Nu har vi bott här i sex veckor. Det känns fortfarande som semester...

Saker och ting har börjat hitta sina platser. Lite i taget märker vi vilka områden som fungerar, och vilka som behöver omorganiseras. Det känns skönt att faktiskt kunna konstatera att vi får plats! Ett tag var jag inte säker...Nu är läget lite mer "Hmmm...jag behöver xxx. Jag VET att jag flyttade den. Men var hamnade den?" Och så letar jag runt lite, hittar rätt låda, och så blir strukturen i mitt huvud ännu lite bättre. I förrådet finns numera en "mus-skrikare" (dvs en elektronisk pryl som skickar ut något ljud som möss inte gillar), och en massa rödcederträbitar för att hålla skadeinsekter borta.

Grannar är hälsade på, De flesta har kommit förbi på egen hand och övriga har vi stött på under promenader. Det verkar vara en gemytlig "ni stör inte oss så stör inte vi er, men vi hjälper gärna till med posten"-stämning som passar oss perfekt. Det är skönt att närmaste grannen är en bra bit bort, när man släpper ut Konstapel Valle för sista kvällsrundan. Ingen har missat att här bor en stor (och antagligen livsfarlig) hund...

Vi har testat en massa roliga stigar i skogen, och vi har bara snuddat vid en bråkdel av alla stigar som finns! Här är paradiset för hundpromenader, med skiftande natur och ingen trafik på småvägarna. Jag har fått träna om från början att kunna ha hundarna lösa, och nu börjar det ge bra resultat. 

Jag har fört ett privat krig mot alla aspskott som hotat ta över vår trädgård... Med sekatören som vapen klipper jag fram en riktigt trevlig trädgård, härligt vildvuxen, med en liten gräsmatta - läs träningsplan - på baksidan. Lite nya växter har vi skaffat, och i mitt huvud planerar jag för olika sorters fotobakgrunder.

Och så är det det här med vattnet... Nix, brunnen är fortfarande i stort sett tom. Och kommer antagligen så att förbli ett tag till. Vart vi än går i skogen så är vattendragen uttorkade och dammarna obefintliga - grundvattennivån är helt enkelt för låg. Vi hämtar vatten i stora dunkar, och utnyttjar regnvattnet. Jag diskar - motvilligt - för hand. Tvättar gör vi på Olas jobb, när möjlighet ges. Det är inte ultimat bekvämlighet - men det funkar.

Jag har varit utan bil i tre veckor, och beräknas minst en vecka till...Alltså, det låter som att jag kvaddade hela min bil, men jag lovar, det var en liiiten touch! Jag får tillbaka en bil där halva bilen är utbytt i stort sett. Under tiden är jag tacksam för att vänner och kunder sätter sig i sina bilar och tar sig hit istället! Jag har lånat Jeepzilla av Ola när det har kraschat ordentligt med planeringen, det är något speciellt med att köra största bilen på vägen... Och Midori klär i Jeep!

Och hösten har kommit. Vi eldar i kamin och öppen spis när det behövs, njuter av naturens skiftningar, och bara trivs.

I Friheten.

Visste du att titlar inom hundvärlden inte är skyddade? 

Det innebär att vem som helst kan kalla sig "hundtränare", "hundinstruktör" och till och med "hundpsykolog". 

Det innebär att det är en djungel för hundägare att sålla bland hemsidor och information. Vem är bra? Hur ska man veta? 

Att göra det du gör nu - läsa en blogg tillhörande en instruktör, är ett sätt att få reda på lite om personen. Att kolla upp referenser ett annat. Hur ser det ut på FB-sidan? Vad har hen för erfarenheter, finns det filmer på träning med egna hundar? 

Och så finns det faktiskt en kvalitetsmärkning: i hundvärlden kan ett företag bli "H-märkt".

Det är helt frivilligt, vilket innebär att många otroligt duktiga hundmänniskor INTE har H-märkta företag. Men som hundägare är du säker på att ett H-märkt hundföretag har både kompetens, erfarenhet, och ett etiskt tänkande i grunden. Det ersätter inte egna efterforskningar - eftersom erfarenheter och inriktning skiljer sig åt, och det som sagt är frivilligt - men det kan göra det lite lättare att välja.

