Jag är så glad över min Valldemar. Jag säger det inte ofta nog, skriver det inte ofta nog, tänker det inte ofta nog! Eller, jag är naturlightvis glad över BÅDA mina hundar, men just med Valle känner jag ibland att det är de saker vi har problem med som får mest fokus - eftersom jag funderar över lösningar, så klart. Men samtidigt...det man tänker mycket på växer...Så detta inlägget kommer uteslutande att vara fyllt av Valle-skryt!

Vi började gårdagen med anlagsprov i viltspår. Valles tredje viltspår någonsin, efter kursen i SIAB när han var fyra månader han han inte gått ett spår av något slag. Vi tog upp viltspår i november, han gick två klockrena spår, och det kändes lika bra att anmäla.

Mårran fick gå sitt prov först. Hon skötte sig perfekt! Fint och säkert spårarbete, lagom tempo, en fröjd att gå efter - och fantastiskt fin kritik av domaren. Ingen överraskning där - viltspår är hennes grej och har alltid varit (men det gör mig inte mindre stolt!).

Valles tur. Han var lite flamsigare och mer okoncentrerad än de tidigare spåren, kanske kylan, kanske att han inte blev tillräckligt rastad innan, kanske att han suttit själv i bilen och laddat - vad vet jag. På plussidan: även om han gjorde några små svängar så hann nosen ikapp benen ganska snabbt och han lärde sig lite för varje gång. Ingen gång var han längre ifrån spåret än 5 meter, och han letade sig fint tillbaka. Väl godkänt och fin kritik för honom också!

Sedan var det tågresa till Stockholm, med tillhörande promenad genom Sthlm central till tunnelbanan på fredag kväll. Stjärnhunden är miljöstark och bryr sig varken om trängsel eller skrikande alkisar, sover på tåget, och verkar tycka att det är vardagsmat.

Hämtades upp av 10 veckors goldenvalpen My med matte. MiniMy var lite rädd för den stoooora hunden, Valle lät henne vara ifred och uppmuntrade sedan hennes små lekinviter på ett milt farbroderligt sätt. Skillnaden mot när han brötar runt med sina "polare" var enorm! Där ser man - han KAN vara försiktig...:)

Framme på Norra Stockholms Hundcenter vid elva på kvällen. Hälsa på sina polare, sitta i soffan, snacka skit. Valle chillar och verkar njuta av livet. Kanske skulle testa rallybanan? Valle är genast på - TRÄNA! Så det blev en bana i högerhandling, härligt att se att de grunderna jag har lagt i "work" går att översätta på att köra bana.

Mer snack, mer choklad, och runt midnatt blev det sista promenaden. Uppe igen började det tränas agilityslalom. Det har vi aldrig gjort! Men vilken tid är bättre än strax efter midnatt när det gäller att lära sig nya saker? Valle kampade som en idiot, siktade mellan portar, växlat med att koppla av och titta på när Liten Fahlène kastade sig mellan portar och efter leksak med dödsförakt.

Och nu ligger han på min jacka och tittar på ett antal hundar och människor som går fram och tillbaka och tränar och leker. Han verkar vara helt redo för en ny, spännande dag. Lilla hjärtat!

Det man tänker på växer. Jag tänker på att min hund är snäll, glad, engagerad, enkel att ha med, och alltid redo för något kul. Det är vad jag vill ska växa!

Jag gillar samarbeten, och i vår blir det kurs ihop med bästa Eva Henriksson från Hundharmoni!

Eva är fantastiskt duktig på valp och vardagslydnad likaväl som problembeteenden, och under två dgar kombinerar vi våra kunskaper med fokus på att HITTA och UPPNÅ sina mål i hundträningen (och livet)! Först en heldag med föreläsningar och funderingar, sedan en uppföljning med praktisk hundträning. Inriktning vardagslydnad och vardagsproblem.

Läs mer HÄR! Och välkommen! :)

Häromdagen letade jag efter ett inlägg om mina målsättningar för 2012 - bara för att upptäcka att det inte existerade. Jag antar att mina målsättningar var lite mer hemliga förra året, eller att jag hade någon idé om att inte skriva ner dem, eller så blev det bara inte av. Detta året ska jag vara lite mer strukturerad på det området, halva nöjet ligger i att gå tillbaka och se hur det gick och det grämer mig lite att inte kunna göra det...

Så här kommer mina nyårslöften:

Under 2013 ska jag...

...Starta LK2 med Valle

...Tävla rallylydnad med båda hundarna

...ALLTID lämna banområdet INNAN jag belönar!

...Fixa anlagsprovet i viltspår med båda hundarna

...Sätta ihop och träna in en freestylerutin - bara på skoj

...Fortsätta ha kul med mina hundar!

Jag hade hoppats på att kunna lägga till "...hälsa en ny valp välkommen", men den tilltänkta mamman lämnade tragiskt jordelivet för några dagar sedan efter att ha insjuknat häftigt. Och det leder till mitt viktigaste nyårslöfte:

TA VARA PÅ LIVET OCH NJUTA AV NUET!

Även om det känns som att man klafsar i lera med jämna mellanrum...

