Kelpiestuds

Senaste inläggen

Av Åsa - 16 juli 2015 07:49

Vi har hunnit med några pass till!

Prinsessan är överlycklig över all träning, och verkar tycka att Do as I do är superkul. Igår flyttade vi ut träningen utomhus, och la till de första helt nya beteendena i repertoaren:

På tre dagar har jag lärt min hund att härma det jag gör. Tre dagar. Jag tycker att det är riktigt, riktigt häftigt. Och det bevisar återigen vilken kognitiv förmåga våra fyrbenta vänner har!


Planen framåt är att lägga till fler nya beteenden imorgon, se hur mycket hon förstår konceptet, och med vilken precision jag kan få henne att härma. Det blir ju extra svårt eftersom jag inte är en hund och inte rör mig som en hund, så det blir intressant att se vad hon kommer att ha lättare och svårare för.

Efter det kommer jag nog att testa något helt annat med Prinsessan, jag har uppnått mitt mål med experimentet och har fått ny information om hur min hund fungerar. Valle kommer jag att testa vidare med ett tag till, för att bättre kunna jämföra skillnader och likheter mellan mina hundar.


Hundträning är det roligaste som finns!

 

ANNONS
Av Åsa - 15 juli 2015 06:35

Det är lyx att ha en liten kompis som är lika träningsglad som jag! Midori har hunnit med fyra pass idag, och har så klart kommit mycket längre i sin utveckling än Valle som bara ville vara med under kvällspasset. Därför finns det bara film på Prinsessan idag.


Redan första passet visade hon att hon förstod rutinen vänta - titta - "do it" - härma.

Jag älskar hennes koncentration och intensitet!


Min utmaning nu var att hitta ytterligare tre beteenden att kasta in i mixen. Jag testade några olika, och fastnade till slut för läggande, nostouch på föremål, och hopp (jag hoppar, hon studsar med framtassarna).

Jag la till de nya beteendena på samma sätt som jag startade igår, genom att visa, säga "do it" och sedan ge ordet för beteendet. Lite krasch i huvudet, men det tog sig under dagen! Mer film kommer imorgon :)


Valle jobbade vidare med de tre beteenden vi påbörjade igår, men bytte miljö till utomhus. Han fixar nu att gå till targetpallen, lägga sig, och snart Hands up på enbart "do it". Vi kommer att lägga in något nytt beteende, men mest jobba vidare med att kunna blanda mellan de han redan kan och bli säkrare på hands up.


Nya problem som vi har stött på idag:

  • Två beteenden som visade sig vara alltför lika. Jag ser inte likheten mellan att hoppa med framtassarna och att backa, men det blev ofta en konstig mix av de två. Antagligen för att de inte är tillräckligt befästa var för sig, och det är för tidigt i Do as I do-träningen. Jag tog bort backandet, planerar att lägga till det igen efterhand.
  • Valle fick ordentliga problem med Hands up! Han tjuvstartar när jag visar (jättefint utförande!), han gör det spontant när han ska vara stilla (jättefint utförande!), men när jag säger "do it" blir det en konstig tveksam variant...Jag har testat att hålla kvar händerna i luften när jag säger "do it", som ett mellansteg, och då fungerar det. Få se hur det utvecklas. Kanske har det att göra med att jag från början haft ett handtecken till Hands up och inte ett ord?
  • Det är intressant att se hur hundarna tacklar den frustration som uppkommer när de inte förstår riktigt...Jag är faktiskt förvånad över hur lite frustration som är i träningen (mindre än i ett shapingpass helt klart), men visst uppkommer ögonblick av "jag faaaattar inte!!!" Midori ljudar (det visste jag sedan tidigare) och blir tyst när hon fattar. Valle blir hyperaktiv, och behöver hitta tillbaka till fokus med hjälp av en nosfrys eller ett omvänt lockande.
  • Note to self: pausa! Jag har varit rent ut sagt sk*tdålig på att pausa ser jag när jag tittar på filmerna. Samtidigt impad av att Prinsessan jobbar 15 minuter utan paus utan att förlora varken intensitet eller koncentration! Alltså, det känns som 2 minuter, helt ärligt... Dagens målsättning: använd timer!

Projektet fortsätter!


ANNONS
Av Åsa - 14 juli 2015 07:36

Jag är fascinerad av koncept-träning. Alltså, att lära hunden att inte bara förstå en enskild övning (apport betyder plocka upp träbiten framför din nos) utan det större konceptet (apport betyder plocka upp det som jag skickar dig mot).



