Efter senaste veckan känns det som att en lydnadsstart är låååångt borta...Koncentration? Obefintlig. Engagemang? I allt annat. Glädje? HAN är ju glad...

Då känns det bra att träffa vänner som man beundrar som berättar om hur omöjliga deras hundar var i samma ålder :) Det finns hopp, liksom!

För jag VET att han är ung. Jag VET att han är valpig och omogen. Jag VET att det blir bättre - att de grunderna som vi faktiskt har kommer att kunna visas upp också på tävling. Och framför allt VET jag att man aldrig ska jämföra sig med andra.

Ändå hamnar jag där, och prestationsdjävulen sitter på axeln och viskar i mitt öra "Är det allt ni kan visa upp? Ett lydnadshopp? Att han kan leka? Ett läggande i front? Tror du verkligen att det räcker till? Tror du verkligen att DU räcker till?"

Löfte till mig själv: att varje gång jag får prestationsdjävulen på axeln så ska jag sätta mig ner hos min hund och kela en stund, bara för att känna in vad som EGENTLIGEN är viktigt. Sedan ska jag lista i mitt huvud minst fem saker som vi faktiskt både kan och gör ganska bra. Till slut ska jag tyst i mitt huvud spela upp följande:

Sedan borde jag ha kommit på rätt kurs igen!

Att gå kurser är som allra mest värt om man faktiskt tränar mellan gångerna, helst med sina nya tankar och idéer i huvudet. Det har vi faktiskt gjort denna gången, och ganska flitigt dessutom!

Valle håller nu ögonkontakt UTAN att vika med blicken eller röra en muskel ca 30 sekunder inomhus med störning i form av att husse lagar mat. Jag har honom sittande i front, och tror att det ger en bra början till sitt i grupp dessutom. Mårran är placerad snett bakom - tappar Valle fokus så får hon hans godisbit...Effektivt!

Jag har helt klart märkt att det smittar på andra moment - vilket naturligtvis också beror på att jag blivit mer noggrann med att det ska vara just ögonkontakt, UTAN att släppa emellan. Vi passar på under promenaderna, han kommer upp vid sidan, jag bestämmer mig för hur många steg jag vill ha, varierar mellan 2 och 10, och släpper han innan klick så bara går jag vidare. Inga kommandon, inga krav, han väljer själv. Och han väljer rätt!

Parallellt har vi tränat mycket följa, och att snabbt söka upp mig efter en belöning, helt enkelt genom att "dela upp" belöningen med små transporter. I början var jag väldigt "mystisk" och inbjudande, nu stoppar jag leksaken i fickan och går och han rusar efter mig med hög förväntan. Tack, promenaderna!

Vi har jobbat med stadgan i sitt kvar. Jag såg på filmen (det är SÅ NYTTIGT att filma!) att han visade osäkerhet när jag lämnade honom, likadant när jag gick tillbaka, så vi har jobbat med de bitarna. Det verkar ha varit grundproblemet, för han verkar sitta betydligt mer stadigt nu! Kan ha något att göra med fokus-träningen i sitt dessutom.

Våra lägganden från sitt har jag börjat träna om från grunden. Jag VILL ha båda frambenen kastade framåt, och funderade över ett sätt att få honom att förstå...Hmmm...Kan man köra hoppligg? Han kan ju hoppstå med låsta framben, kan jag utveckla det? Det kunde jag :) Nu är kroiteriet glasklart - han ska göra ett litet hopp och sedan slänga fram båda frambenen till ligg. I början var det ett STORT hopp, men han är lat av naturen så det är nu nerbantat till knappt synligt. Men frambensrörelsen är kvar.

Avlämningarna har börjat lossna. Helt plötsligt av sig själv började han komma med kampleksaken och lägga den i min hand, och vi kunde börja en ny lek där jag släpper kampen, han tar en runda, och sedan kommer tillbaka och söker upp min hand för att fortsätta kampa. Ett litet steg i det stora hela, men ett STORT steg för Valle! Jag har också försökt tänka på min kroppshållning både när jag kastar och tar emot. Och om han bara lyfter och släpper har jag slutat "fånga" föremålet. Håll, och håll fast. Små steg...men i rätt riktning!

Jag har också lyckats hålla mitt löfte att träna på annan plats en gång i veckan, fredagarna vigs till detta "äventyr". Svår miljö = enkel träning, jag har en idé om att "hjärntvätta" honom att mycket störning = STOR chans till enkla belöningar hos matte.

