Gårdagens kurs för Maria blev hastigt och lustigt en hundplats för oss (aldrig roligt när anledningen är sjuka hundar, men alltid roligt att träna).

På schemat låg störningsträning och tävlingsträning - exakt vad vi behöver! Jag var inte superentusiastisk innan - det finns en anledning till att vi tränar alldeles för lite på sådant och det är att det inte går bra. Jag får inte till det. Han får inte till det. Tillsammans känner vi oss misslyckade. Jag vet, min strävan är alltid att hunden (och jag) ska ha roligt när vi tränar, men ibland skiter det sig...

På plats tidigt och fixade ringband och satte upp tält. Maria hade med inspelade ljud från Malmömässan - så smart! Störning av gräsklippare - check. Andra hundar som värmer upp - check. Min lille Valle som sa "kanske kan liksom bara stanna i buren...?" - CHECK!

Så jag värmde som jag brukar, lite lek, lite grundfärdigheter, sakta låsa upp hunden, vänja vid miljön. Mycket mat. Han gillar mat. Till slut kändes han OK, var med, svansen upp, vi gick in på plan och skulle göra uppgiften "tre enkla moment som utföres perfekt". Yeah, right...Hade valt tre idiotsäkra moment : läggande under gång, sitta kvar när jag går ut 10 meter, och rutan. De fungerar. De sitter. De är tränade i massa miljöer, och han gillar dem. Resultat: vi går över ringbandet - nosen går i backen. Svansen sjunker. Han lämnar mig. Jag jobbar för att höja hunden, genomför hjälpligt mitt läggande och sitt kvar - betyg knappt fem på båda. Rutan - hans favorit! Ställer upp, skickar, och ser hunden liksom fortsätta ut i fjärran...FLY!

OK, kanske inte fly, men det kändes så! Skickade om, fick till rutan, belönade. Inte den bästa starten på dagen - men samtidigt bra. Så här var han på senaste lydnadstävlingen. Detta är det som händer i den sämsta av världar. Nu är det ute i ljuset. Och vi dog inte!

När allt går åt h-e är det suveränt att ha bra träningskompisar och en kunnig instruktör nära. Folk som inte slätar över, utan faktiskt säger: "Det var inte bra. Vi förstår din frustration. Vi ska LÖSA detta! Har du testat..." och så är diskussionen igång, och fler känner igen sig, och det som kändes så STORT och HEMSKT blir avdramatiserat och nya idéer växer fram!

* Låt honom jobba igenom störningarna i lugn och ro utan för planen

* Fokus på att låta HUNDEN ta initiativet! (Hört det förr?)

* Utanför ringbandet = ganska kul. Innanför ringbandet = SKITKUL! Inte tvärt om...Tillbaka till tanken som Jenny Wibäck planterade i mitt huvud: en hund som aktivt drar in på plan!

Till andra passet hade jag tagit ut hans älskade tunnel, och vi körde fartfyllda och roliga grejer medans musik spelade och Maria kommenderade allt möjligt. MYCKET bättre! Långt ifrån perfekt, en hel del engagemangssläpp, men fart och en glad hund som kunde växlas med en liten smula annat. Det är detta vi har tränat en massa, det märktes att han kände igen strukturen.

Nästa frågeställning: nu när hunden fungerar, hur attackerar vi engagemangssläppen på ett sätt som ger rätt tanke (dvs jävlar anamma)? Time out fungerar inte. Att jag går fungerar hemma, inte i denna miljön (tack matte, jag nosar mig bortåt hitåt...) Hur bygger jag värde i träningen samtidigt som jag sätter kriterier för att HAN håller sig engagerad på eget ansvar?

"Hur är han i konkurrens?" Kass, han låter mig gärna vinna. "Med en godisbit, på nära håll?" Det har vi ju faktiskt tränat i soffan på kvällarna...det kanske funkar. Vi testade. Jepp, fungerade. "Om du har en STOR godisbit, och när han släpper kastar du den och jagar själv ikapp den?" Hmmm...där har vi en tanke...