Så kommer man ur den till slut och kan fortsätta framåt!

Mitt 2012 sammanfattat i bilder.

Hmmm...Valle är med på samtliga utom en...vad säger det om mitt liv? ;)

Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November

December

Varför gör inte hunden (eller byt mot barnet/hästen/eleven/you name it) som jag vill?

Jag ska undvika den djupa filosofoska efter-glögg-diskussionen och istället gå rakt på pudelns kärna (konstigt uttryck förresten...har pudlar kärnor? Måste fråga allvetande internet): Om inte hunden gör som jag önskar beror det på

1. Hunden FÖRSTÅR inte

2. Hunden VILL inte

Eller, för att översätta till mitt liv som lärare (som jag ju varit en hel termin, och därför kan jag allt). Om inte eleven presterar bra handlar det också om

1. Eleven FÖRSTÅR inte

2. Eleven VILL inte

OK...så långt så långt så bra, känns logiskt, och (som vanligt) lägger över ansvaret på mig som tränare/lärare. Hur får jag min elev (fyrbent såväl som tvåbent) att förstå vad jag vill, och hur motiverar jag min elev att göra det just jag önskar?

Så här långt har jag hyfsad koll. Ni vet, skapa förutsättningar för bra inlärning, anpassa miljön, vettig kriterieplan i lagom små steg (enkel, men fortfgarande utmanande), förstärk korrekt beteende, se till att "fel" beteende inte blir förstärkt, jobba med riktigt bra förstärkare. Yep, åtminstone de fyrbenta kan jag tillämpa detta på. Tvåbenta är svårare, men jag jobbar på det. Har man bara en plan så löser sig allt ;)

Det jag har funderat över senaste tiden, vilket främst har kommit sig av min totala oförmåga att lära Valle apportera, men också till viss del från mina erfarenheter från skolan, är om jag (och kanske andra, vad vet jag) hade haft nytta av att verkligen hålla isär dessa två, och fundera över VAR det brister? Är det FÖRSTÅELSEN för hur man gör uppgiften, eller MOTIVATIONEN att utföra den? Och vad bör jag jobba med mest?

Det som började sätta ord på mina vaga tankegångar var en föreläsning om TAGteach med Eva Bertilsson och Emelie Johnson-Vegh (fantastisk föreläsning, gå på den om du har möjlighet och det minsta intresse av inlärning gällande människor!), och då speciellt tre ord på en slide: "VETA" OCH GÖRA. Det handlar om att vi behöver definiera vad som är problemet: att inte eleven vet hur den ska göra, eller att den inte gör det. FÖRSTÅR eller VILL. Två olika saker. Självklart! Jag har bara inte tänkt på det så kristallklart tidigare!

Tillbaka till Valles apportering. Jag vet, jag tjatar om den, men det är oerhört frustrerande att kunna lära hunden att från "upp med händerna" till nostouch höger/vänster utan minsta problem, men misslyckas med något som jag verkligen behöver i tävlingskarrtiären.

Med dessa tankegångarna i botten gjorde jag en inventering av träningen så här långt. Vad har fungerat? Vad har INTE fungerat?

Ett mönster blir synligt: Det som fungerar är att stenhårt hålla sig till en kriterietrappa med små, små steg. Förklara VAD han ska göra, HUR han ska göra det. Så fort jag har försökt jobba med motivationen först (tex lek-apportering) går det åt skogen. Valle är inte en "göra utan att tänka"-hund, han är en funderande och väljande hund. Ibland går det snabbt som attan att göra valet, men det går inte att "lura" honom in på rätt spår! En STOR fördel egentligen (tex så lyssnar han faktiskt på VAD jag säger istället för att gissa vilt), men det kräver mer tankeverksamhet från mig.

Naturligtvis måste motivationen finnas där (det måste vara mer utdelande att lämna till mig än att leka själv), det är liksom ett växelspel, men jag tror att jag tänkt för mycket på VILJA och för lite på FÖRSTÅELSE. Viljan har han! Det är när han inte förstår som han blir ledsen och jag frustrerad.

För att dra en parallell till skolvärlden:

Här har det fungerat lite annorlunda. Vanligtvis har jag VÄLDIGT motiverade elever på kurs, folk som gillar att träna hund och verkligen vill lära sig. Mina skolelever...not so much. Första terminen har alltså till stor del byggt relationer, utvärderat styrkor/svagheter, och testat olika förstärkare. Byggt motivation helt enkelt! Först nu, de senaste veckorna, har jag kunnat börja se var FÖRSTÅELSEN brister. Nu finns VILJAN, vilket gör det så mycket enklare för mig att jobba!

Att träna/lära följer i stort sett samma inlärningslagar oavsett elev. När jag jobbar med mina hundar har jag redan relationen. Motivationen har jag ägnat ett par år åt att bygga upp på Valle. Båda de bitarna är en förutsättning för att ha en start, en början, en grund: om eleven inte överhuvudtaget VILL lära sig så är det omöjligt att "slå in" kunskap. Tror jag. Sedan rör det sig om ett växelspel mellan FÖRSTÅELSE och VILJA, att balansera de två, och - i mitt fall - veta VILKEN av de två jag jobbar med.

