Gårdagens kurs för Maria blev hastigt och lustigt en hundplats för oss (aldrig roligt när anledningen är sjuka hundar, men alltid roligt att träna).

På schemat låg störningsträning och tävlingsträning - exakt vad vi behöver! Jag var inte superentusiastisk innan - det finns en anledning till att vi tränar alldeles för lite på sådant och det är att det inte går bra. Jag får inte till det. Han får inte till det. Tillsammans känner vi oss misslyckade. Jag vet, min strävan är alltid att hunden (och jag) ska ha roligt när vi tränar, men ibland skiter det sig...

På plats tidigt och fixade ringband och satte upp tält. Maria hade med inspelade ljud från Malmömässan - så smart! Störning av gräsklippare - check. Andra hundar som värmer upp - check. Min lille Valle som sa "kanske kan liksom bara stanna i buren...?" - CHECK!

Så jag värmde som jag brukar, lite lek, lite grundfärdigheter, sakta låsa upp hunden, vänja vid miljön. Mycket mat. Han gillar mat. Till slut kändes han OK, var med, svansen upp, vi gick in på plan och skulle göra uppgiften "tre enkla moment som utföres perfekt". Yeah, right...Hade valt tre idiotsäkra moment : läggande under gång, sitta kvar när jag går ut 10 meter, och rutan. De fungerar. De sitter. De är tränade i massa miljöer, och han gillar dem. Resultat: vi går över ringbandet - nosen går i backen. Svansen sjunker. Han lämnar mig. Jag jobbar för att höja hunden, genomför hjälpligt mitt läggande och sitt kvar - betyg knappt fem på båda. Rutan - hans favorit! Ställer upp, skickar, och ser hunden liksom fortsätta ut i fjärran...FLY!

OK, kanske inte fly, men det kändes så! Skickade om, fick till rutan, belönade. Inte den bästa starten på dagen - men samtidigt bra. Så här var han på senaste lydnadstävlingen. Detta är det som händer i den sämsta av världar. Nu är det ute i ljuset. Och vi dog inte!

När allt går åt h-e är det suveränt att ha bra träningskompisar och en kunnig instruktör nära. Folk som inte slätar över, utan faktiskt säger: "Det var inte bra. Vi förstår din frustration. Vi ska LÖSA detta! Har du testat..." och så är diskussionen igång, och fler känner igen sig, och det som kändes så STORT och HEMSKT blir avdramatiserat och nya idéer växer fram!

* Låt honom jobba igenom störningarna i lugn och ro utan för planen

* Fokus på att låta HUNDEN ta initiativet! (Hört det förr?)

* Utanför ringbandet = ganska kul. Innanför ringbandet = SKITKUL! Inte tvärt om...Tillbaka till tanken som Jenny Wibäck planterade i mitt huvud: en hund som aktivt drar in på plan!

Till andra passet hade jag tagit ut hans älskade tunnel, och vi körde fartfyllda och roliga grejer medans musik spelade och Maria kommenderade allt möjligt. MYCKET bättre! Långt ifrån perfekt, en hel del engagemangssläpp, men fart och en glad hund som kunde växlas med en liten smula annat. Det är detta vi har tränat en massa, det märktes att han kände igen strukturen.

Nästa frågeställning: nu när hunden fungerar, hur attackerar vi engagemangssläppen på ett sätt som ger rätt tanke (dvs jävlar anamma)? Time out fungerar inte. Att jag går fungerar hemma, inte i denna miljön (tack matte, jag nosar mig bortåt hitåt...) Hur bygger jag värde i träningen samtidigt som jag sätter kriterier för att HAN håller sig engagerad på eget ansvar?

"Hur är han i konkurrens?" Kass, han låter mig gärna vinna. "Med en godisbit, på nära håll?" Det har vi ju faktiskt tränat i soffan på kvällarna...det kanske funkar. Vi testade. Jepp, fungerade. "Om du har en STOR godisbit, och när han släpper kastar du den och jagar själv ikapp den?" Hmmm...där har vi en tanke...

Nästa pass. Utrustad med hela köttbullar. Ingång på plan, uppställning, hunden vänder sig mot publiken och sänker nosen, köttbullen flyger och jag efter. Hund något perplex. "What? MIN köttbulle?" Upprepade övningen, och helt plötsligt gick Valle fritt följ. Med kontakt. Köttbullen flyger - och han får vara snabbast. Upprepade, och hunden HÅLLER FOKUS! Svansen är glad, ingångarna på plan börjar fungera klockrent, och vi gör ett dröm-läggande under gång!

Paus. Smälta det som hänt, både han och jag. Vi lattjade lite med rallyskyltar som stod uppställda, fantastisk kontakt. Kan jag göra detta ÄNNU tydligare? Om jag använder....en tennisboll MED PIP? Alltså...tennisboll med pip används ganska sällan eftersom det tar ett tag innan jag får tillbaka den. Den är värdefull. Jepp, det ska vi testa.

Sista passet på dagen, ingång på en ny plan genom en grind. Använder min nya rutin, sätter hunden och taggar med rösten. In genom grinden, bra ingång, startat fria följet, på tredje svängen tappar han och jag slänger bollen på andra hållet fast bestämd att ta den först. Tji fick jag! För första gången köper hunden att det ska tävlas om belöningen, och snor den precis innan jag tar den, och springer i triumf! Inte riktigt det beteende jag hade planerat att belöna, men det spelar mindre roll...Byter tillbaka bollen, går ut och laddar om. Nu TJUVSTARTAR hunden in på plan, hoppar framför mig, och säger "Matte, kom igen nu!"! Fritt följ - flera minuter (MINUTER) utan fokus-släpp. Svansen upp. Öronen upp. Studs i steget. Bollen flyger.

Upprepar flera gånger - det blir solklart att vi har ett genombrott.

Fundering: hade det blivit bättre eller sämre om jag vunnit den där bollen som han egentligen inte sulle fått? Har det varit känslan av att han kan missa något om han släpper mig, eller helt enkelt väldigt överraskande belöningar som kommit när han minst väntat dem = byggt en förväntan, som gav resultatet? Ingen aning. Kanske kan jag ge svar om ett par veckor, när vi testat ordentligt.

Just nu är jag bara nöjd med att min hund har stora vita änglavingar när han går vid min sida. Jag är helt säker, jag ser dem! Känslan har aldrig varit bättre :)