H-märkningen utförs av Sveriges Hundföretagare och är ett första steg i att börja göra dig som hundägare tryggare och säkrare i att du betalar för gedigen kunskap och inte bara en snygg fasad. Du undviker också att omedvetet stödja oseriös företagsamhet.

Nu när jag är helt egen så vill jag vara med och stödja detta arbetet, och vara en del av de kvalitetskontrollerade hundföretag som finns i Sverige. Jag är stolt över mitt företag och säker i min kompetens. Därför är mitt företag också numera H-märkt!

Nu är snart ett antal månaders jobb över - imorgon lämnar vi över nycklarna till vårt gamla hus och bor fullt ut i Friheten.

Det är det vi kallar vårt nya hus - Friheten. Jag bestämde redan vid nyår att detta året skulle ha tema Frihet, eftersom jag kände mig fångad. Rutiner är bra, men slentrian är tråkigt! Och det har hittills blivit en nystart på många sätt: nytt jobb för Ola, inget jobb för mig utan fullt ut mitt företag, till och med en ny bil har flyttat in. Nytt hus som inte kräver det underhåll och skötsel som en gård gör. Inga djur förutom hundarna. 

Jag älskar det. Att kunna lägga upp min tid som jag vill, välja vilka projekt jag jobbar med, skapa nya samarbeten och hoppa på intressanta idéer. Även om jag antagligen jobbar fler timmar nu än innan (trots att jag egentligen har semester) så känns det inte så. 

Visst är det en förändring att flytta från 140 kvm hus med stall och stor loge och 3 ha mark, till 59 kvm hus med förråd, garage, och 2000 kvm trädgård. Det har blivit närmare 30 vändor till tippen, med fullt hästsläp varje gång. Det har varit skitigt och tungt, och känts hopplöst emellanåt - men lite i taget så har det blivit gjort! Det vi har kvar är sådant vi faktiskt både vill ha och behöver. Kanske fortfarande liiiiite för mycket prylar, men betydligt bättre!

Vi började sova här för 10 dagar sedan, och började med att konstatera att våra nya vitvaror inte fick plats...Standardmått är inget för gamla hus! Så vad gör man? Vi kapade bänkskivan och tog ner halva väggen - problem löst. Nästa överraskning var när brunnen sinade efter en halv dag. Inget konstigt efter denna sommaren, och man klarar sig förvånansvärt bra med vatten i dunkar! Tack och lov tillhör församlingshemmet några minuter bort Olas arbetsplatser, och vi fyller på vatten och duschar där. Tvättat har vi passat på att göra i vårt gamla hus, hädanefter får det väl bli en tripp med full tvättkorg en heldag till någon glad släkting med kommunalt vatten :)

Hela familjeflocken trivs utmärkt. Lite i taget resulterar pusslandet med att få plats med våra saker i en trivsam miljö med var sak på sin plats. Hundarna har hittat sina liggplatser, och älskar att strosa runt i trädgården. Vi går promenader på nya stigar i skogen varje dag, naturen här är ett paradis!

Äntligen har jag haft tid (och ro) att ta med kameran ut i trädgården. Här är vildvuxet, men under alltihopa finns en riktigt fin trädgård med många roliga växter.

Fotomodellen fick hänga med och öva lite till sin stora glädje! På lördag får hon jobba för maten - jag håller en foto-workshop som jag verkligen ser fram emot.

Lite så ser det ut just nu, mitt liv. Mycket frihet. Lite för lite rutiner, men det kommer. Och definitivt ingen slentrian!

Då vaknar hon till liv, kelpan.

Hon må ursprungligen vara från australien, men värmen är inget för henne. Hon fäller ur sin underull i stora tussar, ligger med magen mot golvet i hallen (svalaste rummet), eller hittar fläcken på golvet där ac:n ger som bäst verkan. Promenader är överreklamerade, säger hunden som vanligtvis lätt promenerar en mil och vill ha mer.

Att det är värmen som påverkar är det ingen tvekan om.

Klockan fem på morgonen startar uppvaktningen med leksaker, näsdukar, eller annat skrä...förlåt, skatter (en trasig bajspåse som är ärligt stulen från hyllan har HÖGT värde!). Klockan sex går vi upp, och tar en morgonrunda. Hon skuttar framför mig, bus i blicken, biter i mina skor (eller värre - mina bara anklar). Tillsammans med Valle går vi över fälten och njuter av svalka, lugn, och tidig morgon. Ibland hänger gamla Tant Mårran med, och lunkar runt i sin egen värld. Valle ser till att hon inte virrar bort sig alldeles, han tar ansvar för "gamla mamma" (styvmamma, men bandet är starkt!). Kelpan springer i förväg, väntar in, bjuder upp till lek, undersöker världen, och njuter.