Nästa pass. Utrustad med hela köttbullar. Ingång på plan, uppställning, hunden vänder sig mot publiken och sänker nosen, köttbullen flyger och jag efter. Hund något perplex. "What? MIN köttbulle?" Upprepade övningen, och helt plötsligt gick Valle fritt följ. Med kontakt. Köttbullen flyger - och han får vara snabbast. Upprepade, och hunden HÅLLER FOKUS! Svansen är glad, ingångarna på plan börjar fungera klockrent, och vi gör ett dröm-läggande under gång!

Paus. Smälta det som hänt, både han och jag. Vi lattjade lite med rallyskyltar som stod uppställda, fantastisk kontakt. Kan jag göra detta ÄNNU tydligare? Om jag använder....en tennisboll MED PIP? Alltså...tennisboll med pip används ganska sällan eftersom det tar ett tag innan jag får tillbaka den. Den är värdefull. Jepp, det ska vi testa.

Sista passet på dagen, ingång på en ny plan genom en grind. Använder min nya rutin, sätter hunden och taggar med rösten. In genom grinden, bra ingång, startat fria följet, på tredje svängen tappar han och jag slänger bollen på andra hållet fast bestämd att ta den först. Tji fick jag! För första gången köper hunden att det ska tävlas om belöningen, och snor den precis innan jag tar den, och springer i triumf! Inte riktigt det beteende jag hade planerat att belöna, men det spelar mindre roll...Byter tillbaka bollen, går ut och laddar om. Nu TJUVSTARTAR hunden in på plan, hoppar framför mig, och säger "Matte, kom igen nu!"! Fritt följ - flera minuter (MINUTER) utan fokus-släpp. Svansen upp. Öronen upp. Studs i steget. Bollen flyger.

Upprepar flera gånger - det blir solklart att vi har ett genombrott.

Fundering: hade det blivit bättre eller sämre om jag vunnit den där bollen som han egentligen inte sulle fått? Har det varit känslan av att han kan missa något om han släpper mig, eller helt enkelt väldigt överraskande belöningar som kommit när han minst väntat dem = byggt en förväntan, som gav resultatet? Ingen aning. Kanske kan jag ge svar om ett par veckor, när vi testat ordentligt.

Just nu är jag bara nöjd med att min hund har stora vita änglavingar när han går vid min sida. Jag är helt säker, jag ser dem! Känslan har aldrig varit bättre :)

...en av dessa är min!

Planerade att anmäla dogsen till lite mer rally, för att testa fortsättningsklass (Mårran säger nemas problemas, men Valle kan mycket väl få för sig att äta upp åttans frestelser eller helt sonika lämna mig ensam på plan...). Väl inne på SBK tävling hittade jag istället Svalövs lilla trevliga lydnadstävling, den som gick så bra förra året! Och hux flux var båda anmälda dit istället.

Vilket ger mig tre veckor till att förbereda (jepp, jag börjar så långt innan!). Förra upplägget fungerade sådär med båda hundarna, nya idéer ska testas och utvärderas denna gången.

Började med en statuskoll:

Det känns som att cirkuslydnad och fokus på att HAN ska ta initiativet har gett resultat för Valle: fokuserad och fin med bra position i fria följet, bra transporter, bra läggande (rackarns bra faktiskt), satt stadigt och superfint tempo i inkallningen (bodyslammen är tillbaka i ingången däremot - meckar INTE med det just nu!), rutan är ett paradmoment när vi hittar rätt balans mellan tagga och tjuvstart, apporteringen var BÄST med galopp ut OCH GALOPP IN!!!, hoppet börjar vi snart ha tragglat igenom, och fjärren fungerade på fullt avstånd med bara en smula tveksamhet i skiftena.

Fokus för honom kommer fortsatt att ligga på att jobba med hög intensitet och utan koncentrationssläpp i cirkuskedjor, samt kedja hans starka moment/delmoment på samma sätt. Han kan momenten som sådana (de flesta iaf), det är allt annat som behöver falla på plats...