Olika koncept som många av oss jobbar med är tex klickerklok/repetitionsklok (klick betyder belöning och hunden "styr" klicker med sitt beteende, repetera det som senast blev klickat), att olika beteenden kan heta olika ord (och det gäller dessutom i alla möjliga miljöer), hur en baklängeskedja fungerar. Det är svårt de första gångerna, men när man följt samma mönster några gånger känner hunden igen konceptet och det blir enklare och enklare.


Andra koncept är tex höger/vänster, större/mindre, här/där - allt sådant som små barn lär sig.


Det som jag har snöat in på just nu är att lära min hund härma det jag gör, så kallad "do as I do"-träning. Hunden sitter stilla, jag demonstrerar ett beteende, och när jag säger "do it" gör hunden hund-versionen av beteendet. I början jobbar man med beteenden som hunden redan kan, enligt en enkel "byta signal"-rutin där min kroppssignal blir den nya signalen för ett redan inlärt beteende, men när hunden börjar förstå konceptet "härma" så kan jag visa ett nytt beteende som hunden INTE kan sedan tidigare och den gör ett försök att härma. Och DET tycker jag är coolt!


Den största förespråkaren är Claudia Fugazza, som hävdar att detta sättet att lära hunden nya beteenden är väldigt effektivt, mer effektivt än tex shaping. Jag, som tycker att det för det mesta går väldigt fort att shapa in nya saker, måste naturligtvis prova! Kelparna är perfekta försöksobjekt.


Innan man startar behöver hunden ha en befäst vänteposition (vi har sitt på filt), samt tre beteenden redan inlärda på signal. Jag gör så här:

  1. Hunden sitter på filten. Jag signalerar att den ska titta på vad jag gör genom att peka på mina ögon (kom till efter att Midori låste på sin apport och vägrade släppa den med blicken).
  2. Jag visar beteendet.
  3. Jag säger "do it" följt av signalen för beteendet.
  4. Hunden utför (förhoppningsvis) beteendet.
  5. Klick och belöning.

Så här såg vårt första pass ut:

Problem vi stötte på:

  • Vänteposition inte tillräckligt befäst, löste sig genom att jag bad Valle vara stilla en extra gång (han tyckte att mina visanden var lika signalen för "hands up").
  • Blicken låst på apporten, löstes genom min signal att titta på mig.
  • Chansade på fel beteende (speciellt i början, apporten är typ roligast i världen), då blev det inget klick och jag satte Midori och gjorde om proceduren från början. För de beteenden som var svåra gjorde jag samma beteende två gånger innan jag bytte.
  • Jag fastnar i mönster, kommer att lösas genom att jag skriver upp ordningen innan.

Jag har ju inget att jämföra med, men jag tycker att de sätter det ganska bra! Vi kommer att stanna på detta steget tills jag bara behöver säga "do it" och de utför rätt beteende. Redan nu känns det som att båda är på väg, det ska bara befästas lite till.


To be continued!

Av Åsa - 24 juni 2015 07:12

Jag är sur, och sjunger på Alanys Morisetts gamla "isn´t it ironic". När jag ÄNTLIGEN kommit igång att springa med vovven, hittat ett mål som känns uppnåeligt (hundlöpet i Malmö) och ett som jag vill göra på skoj (SM i barmarksdrag ihop med kompisar), så skadar jag mig. Min kropp motarbetar mig!


Ont under foten har visat sig vara plantar fasciit (hälsporre), och trots flertalet försök så går det åt skogen att försöka springa. Dessutom verkar jag avlasta omedvetet, och får därför ont i motsatt knä plus höftböjaren dessutom. Bermudatriangeln av smärta. Jag känner mig sviken av min fot - hallå, det ska vara NYTTIGT att springa!


Nåja, nog med gnällande. Jag behandlar med stretching och massage med brödkavel och blir i stort sett smärtfri så länge jag låter bli att röra mig i snabbare tempo än skritt, så mitt liv är väl egentligen i stort sett ganska likadant som det varit de 39 åren INNAN jag fick för mig att plåga min kropp med ett snabbare tempo. Har det funkar i 39 år borde det funka ett tag till, tills jag har läkt ihop ordentligt igen. Det blir fler lopp liksom, och min 40-års-kris varar nog ett par år till.