Nu när jag sitter och tittar igenom mina anteckningar - igen - så känns det bra. Vi har så klart mycket kvar att träna, men med en "special" i veckan och fokus och engagemang som genomgående tema tror jag att vi når vårt mål till nästa träff: att kunna visa alla moment i Lk1 och kunna kedja dem tävlingsmässigt tre och tre.

Duktig matte! Min belöning för att ha hållit planeringen: ett par illgröna converse :)

VÄLDIGT mycket kommer fram när man sätter ihop momenten...Jag har ändrat lite i träningen efter att ha studerat filmen från senaste träningstävlingen, vissa problem kom son en överraskning.

Har äntligen lurat ut hur jag får nya videokameran att samarbeta med redigeringsprogrammet!

Det första Valle och jag visade var ju vårt fruktansvärda fria följ. Han går bitvis briljant, men så tappar han fokus - och vips är han försvunnen...Marias medicin var att lyfta ut själva fokus-biten och träna upp hans koncentrationsförmåga. Med störningar.

Detta är andra passet på lördagen, och vi håller på nästan 30 minuter. Jag har delat upp i tre filmer, först bara själva grundträningen=få fram beteendet, sedan funderar vi över ett bra sätt att göra det tydligt för honom att han riskerar att missa något viktigt om han släpper fokus, och till slut tittar vi på hur jag kan öka engagemanget i baklänges marsch. Bakom skärmarna är det agilitykurs, så störningarna är på plats :)

Det sista vi gjorde för Maria var att titta på hur jag kan få Valle mera på direkt efter belöningen, och spontant söka upp mig och tigga igång en ny uppgift. Det blir lite snack om avlämningar och kroppshållning, och jag kan konstatera att jag definitivt kan tillåta ännu mera ful-lek!

Jag kan också se att Valle faktiskt har hur många växlar som helst...:)

En bild säger mer än tusen ord heter det ju...Det här pysslade vi med:

Bilderna på mig tagna av Mia Oskarsson.

En av de saker som Maria verkligen trycker på - och som vi faktiskt har haft med oss ifrån valptiden även om vi kunde gjort MYCKET mer - är att träna i små tävlingskedjor. 2-3 moment eller delmoment som utförs efter varandra utan annan belöning än tävlingsmässig, stor belöning på slutet. Det ger flera stora fördelar som jag ser det:

1. Uthållighet och vana vid att göra flera saker efter varandra, som det ju är på tävling.

2. Testa av momenten. Visst, de fungerar ett och ett - men hur påverkar de varandra?

3. Jag får möjlighet att träna mina övergångar mellan moment, tävlingsmässiga belöningar, och momentrutiner.

4. Både hund och förare lär sig när man ska lyda, eller inte lyda, tävlingsledaren.

Jag och Valle valde följande kedja:

Ingång på plan - uppställning på anvisad åunkt i utgångsställning, läggande i front (jag går framför), uppsitt, transport till ny punkt, inkallning där jag lämnar honom backande, transport till ny punkt, apportering Lk1.

Mellan momenten tävlingsmässig belöning, slutbelöning efter apporteringen.

Utvärdering: övergripande bra arbetsmotivation. Det blev alldeles för mycket för kelpiehuvudet att få en startpunkt för apportering med mycket störning (publik, kaffekopp, vattenskål - och jag vill poängtera att han har fritt tillgång till vatten!), och han blir osäker när jag lämnar honom för inkallning. Tidigare har han lagt sig, nu kommer han istället. Och vi måste skilja på ligg (huvudet upp) och plats (huvudet ner). Bäst: de tävlingsmässiga belöningarna fungerade fint, och apporteringen satt på slutet utan tvekan!

Första kedjan bryter vi innan den blir klar av uppenbara anledningar, därför blev det två filmer: tagning ett och tagning två.

Vi konstaterade också att jag behöver jobba med att få honom tillbaka till arbetsmode snabbare efter en belöning. Högre förväntan! Och ja, film kommer på det med :)

Huvudroller: Valldemar och undertecknad

Biroller: Lena Gunnarsson och Mia Oskarsson (Lena syns skymta förbi i början, och det är Mias vittringspinne som förolyckas)

Berättarröst: Maria Brandel

Övriga röster tillhör mina vänner i gruppen