen gillar att göra (tack Christina!), har haft en tredagars vilopaus från träningen med bara joggingturer, agility (som vi totalt suger på men har kul med - tack Jennica!) och "springa-genom-rutan-till-en-skål" (tack Emelie!).

Ett par filmer på dagens kedjeträning (nytt redigeringsprogram = inte så snyggt, men MYCKET snabbare att fixa):

Senaste veckan har varit en downer vad gäller träning...Det känns som att jag antingen går för fort fram eller bara står och stampar, jag får ingen balans! Jag funderar och planerar - och upptäcker att jag sedan gör något helt annat än jag tänkte. Hjärnans kortsiktiga belöningssystem vs mitt logiska tänkande. Vilken del vinner?..

OK, det finns en tydlig ändring som är roten till min frustration: tävlingslika kedjor.

Så sent som för två veckor sedan kändes det som att momenten i Lk1 var ganska färdiga (förutom linförigheten som inte är något alls), och jag vill börja göra träningen lite mer tävlingslik. Två säkra moment känns lagom att kedja ihop, med en kort "ingång på plan", och en övergång med tävlingsmässig belöning emellan. Är det för mycket att hoppas på?

I skrivande stund har vi testat fyra kvällar, och Marias röst ekar i mitt huvud: "...svagheter i momenten kommer fram på ett helt annat sätt när man kedjar. Det är jättebra, då ser man var de finns och vad man behöver träna mer!" Alltså: det KÄNNS inte "jättebra"! Det känns SKIT!!! För nog kommer det fram svagheter alltid.

1. Ingångarna i inkallningen är katastrof. Nu när jag har börjat bli uppmärksam på när han använder mig som bromskloss kan jag konstatera att ALLA ingångar är katastrof. Han använder mig som en bodyslam-target! Jämt! En del "oförklarliga blåmärken" har fått just en förklaring.

2. ALLA återgångar i stadgebeteenden präglas av osäkerhet. Stadgan i sig är god, men hunden är klart störd när jag vänder mot honom - vilket resulterar i att hela kedjan blir ostadig - vilken hund vill göra ett ställande / läggande som leder till en jobbig situation?

3. Alla tankar på apportering är bortblåsta. Absolut, försök två, tre, och framför allt fyra är hur bra som helst, men på tävling är det ett försök och inget mer...

4. Allt fotgående är uruselt.

5. Och värst av allt så märker jag hur intensiteten och glädjen går ner i förflyttningen till moment 2. Det spelar ingen roll vilket moment det är, eller hur bra han tar emot min tävlingsmässiga belöning (för det gör han), när vi ställer upp på den nya startpunkten är det som att all kolsyra går ur colan.

Vi kommer aldrig att tävla...jag får acceptera att det inte är hans "grej" och köpa en överspeedad BC som passar mig bättre, så kan Valle ligga och snarka på soffan - uppenbarligen drar jag ner varenda hunds aktivitetsnivå till minusskalan...Eller en ny JRT, det fungerade...jag saknar Popsy!

OK, gnällande avslutat. Ikväll tränar vi ingenting, utan går ut och joggar istället. Bara ben, inget huvud. Hitta tillbaka till vad som är viktigt! Och han är ju iallafall söt...

Signalkontroll är ett stoooort ämne...och intressant! På sistone har jag funderat en ndel över hur jag bör lägga upp min träning för att få maximal förståelse hos hunden gällande VILKEN signal jag vill att den ska lyssna på.

Så här tänker jag:

Hundar (åtminstone mina hundar) verkar vara hyperspecifika. De plockar ut små, små detaljer och ser dem som signaler. Exempel: Valle fick en jopbbig bilresa till Gbg senast, och tänkte helst inte upprepa saken. Signalen för "åka bil" blev att jag gick ut till bilen med en väska och sedan kom tillbaka in med nycklarna i handen. Detta minskades till bara ljudet av nycklarna. Ganska enkelt att träna bort eftersom jag såg sambandet tidigt, som tur är!

Hundar (fortfarande mina hundar, det är dem jag studerar mest) bygger sådana associationer blixtsnabbt! En liten detalj är närvarande vid en viss händelse ett par gånger - vips vet de att det ena leder till det asndra. Ljudet när datorn stängs av = promenad. Jag tar på träningsvästen = Valle rusar ut i trädgården och smäller in mot mitt ben i ett förväntansfull fot så fort han får chansen.