Jag tränar hund i lite långsammare tempo istället - balansera på fyra paw-pods (superkul säger Prinsessan!), högerfot (What? säger Prinsessan), hjärntvätt i att söka sig mot mig så fort man har något i munnen istället för att stanna i vallningsposition kl 12 (Prinsessan verkar vara säker på att hon kan få en apport att självmant rulla mot mig genom att eyea den), och - som alltid - stadgeträning. Hur svårt är det liksom? STÅ STILL! (Men jag ska bara...säger Prinsessan...).

Nåja, hon är ju söt iallafall.


Dags att istället ägna sig åt semesterns viktigaste upgift: se alla avsnitt av Game of Thrones. Jag är redan på god väg. Det är nog inte så synd om mig ändå :)


 

Av Åsa - 13 juni 2015 12:32

Igår hade vi säsongens sista inbokade tävling, och nu blir det ett sommarlov från tävlingar för Prinsessan i ett par månader. Efter en ganska intensiv period ska vi bara träna och bygga - trots att jag inte nått det målet jag ville så har jag fått en klar bild av styrkor och svagheter i tävlingssituationen, och har redan satt planer i verket för att få till det där som saknas.


Sammanfattningsvis kan jag konstatera tre saker:


1. Prinsessan kommer att bli en kick-ass tävlingshund! Hon GILLAR tävlingsplatsen. Hon är glad när hon hoppar ur bilen och känner igen att vi är på tävling. Hon tränar aldrig så bra som när vi värmer upp utanför plan, följsam, fokuserad, bryr sig varken om andra hundar eller något annat runtomkring. Hon är hela tiden med mig inne på plan, alltid glad, alltid villig att göra sitt bästa, moment efter moment utan att "tröttna", och verkar gilla att stå i centrum för det mesta. Så fort jag hittar ett sätt att transformera prestationen "utanför plan" till "inne på plan" så sitter det.


2. Nackdelen med att tävla (kanske alltför?) ofta är att jag upplever att det sliter på momenten. Eftersom jag inte kan göra om och göra rätt utan har i huvudet att rädda poäng, och det för henne verkar vara belönande att få nya uppgifter (mycket trevligt!), så blir helt enkelt fel beteenden belönade - och det blir knutet till tävlingsplanen. Där finns en del "reparationsarbete" att göra nu, som behöver byggas om från grunden för att sedan kunna hålla hela vägen upp i elit. Samtidigt hade jag inte fått all den information som jag nu har med mig i träningsplaneringen utan att tävla så pass mycket! Så rätt eller fel? Ingen aning - jag tar det onda med det goda.


3. Den svagaste länken är jag. De senaste fem tävlingarna, dvs typ samtliga lydnadstävlingar detta året, har jag fått kommentarer som alla visar på samma sak. "Du ser rädd/nervös ut." "Mera pondus och självsäkerhet!" "Lite mer glädje." (Den kom efter en tävling där jag testade lite lugnare transporter mellan momenten - bra med omedelbar feedback!) "Snyggt och prydligt, lita på din hund!" (den senaste). På de andra två tävlingarna har vi fått 10 på helhet. Det syns alltså även för andra det jag känner - hon VILL och FÖRSÖKER! Jag vet inte riktigt hur jag ska komma åt problemet "shame about the handler", men lösas ska det! :)


Nu väntar några välförtjänta dagar med bara vila, lek och långpromenader, sedan startar vi upp grundträning och grundläggande tävlingsträning igen. Till hösten kör vi rallylydnad avancerad klass, och när jag känner att lydnaden sitter med den attityd och precision jag vill ha så anmäler vi till en ny lydnadssäsong!


 


Av Åsa - 9 juni 2015 06:49

Canicross, eller "springa-med-hund-runt-midjan", är något som jag gjorde lite grann med Valle tills han blev avrådd att dra pga sina D-höfter, och som jag nu återupptagit med Midori.


Det är jobbigt. Min kondition är, utan att överdriva, ganska obefintlig. Vi pratar 2,5 km på 25 minuter när vi startade, och det var med Prinsessan runt midjan. Att springa är jobbigt, smärtsamt, och lite långtråkigt! Och så ska man hitta tid. Och så blir man svettig. För att inte tala om träningsvärken...


Men på plus-sidan, om vi tar bort alla ursäkter, så är det faktiskt ganska välfyllt...