Madame har fått en stadig och fin linförighet som jag känner att jag litar på, bra läggande, fin (men långsam) inkallning, ställandet känns alltför osäkert fortfarande (ibland bra, ibland inte alls), apporteringen behöver tränas med andras apporter, och hoppet hoppas jag kunna stå över. Misstänker att Madame inte är helt 100 i kroppen - fick konstaterat lös patella v bak hos vet förra veckan, och tror att hon dessutom är stel i ryggen. Det är den främsta anledningen till att jag låter inkallningen vara som den är och inte tänker träna hoppet - viktigare att lägga fokus på de moment som har potential att verkligen fungera och hoppas att poängen räcker utan hopp.

Fokus för henne kommer att ligga på att kedja moment - jobba längre innan belöning utan att tappa fart och vilja. Funderar på att använda extern belöning i träningsväskan som slutbelöning - värt att lära in "bara för att"!

Det stora problemet med Valle är platsen...Utmanade idag - la honom bredvid Mårran (som är stensäker) och testade 3 minuter på 20 meter. Han fixar en minut, sedan står han. La om på avstånd (enligt min nya plan). Klarade 30 sekunder, sedan uppe igen. La om på avstånd (något mer motvillig reaktion från hans sida), berömde honom igenom de sista 1,5  inuterna och gick sedan in med bästa belöningen. Utvärdering klar.

Nej, jag tycker INTE att det är det bästa sättet att träna på, men det gav mig en del information om var vi står och hur jag ska lägga upp fortsättningen. Planen är att träna med myggsprayad hund (så han slipper bita efter myggen som landar på honom), långa platsliggningar med mig på nära avstånd, eller korta platsliggningar med mig på fullt avstånd. Jag tänker stödja honom med beröm på avstånd, en keep-going signal som efterhand måste tas bort. Undvika att gå in om han går upp, lägga om på avstånd. Undvika att han går upp öht genom att anpassa tiden - bygga trygghet och säkerhet i vad han ska göra. Växla med att träna med extern belöning som han får springa till på signal. Byta miljö - samma sak.

Utvärdering på nytt om tre veckor! Kommer INTE att lägga honom på tävlingen om inte något radikalt händer - den tar vi som en ren träning.

Känns roligt att vara på G med tävlingslydnaden igen! Ser fram emot att testa mina "nya" tankar och se vart det leder!

Helgen har ägnats åt tävlande, rallylydnad med båda dogsen båda dagarna. Spännande att se hur de skulle klara att prestera två dagar i rad - bättre, sämre, ingen skillnad?

Lördag, Burlöv: Strålande sol. Varmt...varmare...varmast...Lite fläktande gjorde livet uthärdligt.

Valle först. Han var stressad i bilen, och ville inte ta sin leksak när vi började värma - minnen från sist vi var här? Jag gav honom tid och en lång nosrunda, och började sedan med enkla följa-övningar belönat med godis och att få gå och nosa. Tre reps, sedan var nosandet ointressant. Älskar att jag har hittat en fungerande rutin för att "låsa upp" honom! Snart kunde vi leka som vanligt.

In på banan - några blicksläpp, en nos, ett missförstånd vid en skylt ("Tasstarget? Inte? OK.") och en koppelkontakt gav 95 poäng - personbästa och uppflytt. Mycket nöjd med att jag lyckades vända honom från stressad och berörd till avslappnad och glad!

Mårrans tur. Trots i stort sett ingen uppvärmning förutom första rastningen (som tog längre tid än vanligt - hon var också spänd och började med att inte ta godis) så var Mårran VARM och TRÖTT. Det kändes som att jag mentalt bar henne runt banan...men hon har en fantastisk kontakt och vilja att efterkomma, och hon kan skyltarna väldigt väl = 98 poäng! En nos och en bristande samarbete (jag glömde signalera vänster och gick in i henne).