Så långt så bra - men det verkar också vara så att jag blir mer eller mindre beroende av att den detaljen som de har associerat till ett visst beteende alltid är med. Tar jag INTE på träningsvästen är det svårare att få Valles fulla uppmärksamhet i trädgården - då strosar han runt som han brukar göra när vi "bara är ute".

Vi som människor har en tendens att bygga upp mönster och bli repetitiva i vår träning - vissa tidsintervall mellan upprepningarna, ett visst antal upprepningar innan paus, samma plats, samma kläder, samma tid på dygnet - you name it...

Om jag vill att min hund ska förstå att en viss signal - den som jag har bestämt - är den enda som den behöver bry sig om, då tror jag att jag tidigt i träningen behöver variera allt annat runt omkring. Min signal är det enda som är konstant! Olika platser, olika kläder, olika störningar, olika tider på dygnet, olika aktivitetsnivå hos hunden.

Har jag dessutom valt att göra det extra svårt och valt ett ORD (alltså, hundar har ett språk sinsemellan som är VISUELLT alltså är ord oftare svårare för dem som signal än tex ett kroppstecken - frivilligt eller ofrivilligt - eller en miljösignal. Tror jag.) så måste jag dessutom variera min egen kroppsställning OCH vara noga med att inte hamna i "ofrivillig hjälprörelse"-fällan. Det som ger avdrag som dubbelkommando på tävling, och som vi sällan är medvetna om att vi gör. Jag tror fullt och fast att om jag ger min hund chansen att hitta en visuell signal i mitt kroppsspråk, så är det "prio 1" för min hund att titta efter. Ordet är sekundärt. Det har betydelse, men bara om kroppstecknet finns där.

Spelar det någon roll?

Det beror på. Jag ser inget fel i att vi använder handtecken och kroppstecken och hjälper när vi ger signaler till våra hundar, så länge vi inte blir irriterade när hunden inte förstår i en annan sättning! Så länge man gör ett medvetet val är det helt OK, och i vissa lägen (freestyle, agility, rallylydnad, de flesta vardagssituationer) kanske att föredra, att hunden läser vår kropp. I andra lägen inte, som i tävlingslydnaden eller beteenden där jag inte vill vara beroende av att hunden tittar på mig för att lyda (inkallning eller "varsågod").

Problemet som jag ser det är när man tragglat något i en speciell miljö, och förväntar sig att det direkt ska fungera lika klockrent i en helt annan sättning. Och dessutom blir irrtiterad på hunden när det inte fungerar..."Men du KAN ju detta!" "Det fungerar jättebra hemma!" Och sä lägger man på straff och krav, och det enda man egentligen lär hunden är att träning hemma = skitkul, träning borta = alltför höga krav, oförståelse, och obehag.

Så tråkigt! När jag istället kan, med lite fantasi, få detta fenomenet att fungera till min fördel istället! Som i tävlingslydnaden. Momentrutiner som får in hunden i rätt tanke. Träningsvästen på. En klapp på godisfickan innan man går in. Bara tävlingsmiljön i sig vill jag ladda med förväntan, glädje och självförtroende - för oss båda!

Eller varför inte ladda de platser på promenaden där jag vet att det finns muycket störningar för min hund med en massa belöningar och rolig miniträning - så att den sammankopplar just dessa platserna med "kul med matte" istället för "fokus på miljön". En platssignal - här brukar vi göra detta.

Eller ha högst medvetnma kroppssignaler för "lönt att ta kontakt", "dags att slappna av", etc...

Jag tror att signalkontroll är inte bara att lära hunden vilka signaler som betyder vad, utan lika mycket att JAG har kontroll på vilka signaler jag faktiskt lär hunden att vara uppmärksam på! Med medvetenhet kommer förmåga att fixa och förändra så att träningen stämmer bättre med mina mål...som då blir hundens mål...win - win!

För den som, även om min hund är den finaste, också vill se lite bilder på våra träningskompisar.

Sötaste Siri på G!

Sam - snabbare än blixten...

Lyxa visar var skåpet ska stå

Elit roar sig med diverse aussie-bus

Vixhen tränar kryp

Sam - lite lugnare hastighet

Och så Joplin som övervakar alltihop!

Vi ses om två månader, mina vänner!