  • Jag behöver motionera. Jag är 39 (39! Hur gick det till?), och "tantakilona" smyger sig så sakta på. Efter att hela mitt liv räknats som smal eller normalviktig så är jag nu enligt BMI överviktig.
  • Det finns en ekonomisk aspekt: enligt mina kläder är jag helt klart fyllig på fel ställen dessutom - det som passade för två år sedan går inte över ändan idag. Jag älskar att shoppa, men jag köper ofta kvalitetskläder som jag verkligen gillar och det är deprimerande att inte kunna ha dem längre.
  • Min kondis är under all kritik...visst, jag promenerar någon timme om dagen med dogsen i lite kuperad terräng, men ska jag springa till bussen får jag hjärtstillestånd...känns det som. Det hade varit trevligt att slippa.
  • Och så den där sista saken, som faktiskt fått mig att lyfta på ändan: Prinsessan behöver bättre uthållighet, och eftersom jag tror på en holistisk hundträning är jag övertygad om att en bättre kondition ger en uthålligare skalle och en mindre värmepåverkad hund. Plus att hon älskar det!

En ny gren ger mig möjlighet att vara total nybörjare igen - en inte helt välkommen känsla...Massor av frågor och alldeles för få svar!


Vilken utrustning ska jag ha? (Kul att handla nya löparkläder! Det är uppenbarligen en jätteindustri!) Konstaterande att vanligt koppel runt midjan gör ont - midjebälte med expander tog hand om det problemet. Och skor? Hur många varianter som helst! Ett par illgröna som ska passa för asfalt såväl som skog är införskaffade. Och så musik i öronen, och runkeeper på telefonen. Sådärja, check på mig.


Vilken utrustning ska HUNDEN ha? Sele - finns tusen olika sorter...och alla jag frågar säger olika. Konstaterade snabbt att lilla ångloket behöver en riktig dragsele, för när hon drar så DRAR hon. Hon gillar att ta i. Hur ska selen sitta? Vilken sort är bäst? Vi har testat oss fram, konstaterat att Prinsessan nog inte är "standard" i kroppen (vilken hund är det - egentligen?), och jag har också förstått att hon är typ pytteliten...Minsta storleken överlag.

Vi har testat Björkis (kasserad pga fel passform), Baggen (sitter bra tror jag men verkar hindra henne rörelser i skulderbladen), och senaste är zero DZ faster som hon gillar bäst.

 

Baggens helt ställbara nomesele, inspänd till max i minsta sorleken. Upplever att den hamnar snett på henne smala skuldror. Men den är snygg!

 

 

DZ-selen har öppen rygg och ligger bättre - glider snett ibland men hon verkar trivas i den!


Och hur ska selen sitta? Tajt har jag förstått, fria bogrörelser, inte skava i ljumsken, och inte ligga på bakre revbenen. Med noll erfarenhet är det svårt att veta om den sitter rätt, men jag tänker att om jag tittar på Prinsessans rörelser och lyssnar på vad hon säger så borde det bli bra. Kombinerat med koll hos fysioterapeut då och då.


Så vi har kört sex pass nu, tillsammans. Vi orkar ungefär lika mycket, vår runda är uppe i fyra km blandad gång och jogg. Sedan är vi trötta båda två...Prinsessan verkar njuta av att få ta i ordentligt, och har med sin nya sele och ett lite högre temo från mig börjat räta ut kroppen. Det är en ganska cool känsla, att se den smidiga och starka hunden framför sig och känna kraften i henne 16 kilo runt midjan! Vissa kommandon börjar fungera hyfsat: fram, sakta, höger, vänster. Hon är klok, min Prinsessa!


Vi siktar mot hundlöpet i augusti, till att börja med, och ser hur pass mottagliga vi är för träningen. Det innebär att vi ska kunna springa ihop med andra hundar - men det ska nog gå bra det med.


Och om något år är jag förhoppningsvis inte total nybörjare längre utan börjar få en pytteliten hum om vad jag pysslar med :) Utveckling är roligt!


Av Åsa - 6 juni 2015 18:17

Prinsessan och jag har uppnått ett av årets delmål idag - vi tog vårt tredje godkända resultat i rallylydnad fortsättning, och går med spänd förväntan upp i avancerad klass om tre veckor.