Efter frukost har temperaturen gått upp några grader, och dagens sovande och sökande efter svalka tar vid. Vilket rum är svalast idag? Om hon öppnar dörren och fixar korsdrag så blir det bättre (jag stänger ytterdörren MÅNGA gånger per dag.) Om det råkar mullra lite i horisonten så går hon strax in i "livräddar-mode", och kryper ihop vid mina fötter. Åska är inget för kelpor som helt plötsligt känner sig oerhört små...

Och sedan vaknar hon till liv framåt 20.30 - världen är i skugga, bollen letas upp, och hon bjuder in till dans i trädgården när vi egentligen bara ska ut och kvällskissa...(vi har tidiga vanor i min familj, både morgon och kväll). Helt plötsligt är hon faktiskt världsbäst på allt från tävlingslydnad till freestyle! Så självklart dansar jag med, och vi har kul ihop. Hon har ju sovit hela dagen, hon är pigg som en isglass! 

Så har vi det just nu. Tidiga morgnar och sena kvällar - då lever vi.

Jag märker på mina egna hundar att de påverkas av den långvariga värmen, så här kommer en sammanställning av tips för att din fyrbening ska fortsätta vifta på svansen!

• Promenera främst morgon eller kväll, när solen står lägre och det blivit (pyttelite) svalare.
• Kyldyna är skönt för många hundar. Mina egna föredrar att gräva ut en liten lya i rabatten.
• En blöt handduk kan användas som kyltäcke. För dig som har en hund som verkligen lider av värmen kan ett "riktigt" kyltäcke vara en bra investering (håller mer vatten och ramlar inte av).
• Hundar kyler sig främst genom tassar, mage och ljumskar, svalka med trädgårdsslangen. Tänk på att vattnet ska nå hela vägen in på skinnet, och inte stanna "på ytan" av pälsen.
• Köp en barnpool och låt hunden stå i vatten. Anpassa djupet efter hund och simförmåga!
• Tänk på att asfalt blir VARM för hundens tassar! Testa att själv gå barfota innan du låter hunden gå.
• Häll vatten på hundens mat för att säkerställa att den får i sig extra vätska.
• Undvik att låta hunden bada i sjöar om du inte har koll på vattenkvaliten - risk för algförgiftning.
• Tänk på att bussar och tåg kan bli extra varma = stressande.
• Om hunden blir blöt - se till att den torkar ordentligt mellan varven! Annars är det lätt att den får exem och "hot spots".
• AC i sovrummet är VÄLDIGT skönt för både två och fyrbenta...

Tecken på att hunden blivit överhettad:

• Hässjar våldsamt med uppdragna mungipor
• Tungan så långt ute som möjligt
• Vinglig
• Dreglar
• Svimmar
• Bleka slemhinnor (testa tryck på tanköttet - färgen ska komma tillbaka inom tre sekunder)
• Feber

Om du misstänker att hunden drabbats av värmeslag:

• Ta omedelbart in hunden till svalast möjliga plats.
• Sänk kroppstemperaturen med bad, dusch, eller våta handdukar. Koncentrera dig på undre delen av kroppen - mage, ljumskar.
• Se till att hunden får i sig vätska. Du ka testa att bland i mjölk eller köttfärs i vattnet för att få hunden att dricka. Du kan också försiktigt spruta in vätska i hundens mun med tex en sportflaska.
• Kontakta veterinär om hunden varit förvirrad eller svimmat.

Vätskersättning för hund:

En liter ljummet vatten, 2 msk druvsocker/honung, 1 tsk salt, 2 krm bikarbonat/bakpulver (Källa Smådjurskliniken)

Och jag hade önskat att jag inte behövt skriva detta - men varje år dör hundar i varma bilar.

Lämna ALDRIG hunden i bilen när det är varmt ute! Det räcker inte att veva ner fönstrena. Det blir VARMT och det går FORT.