Så vi slutade på delad andraplats, Mårran och jag, och Valle direkt efter på fjärde plats.

Idag, Malmö: Ösregn. Kallt. Väl arrangerat, men många sena strykningar och lååååångsamma hundar i regnet gjorde tiden oförutsägbar.

Valle först. Glad och pigg, gick snabbt in i arbetstanke trots regnet. Men ju blötare han blev ju mer slokade öronen...leksaken blev ointressant och lukterna i gräset lockade mer och mer. Jag gjorde nog slut på samtliga våra inlärda "öka-tempot - håll - fokus - signaler" inne på banan, men vi tog oss runt och det med en viftande svans! 82 poäng, där jag stod för sex minus pga mitt fotarbete (jag jobbar med hela kroppen när jag peppar honom) och ytterligare två minus på helhet för koppelkontakt (han totalfastnade vid två tillfällen och jag fick använda kopplet för att få "loss" honom. Resten var enpoängare: nos, sen reaktion, bristande samarbete. Helt OK lägstanivå!

Mårrans tur. Jag missbedömde tiden totalt, och tog ut henne alldeles för tidigt...hon var PÅ! Superglad, arbetsvillig! I en hel halvtimme (ovanligt för henne)! Sedan började hon krokna lite (inte undra på), lagom tills vi skulle in. Eftersom hon var blöt ville jag inte att hon skulle vara stilla och bli kall, därför blev hela väntetiden ett träningspass. Efterklokt borde jag satt henne i bilen igen. Vi tog oss runt och jag var nöjd med rundan. Lite förvånad över att jag bara fick 76 poäng, det kändes som en 90 poängare åtminstone? 10 poängs avdrag för synlig leksak (slarvigt! Jag använder inte ens leksak på henne!), 10 poängs avdrag för fel håll i en skylt. Typiskt...de där förarpoängen är SÅ irriterande! Men nu gör jag inte om det misstaget.

Två godkända resultat och två hundar uppflyttade till fortsättningsklass - och en del ny info med mig hem:

* Det går utmärkt att tävla två dagar i rad

* Valle och jag behöver träna mer i regn och bygga upp ett värde för blöta öron

* Mårran bryr sig inte ett skvatt om regn, men ska ha minimalt med uppvärmning

* Valles Back On Track-täcke sitter perfekt på Mårran

* Det är bra att ta på sig regnkläderna man har i bilen

Känner mig väldigt nöjd med mina fina dogs!

Genomblöta, men glada ändå!

Jag har tillbringat en dag med bruksfolk, kelpienördar och mentalkunniga människor - Valle har gjort sitt MH ihop med kelpieklubben på Lomma Brukshundklubb! Som alltid när jag gör saker för första gången känner jag mig som att jag är en utomjording...tur att hundfolk alltid är trevliga och får en att känna sig som "en i gänget".

Jag började med att gå med och titta på de två hundarna innan oss. Jag har aldrig sett ett MH innan, och det var verkligen roligt och intressant att få följa med ett rutinerat gäng. Sedan var det Valles tur!

Efter att jag nigit fint mot testledaren var vi igång. Valle tyckte livet var kul men konstigt, ute i skogen, nya människor (som han brydde sig mindre om) och en karl som tar honom i kopplet och petar på honom? MATTE!!!

Men bitstocken var däremot rolig! Och komma in med den när man äntligen fått den? Alltså, skojar du? Den måste undersökas, dödas, och demonteras först!

1a. Kontakt, hälsning: Tar kontakt själv eller besvarar kontaktförsök

1b. samarbete: Följer med villigt, engagerar sig i testledaren

1c. hantering: Accepterar hantering

2a. Lek, leklust: Startar snabbt, leker aktivt

2b. Gripande: Griper direkt, hugger föremålet i farten

2c. Gripande och dragkamp: Griper, drar emot, men släpper och tar om

Filmen talar för sig själv...mycket jakt, ingen lust att fånga bytet. Som en vallhund ska vara, om jag har förstått det hela rätt.