På sex tävlingar har inget resultat varit under 80 poäng, de två senaste som vi gjort detta året (idag och förra veckan) har hon satt 95 poäng båda gångerna. Jag är sjukt stolt! Både över henne och över mig själv :)


Lite i taget börjar jag få koll på vilka rutiner som passar oss. Hur vi laddar på bästa sätt, för att sätta dagens formtopp rätt. Hur vi hanterar nya platser (jag gillar att kunna träna på plats åtminstone en gång innan, men har börjat utmana mig själv att medvetet inte göra det), värme (som idag, 25 grader och strålande sol), plötsliga regnskurar (förra veckan, drabbade inte mig men däremot min träningskompis).

Jag har också börjat sålla ut vilka rutiner jag vill ha och vilka som kan bli farliga att bli "beroende" av (att ha tränat på planen innan, träningsväst/andra kläder, annat som inte alltid kan uppfyllas), samt vilka som bara blivit slentrian och ska omarbetas eller kastas (att träna för mycket innan start, bara för att jag är nervös).


Rutiner som jag gillar:

* På plats går vi alltid en "avslappningspromenad" först. Försöker hitta en lugn plats, och kopplar av - bara hon och jag. Oftast går vi och tittar på banområdet, så nära som man får. Helt kravlöst. Vill hon träna något litet så gör vi det, annars inte. Hon får titta och nosa och känna in sig. Jag likaså.

* Vi slår läger. Ibland är det bilen som passar bäst (hon gillar bilen). Ibland, som idag, var det varmt så jag slog läger med hennes filt, vattenskål och träningsväska i skuggan.

 

Från lägret, eller "stationen", gör vi sedan små träningspass - ett par minuter, ett par övningar. Sedan tillbaka till station. Jag gillar att snabbt kolla av dagens skyltar, för att friska upp vårt minne lite. Eller som idag, snabblära in en skylt som jag missat (sitt - sidosteg vänster - sitt).

* Jag tar banvandringen på allvar. Jag lär mig banan utantill, visualiserar den flera gånger, och lägger in små påminnelser till mig själv där jag vet att det behövs (fötterna stilla, halvhalt, kom ihåg att springa, etc). När jag väl går banan så är mitt huvud tomt och bara jag och hunden och där och då existerar, då vill det till att resten går på autopilot. Jag planerar att faktiskt göra likadant inför nästa lydnadstävling - en fysisk banvandring av speciellt linförigheten (utan hund).

* Jag fokuserar på det jag kan påverka. Det är liksom inte lönt att fastna i att det är varmt, min hund är väldigt värmepåverkad, och vi har ett sent startnummer: blueprint for disaster! Istället tänker jag direkt HUR kan jag underlätta för min hund? Station i skuggan, mycket kort uppvärmning så jag kunde göra det fartfyllt utan att hon bränner energi. Eller om det regnar: se till att hon verkligen blir blöt innan start (hon funkar bättre då än om regnet kommer på torr päls), superbelöna lägganden i blött gräs, njut av utmaningen i att tävla i regn (jag avskyr regn så jag tränar aldrig i regn - perfekt tillfälle att göra det nu!).

* Jag håller fast vid de bra bitarna. Min hund gör sitt bästa. Punkt. Det är inte alltid JAG uppfattar det så, men jag är ju inte heller i hundens tassar. Visst är det irriterande om hunden väljer att nosa runt hela banan, eller skälla, eller bara verkar helt förvirrad - men det finns ALLTID någon detalj som faktiskt var bra. Den ska jag upprepa, bygga vidare på. Den behöver jag tänka på ofta (det man tänker på växer!). Det som inte fungerar ska jag ändra på, varför dröja vid de detaljerna och riskera att jag gör samma fel nästa gång bara för att jag tänkt på det så ofta? Ersätt istället med tankar på hur det ska se ut istället, när det är perfekt!