• En silvershade-duk som draperas över bilen hjälper mot solens strålar.
• Ett kylsystem som räcker hela vägen bak (bilens AC är till för framsäte och baksäte, inte bagageutrymme).
• Sätt en termometer där hunden vistas, så ser du precis hur varmet det är.
• Om du är SÄKER på att din hund mår kalas i bilen - ha en lapp med ditt telefonnummer i rutan, och en synlig termometer, så slipper du att någon orolig människa slår in din ruta i onödan.

Nu hoppas jag - för typ första gången i mitt liv - att det snart kommer regn och svalka. Men jag förbereder mig och dogsen för mera värme, så har vi det iallafall så bra vi kan!

För nästan tre år sedan gjorde jag mitt senaste inlägg här. Vad hände? Well...livet. 

Men nu har känt att det liksom har dragit lite i hjärnan att ha en hundblogg igen. Så here goes - med oregelbundna tidsintervall kommer här att dyka upp lite inlägg.

Vad har hänt sedan sist? Inte har jag gått blogglös iallafall, även om jag inte varit just här. Att skriva är lilsom en inre drivkraft - det måste ut! Så jag bloggar för närvarande på fyra ställen (fem om man inkluderar denna...):

Glädjeklicks blogg delar jag med mina övriga kollegor.

KelpiePhotos blogg handlar om fotografering, jag delar med mig av fototips och bilder.

The Creative Kelpie är stället för planering! Livet, hundträning, min egen träning - få saker gjorda helt enkelt! Här hittar du också min mer konstnärliga sida.

Och jag bloggar för Härliga Hund en gång i månaden.

"Men Åsa, behöver du verkligen en blogg till?"

Tja...behöver och behöver...Villhöver är ett bättre ord - något man vill ha men kanske (helt säkert) inte behöver. Jag gillar att skriva helt enkelt.

Så...Vad säger du? Ska vi ha lite oregelbundna dejter här? Jag bjuder in - du dyker upp ;)

Så har vi tävlat igen, och tagit vårt andra godkända resultat i avancerad klass med 88 poäng. Prinsessan har faktiskt hittills inte ett enda resultat i rallyn som inte är godkänt! Lite kompensation för lydnaden där vi liksom fastnat i ettan. Kanske är det hennes sätt att berätta för mig vilken sport hon vill syssla med ;)

Det bästa med tävlingen var inte poängen, utan att hon var glad och trygg. Lite skällande hundar, en klubb däe hon inte varit tidigare, MASSOR att titta på och lyssna på - och hon jobbade på med ett litet kelpiesmile hela banan.

Har vi saker att jobba på? Eh, JA! Störningsträning står högt på listan just nu, träna med andra hundar nära, och träna där det är stökigt. Hon tappar position i svängarna och snurrarna sitter inte perfekt. Och JAG behöver bli säkrare i mitt fotarbete, onödiga poäng att missa!

Men det viktigaste fungerade igår. Hennes attityd var på topp, hon verkade gilla att vara på banan, och hon var trygg mitt i stöket (om än lite nyfiken!). Honnören fungerade jättefint, man kan tydligen titta rakt bakom sig OCH ligga helt still på en och samma gång...smidig nacke på en kelpie!

Jag är glad och stolt, och tacksam över att jag får hänga med min fina hund på tävlingsbanan :)

I söndags hade vi första lydnadstävlingen för säsongen. "Genrepet" veckan innan (lydnadskurs) var ganska katastrofal med INGEN stadga, och jag hade de två senaste tävlingarna i huvudet med rädd och olycklig Prinsessa. Jag var Nervös, med stort N. Inte för poängen - men för att hon skulle titta på mig med den där "måste vi...?"-blicken. Att jag skulle ha förstört hennes tävlingsglädje genom dåliga val och (faktiskt) otur.

Så, jag hade valt en tävling på en bekant plan (Lund), med ganska få anmälningar. Lugnt och fint, beredd på att göra en ren träningstävling och belöna på planen. Mina mål var 1: glad hund, 2: hålla min egen bubbla.