3a. förföljande: startar med hög fart, målintiktad, bromsar in vid bytet

3b. Gripande: griper inte, nosar på bytet

Passivitet i denna sättningen har vi aldrig kört, jag antingen sitter hos honom eller har honom invid benen, eller ber honom pausa liggandes. Inga direkta överraskningar.

4. Aktivitet: Är uppmärksam och i huvudsak lugn. Enstaka aktivitetshöjningar

Jag tyckte nästan synd om figgen...total diss efter att han konstaterat att det var en person! "Matte, kan inte vi leka istället?"

5a. Avståndslek, intresse: Intresserad, följer figuranten utan avbrott

5b. hot/agg: visar inga hotbeteenden

5c. nyfikenhet: går fram till den dolda, talande figuranten

5d. leklust: visar inget intresse

5e. samarbete: visar inget intresse

Valles starka hotbeteende var en överraskning för mig - han brukar vara en mes! Men jag ser också att så fort jag släpper på kopplet så backar han upp en smula och väntar på mitt stöd. Jag trodde faktiskt att han skulle fly, tuffare än jag ger honom cred för! Så fort han "känner igen" hur jag agerar släpper han hotet, det gillar jag också.

6a. Överraskning, rädsla: hukar sig och stannar

6b. hot/agg: visar flera hotbeteenden under längre tid

6c. nyfikenhet: går fram till overallen när föraren gått halva avståndet

6d. kvarstående rädsla: ingen tempoförändring eller undanmanöver

6e. kvarstående intresse: stannar upp, luktar på eller tittar på overallen vid minst två tillfällen

Skramlet gav inga överraskningar, jag har alltid upplevt honom som mer intresserad än rädd för ljud.

7a. Ljudkänslighet, rädsla: Gör undanmanöver utan att vända bort blicken

7b. nyfikenhet: Går fram till skramlet utan hjälp

7c. Kvarstående rädsla: Imgen tempoförändring eller undanmanöver

7d. Kvarstående intresse: Visar inget intresse

Spökena var heller ingen överraskning, personligen tycker jag att där är en tydlig skillnad jämfört med reaktionen på overallen - skallet är ljusare, kroppen lägre, och svansen mer aktiv. Men jag inser också att jag absolut kan vara färgad av vad jag "tror mig veta"!

8a. Spöken, hot/agg: visar flera hotbeteenden och någon attack

8b. Kontroll: kontrollerar och/eller handlar mot båda spökena under hela momentet

8c. rädsla: uppehåller sig vid eller framför föraren

8d. nyfikenhet: går fram till fig utan hjälp

8e. kontakttagande med fig i spökdräkt: intensivt kontaktbeteende med hopp och gnäll

Andra leken var den stora överraskningen att han faktiskt ville leka! Vid många tillfällen har han slutat leka helt när han blir stressad - så för mig var det ett tecken på att han hanterade situationerna väl. Starkare reaktion på skottet än väntat (som sagt - leken är det första han väljer bort i stress), mycket glad för att jag fick springa med honom istället! Jag ångrar att jag inte gick bort bakom busken där ljudet kom ifrån, men nöjd med att han var lugn under tillbakavägen och inte reagerade alls på efterföljande hunds skott när han satt i bilen.

9a. Lek2, leklust: startar snabbt, leker aktivt

9b. gripande: Griper direkt, hugger föremålet i farten

10. Skott: avtagande kontroller under lek/aktivitet, därefter oberörd

Och så slutkommentarerna.

Jag uppskattar verkligen att testledaren också tog sig tid att ge mig råd för framtiden baserat på vad han såg i Valle - det är ingen "skyldighet" utan något som han gjorde extra. Det är nyttigt med någon annans ögon på sin hund!