* Jag säger bra saker om min hund. Vad jag säger (tänker), känner, och gör påverkar vartannat. Om jag säger saker som "skithund som inte ens kan klara snurren") så påverkar det mina känslor (jag blir besviken och kanske arg på min "dumma" hund) vilket påverkar mitt agerande (jag kanske blir spänd eller arg vid nästa snurr vilket i sin tur påverkar min hund negativt). Försök har visat att när vi strävar mot ett mål i samarbete med någon och upplever att de inte "gör sitt" så blir vi irriterade på den personen. Jag har INGEN RÄTT att bli irriterad på min hund om den inte presterar på tävling! Det är JAG som har valt att tävla - det är MIN SKYLDIGHET att göra det trevligt för min hund. Den kanske inte förstår orden, men jag är helt övertygad om att hundar vet när vi säger nedsättande eller taskiga saker om dem, och att de påverkas negativt av vår besvikelse och irritation. Och hur blir då nästa tävling? Om någon frågar mig hur det har gått svarar jag med något som har gått bra! Även om impulsen är att direkt berätta att "jo, det gick väl bra, men snurren fungerade inte" så stoppar jag mig, och väljer att säga "hon var med mig helt fantastiskt, fixade energin trots att det är varmt, alla frontskyltarna fungerade, och hon stod blick stilla i ställandet!".

* Jag håller min belöningsrutin. Mi får verbalt beröm, godis eller leksak utanför plan, och sedan hoppa upp i min famn - som hon älskar. Sedan går vi en promenad innan hon får vila i bilen. Därefter kan jag prata med folk.

* Jag säger något trevligt till någon som förtjänar det. Oftast en medtävlare, ibland funktionär, men alltid minst en person. Helst fler. Pay it forward :)


Och så tänker jag att det finns en massa fasta saker som ALLTID händer: de sista minuterna innan vi ska in. Ta av kopplet. Gå över (eller under) ringband. Startpunkten. Etc. Allt sådant försöker jag skapa bra kopplingar runt, att de blir signaler till "samla dig, håll kontakt och position, nu kör vi!" - dvs att allt som säger "tävling" ska också säga "nu är det KUL på gång"!


Sist men inte minst - jag firar! Jag gör upp mål innan start, och jag firar när jag uppnår dem. Med glass på kvällen, en fin tröja, ett par nya gröna gympaskor (som var min present till mig själv nu i veckan bara för att jag är å-some!)...Det ÄR en prestation. Det ÄR något att vara stolt över och njuta av.

F**k you Jante, VI ÄR BRA OCH VI VET OM DET!

 


Av Åsa - 19 maj 2015 10:30

För att bli bättre på något så behöver man träna. Det är sant oavsett vad det gäller, från köra bil till få bättre minne.

Effektiv träning bygger upp svårigheterna efterhand, fokuserar på en del i taget, och lägger på störningar först när grunden sitter. På tvåbeningar såväl som på fyrbeningar.


Hur ofta tränar du på att tävla på det sättet? Handen på hjärtat: hur ofta tränar du på att tävla alls?

Nu menar jag inte moment, uthållighet, störningar för hunden, eller andra (mycket viktiga) delar, utan jag menar hur ofta du tränar på själva tävlandet? Har du ens koll på vilka delar som är dina styrkor och dina svagheter?


Vissa människor verkar vara "naturliga tävlare", de presterar som bäst under press. De tränar som de tävlar, och tävlar som de tränar (eller nära nog), och får resultat därefter.

Andra människor - det stora flertalet misstänker jag - har helt enkelt svårt att få till det när det gäller. "Det funkar jättebra på träning!" Känner du igen det? Jag har sagt det - många gånger! Jag har hört det från andra ännu fler gånger.

Många ger upp. Andra, som jag, ger sig sjutton på att man ska LÄRA SIG TÄVLA! För det går! Om man fokuserar på att faktiskt träna rätt saker - träna på att tävla!


Är du en av dem som inte ger upp? En av dem som vill bli bättre i tävlingssituationen, och vill träna på att tävla?

Då har jag träningslägret för dig! Under fem dagar använder vi oss av sporterna Tävlingslydnad, Rallylydnad och HtM för att träna på att just tävla. Du kan testa på alla tre sporterna eller hålla dig till en - övningarna är anpassade till tävlingen och inte specifikt till sporterna.  Vi jobbar i grupp, i par, och enskilt, med både praktiska övningar och tankeövningar. En del tävlingspsykologi utlovas också :)

Vi kommer att vara två instruktörer som turas om, jag och Mathilda Knutsson (också från Glädjeklick), eftersom vi båda vill kunna delta med hund i vissa av övningarna.

Plats: Rolsberga (mitt i Skåne)

Tid: 6-10 juli mellan 9-16

Pris: 5000:- inklusive fika och lunch

ANMÄLAN


Har du frågor? Kontakta mig på info@kelpiestuds.se eller 0706-178369


 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se