Näswta grej jag tänker fokusera på inom lärandet är HUR SER DET UT? Tack igen till Eva och Emelie - detta kommer att hjälpa mig massor. Koncentrerade elever - hur ser det ut? Vad ska de göra? Hur kan jag starta och uppmuntra processen? Vilka beteenden ska förstärkas?

Och på andra hållet: en bra uppsats - HUR SER DEN UT? En bra muntlig redovisning - HUR SER DEN UT? Konkret. Tydligt. Dit strävar jag. Oavsett om eleven är tvåbent eller fyrbent.

Sorry, det blev en del filosofiskt flum ändå...men utan glögg!

Och pudelns kärna betyder "den verkliga innebörden av något, dess dolda inre väsen, till skillnad från den synliga ytan" och kommer från Goethes drama "Faust" (Ni vet, han som säljer sin själ till djävulen). Under sin påskpromenad lägger Faust märke till en svart pudel som springer i allt snävare cirklar runt honom. Faust låter pudeln komma med hem. Där förvandlas den och visar sig vara djävulen i Mefistofeles gestal. Faust utbrister "det var således pudelns kärna!".

Min slutsats: pudlar är djävulen i förklädnad (pudelägare, ta inte illa upp). Kunde svurit på att det var Jack Russel Terriers...;)

...blir full av roliga kurser!

Flera är redan fulltecknade, men några platser finns kvar:

Canis klickerTRÄNARutbildning kvällstid (2 platser kvar)

Canis klickerTRÄNARutbildning steg 2

Specialkurs momenten Lk1 (1 plats kvar)

Och eftersom det gick snabbt att fylla upp vårens kursplatser blir det en extra helgkurs:

Momentteknik

Som om inte det räcker finns det observatörsplatser kvar utan hund på elitsatsningen med dubbla SM-vinnaren Maria Brandel! Fyra träffar, datum och anmälning hittar du på www.canis.se/skane .

Väl mött 2013!

Han sköter sig bra just nu, den lille Monsterhunden.

Vi har hakat på Klickerkloks shejpingkurs online, och tränar idiotgrejor som buga, nudda höften med nosen (båda håll), spansk skritt, sitta vackert, etc. Bra för huvudet när det vär kallt ute!

Bra för huvudet är också vittringspinnarna, han börjar bli riktigt säker och metodisk i sin sortering, och vi har lagt till att lyfta och ge mig rätt pinne. Apporteringsdelen har en del övrigt att önska, men jag är mer än nöjd ändå! Den där nosen, den funkar som den ska :)

Och nosen ja...vi har kört lite viltspår. Han har inte spårat sedan SIABkursen vid 4 månaders ålder, men tar viltspåret som en dammsugare...stensäker, koncentrerad, lite otålig när jag behöver mer tid än honom för att kliva över stock och sten...då lyfter han huvudet och ger mig en Blick, sedan är det ner med nosen igen. Goa vovven!

Viltspårsintresset delar han med Mårran, som är betydligt mer erfaren (men inte duktigare) på området. Superkul att kunna åka ut med båda dogsen och göra något som de verkligen uppskattar! Inte blir det sämre av att jag spårat hos min vän Maria, som är både instruktör och domare i viltspår. Jag slipper stå som en idiot och inte veta vad som ska hända härnäst OCH får hänga hos en polare! Man tackar!

Viltspåret har faktiskt gått så bra att Valles tredje spår skulle bli ett anlagsprov - MEN. En liten detalj: snö. Det går inte att göra anlagsprov i snö. Spårar gör han nog, men det blir omöjligt för domaren att göra en bra bedömning om föraren vet exakt var spåret är.

Och rallylydnaden går framåt. Vi har kommit över "det är en tasstarget, det ÄR en tasstarget, jag VET att det är en tasstarget"-fasen, och handlingen börjar fungera som jag vill. Han har tom visat spår av koncentration och uthållighet!

Idag visade han sin FINA sida på tävling! Ridhus, mycket folk, trångt, och Stjärnhunden sköter sig kanon och gör en alldeles utmärkt runda (för att vara honom). Vad händer? Jag hade missat halva banvandringen (blev inringd av en kompis i samma klass som undrade vad i h-e jag sysslade med. banvandring NU!) inklusive den delen där domaren visar var banområdet slutar. Tänkte jag på att fråga? Nej. Belönade jag med leksak inom banområdet? Eh...ja...

En liten, men ganska viktig detalj, som gjorde att våra 86 poäng som hade räckt till en 7 plats av 29 starter istället blev Ej Godkänt. Suck. Ibland suger det att vara disträ, obetänksam, och allmänt korkad...

Jag har kommit över de värsta "men vad f-n PYSSLAR jag med?"-känslorna, jag har en plan för hur det ALDRIG ska hända igen, och just nu känner jag mig mest oerhört stolt över min lille hund som fixade miljön och presterade efter sitt bästa! Han är en glädje att ha med, snäll, charmig, glad, och söt! Jag blir genuint glad när människor berättar för mig hur fin de tycker att han är, och det hände flera gånger idag.