MH är definitivt inget jag skulle göra med vilken hund som helst, "bara för att se hur den reagerar". Det är nödvändigt för att få tävla bruksgrenarna, och jag upplever dessutom Valle som en stabil hund som inte skulle ta någon skada, men jag hade INTE gjort det med Mårran som tidigt visade både rädsla och skärpa, i tillägg med en stor vilja att "fixa själv". Man sätter trots allt hunden i situationer som är upplagda för att vara just skrämmande och svåra - men under kontrollerade former, men erfarna människor, för att kunna förutsäga reaktioner senare i livet och se vilka svagheter hos hunden man behöver jobba med. Och jag går därifrån lite klokare!

Efter en helg med Jessica Alenius och ett gäng glada hundar och hundägare känner jag mig liiiite klokare gällande specialsöket. Valle har varit exemplarisk, och verkligen påmint mig om alla hans fantastiska sidor! Måste skryta lite:

* Växla mellan att slappa i (öppen) bur och jobba koncentrerat

* Kommit överens med samtliga hundar

* Jobbat på nya urvalsbanor både inne och ute (och hittat på ett eget "tesilsspel")

* Haft en otrolig uthållighet

* Visat inlärning av sittmarkering för "hela klassen"

Väldigt okomplicerad med god arbetsvilja! Specialsök passar uppenbarligen unge herrn :)

I pauserna har han roat sig med att uppvakta damerna:

Nåja...någon Don Juan är han uppenbarligen inte...men artig och snäll! Båda madamerna roade sig med att dra en repa med honom innan de tröttnade på hans "unghundsfasoner", så han sökte upp mig och frågade efter en leksak istället. Matte vill alltid leka!

Sedan kursen hos Jenny Wibäck har Valle och jag anammat cirkuslydnaden fullt ut. Med ett extra tillägg (tack Petra Nilsson) har vi nu dessutom lagt till regeln att belöningen ska vara lika lång tid som kedjan.

Det jag vill skapa är ett bra drag in på planen, en hög aktivitetsnivå och engagemnang i kedjan, och en stark minnesbild med belöningen. Om Valle släpper så är det mitt jobb att engagera honom igen. Tvärt emot att lämna över ansvaret för engagemanget på hunden...när en väg inte fungerar så testar vi en annan!

Det ställer lite krav på min uppfinningsrikedom, och jag behöver hela tiden samla information om vilka övningar som fungerar var och i vilken ordning SAMTIDIGT som jag i 190 håller min hund på topphumör. Tanken är att få "agilitykänsla" men med mindre och mindre agility!

Första kedjan är nästan tre minuter lång, låååååång tid för Valle att jobba utan "riktig" belöning! Titta på skillnaden mellan första sträckan baklänges marsch efter ingången (ingången är bra, första sträckan baklänges marsch ser ut som han "brukar" och det är precis den attityden jag vill ändra) och sista sträckan fotgående!

Andra kedjan (två kodjor, en 60 sekunder och en 30 sekunder) kör jag med trött hund på ny plats. Det är två dagar mellan klippen, och jag tycker redan att jag ser en förändring i Valles förväntan, speciellt i ingången till startpunkt. Det som piper i bakgrunden är en frustrerad Mårran...

I nuläget tänker jag i stort sett inte alls på att belöna korrekt utförande, snarare att pränta in i hans lilla huvud att det lönar sig att fortsätta jobba - då får man en ROLIG uppgift! Detaljer är enkelt att träna. Kedjor och engagemang är det inte - iallafall inte för oss.
 Så även om det på ett sätt känns helskumt och jag bara har koll på hälften av det som händer (kontrollbehov much...?) så har vi väldigt roligt och därför kör vi på ett par veckor till, så får vi se var vi hamnar och vad som revideras på vägen. Båda mina medhjälpare har frågat vad planen är framåt, och sanningen är att jag inte vet riktigt...Någonstans finns det en tanke på mer och mer "lydnadslydnad", men vi får se vad som händer på vägen. Just nu vill jag få träningen ännu tajtare (utan ett enda släpp), förväntan och engagemang ännu högre, kedjorna längre och längre, och när Valle verkligen DRAR in på plan utan en tanke på omgivningen - DÅ är det dags att fundera över fortsättningen!