Så jag blev lite förvånad när det var kö in på parkeringen, massor av tält överallt, och MASSOR med hundar...Utställning samtidigt! Stora hundar gruffade mot varandra, skällde högt, och röts åt med jämna mellanrum - sådant som gör en Liten Prinsessa ledsen och osäker. (Naturligtvis blev detta förstärkt x 10 i mitt huvud, det var säkerligen egentligen en ganska lugn tillställning...) Skällbelöningar utdelades flitigt (gratis belöning för att annan hund skäller), hög röst-belöningar likaså. Vi höll oss lite i utkanten och tittade, och Prinsessan tittade på mig med den där "har du en leksak?"-blicken, och min lycka var gjord :)

Lagom till platsliggningen började det regna. Ösregna. Snöblandat. Vi ställde upp, hon fällde ner sina öron, jag tvekade - men konstaterade att regnet iaf kom från rätt håll (bakifrån) och bestämde mig för att fortsätta. Och hon låg. Lugnt. Med en glad min. Sista 30 sekunderna försökte hon intensivt stirra tillbaka mig, återigen lyste "leksak?" i blicken! Det höll NÄSTAN hela vägen, hon satte sig upp när jag var 2m från henne (och jag la henne ner igen och fick bannor från domaren - inte påverka hunden!). Supernöjd med henne, och tacksam över att jag återigen varit med i en lugn och trygg platsliggningsgrupp i Lk1. Under våra nu 9 platsliggningar på tävling har inte en enda hund rest sig!

Tandvisningen var inte helt populär, vi behöver träna om den igen, men hon accepterar den.

Kort paus i bilen, försökte torka håret på hennes filt (gick sådär), och gladde mig åt att det slutade regna. Värmde upp lite, påminde om stadgan. Undvek inkallningar eftersom det var så mycket folk. en hundägare i Lk2 använde HÖGA kommandon till sin hund, Prinsessans reaktion var att slänga sig in i fotposition och förväntansfullt titta på mig...Gratisbelöningarna vid höga röster har fungerat!

Vår tur. Lite meck vid uppställningspunkten (ovanligt!) och jag kände att jag tappade henne - precis som det brukar kännas när vi går in på banan. Det ÄR en mental grej, för oss båda! Men jag hade bestämt mig för att hålla mig i min bubbla och sköta mina uppgifter, och det gjorde jag. "Det finns ingen hund" tänkte jag och gick min förstasträcka med henne på helt fel ställe...Och sedan hände det! Hon hittade tillbaka, slöt upp, och vi gjorde andra halvan av fotgåendet bättre än någonsin! Inga höjdhopp i språngmarschen, följsamma svängar, fin position, och sista heltomhalt satt som en smäck. LYCKA!

Jag hade bestämt mig för att tokbelöna mellan momenten (tävlingsmässigt), så det blev Full Fest. Sedan var hon på!

Plaskläggande under gång var inte hennes grej, och när det inte blev "som det brukar" kom en glimt av osäkerhet fram igen och hon började smyga efter mig...jag klämde in ett hurtigt "stanna!" och gjorde en återgång till ett ställande istället, och räddade upp hennes humör (belönade så klart max!).

Satt perfekt i inkallningen, bra fart, använde glatt mig som bromskloss och ville inte sitta på det blöta gräset. Spelar ingen roll, hela hennes kroppsspråk sa "busa?" och hon tittade på mig med sitt lilla smile och det var hon och jag.

BRA ställande, och när jag vände upp hade hon återigen den där "jag vet, jag kan!"-minen! Stod som klistrad tills jag var en meter bort, då tog följsamhetsgenen över och hon flyttade tassarna något steg - men vilken skillnad från förra helgen då hon osäkert smög efter mig!

Vanligtvis avstår vi apporteringen (ettans apportering är liksom inte hennes grej) men jag ville bryta hennes upphetsning och gnäll-spiral fram till hoppet. Hon tittade på apporten som om den var råttgift och slog till den med tassen. När jag envisades ställde hon sig mittemot, för att kunna ta den och göra en ingång. Sötnöt!

Strategin fungerade halvbra, vi fick något litet ljud på hoppet (mindre än vanligt dock), och så klart en bodyslam-ingång igen, och sedan var vi klara och gick ut och lekte.

Båda mina mål uppnådda!

1: Hon var GLAD! Gladare än på väldigt länge på en tävlingsbana! Det känns fantastiskt :D

2: Jag skötte mina uppgifter. Naturligtvis kan jag fortfarande bli ännu bättre och ännu tydligare, men jag har hittat en strategi och ett tankesätt för mig själv som fungerar.

Våra 119 poäng känns som högsta vinsten på lotto!