Valle och jag är på en bra plats i träningen just nu. Det kan iofs vara för att jag undvikit momentträning, utan istället bara fokuserat på grundträning eller detaljer i vissa moment - grundträning är alltid roligt, och detaljer är jag bra på.

Jag passade på att filma lite lekövningar igår, och har faktiskt varit glad hela dagen eftersom jag är väldigt nöjd med våra framsteg!

Eftersom det är oerhört förstärkande för honom att ha leksaken själv och tugga på den så försöker jag lägga upp träningen så att det inte händer, OM det händer ändå så bryter jag så lugnt som möjligt och gör övningen lite lättare. Vanor byggs lite i taget! Jag har vissa funderingar på att sätta signal på att han själv får ha leksaken och göra vad han vill med den, men har inte vågat riktigt än...

Jag upptäckte också för ett tag sedan att DET ENDA beteende han gjorde för att få tillbaka leksaken var ligg. Oavsett vad jag sa. Så det har vi ändrat på! Supernöjd med hans fokus och att han tänker först och handlar sedan MED engagemang.

  Valle!

Valle verkar vara på väg tillbaka till valpdagarnas energi och envishet...ikväll har vi kört fem korta pass, alla tilltjatade av en mycket institerande hund. Däremellan har jag agerat kampleksak. Jag tror att han har haft lite tråkigt innan jag kom hem :)

Inspirerad av dagens kurstema, signalkontroll och diskriminering, har jag påbörjat att han ska kunna skilja på höger och vänster endast på ord. Upplägget är enkelt, han är på station mittemot mig, och jag håller upp båda händerna och säger om han ska toucha höger eller vänster med nosen. Idag har vi klarat av höger separat, vänster separat, och påbörjat att hålla upp båda händerna. Han tänker...och tänker...och gör rätt! Kan ju vara slump, få se imorgon hur det utvecklas.
Vidare har vi tränat på ställande vid sidan från sitt på enbart ordsignal mixat med läggande, han väljer korrekt 9ggr av 10. Det lärde vi in i förrgår och det sitter!
Och så har jag testat en ny strategi med apporten. Han har fått ha den i två dagar, fri lek och tugg (jag var desperat), och ida testade jag samma lek som jag tidigare lärt in med leksaker. Kastade apporten (nära!), så fort han griper och vänder får han sin bytsignal JA! Och jag slänger hans leksak frestande i marken. Tidigare har han antingen tappat fart eller inte velat byta, men idag fungerade det! Ett litet steg, men ett på rätt håll :)

Det har känts bra att göra lite nyinlärning och träning på saker som vi faktiskt är duktiga på, istället för att mer eller mindre enbart träna det vi har svårt att få till. Bra för självförtroendet, för oss båda två tror jag.

Framför allt är jag glad över att ha en hund som hoppar när han hälsar, springer vilda kelpierace, flyger efter gässen på åkern (han hoppar HÖGT när han vill!) Och verkar må alldeles toppenbra!

Två veckors träningsrestriktioner är snart över, och jag kan göra en utvärdering.

Målet var att öka hans motivation och engagemang i träningen, att göra honom mer "hungrig" helt enkelt. Det har fungerat! Jag har sakteligen ökat träningsmängden de senaste dagarna, och han är verkligen på! Idag bet han mig i handen i kampleken (note to self: skaffa större kampleksak!) i ren lekglädje. Min kontrollerade kelpie visar äntligen att han har en monstersida! Han är betydeligt jobbigare i vardagen, speciellt kvällstid, och beter sig allmänt som en Riktigt Ouppfostrad Hund. Jag kunde inte vara gladare!

Mer än att bara ha dragit ner på träningsmängden har jag ändrat på en del andra saker:

* Jag har slutat med "collar-grabs" och slutat "stjäla" leksaken från honom. Jag märkte att han blev osäker av detta, absolut något som jag har med i bakhuvudet att jag behöver stärka upp men i nuläget inte lämpligt.

* De rena tävlingmomenten har legat på hyllan. Vi kör bara lekövningar i apporteringen, lite roliga fjärr-övningar, en smula sändande till leksak genom rutan och hitta mitten, och ganska mycket rallylydnad (vilket ger träning i uthållighet, uppmärksamhet, svängar, och position). Vi leker också lite med hakan i backen och sitt i grupp (utan grupp). Enkla grejer som han känner att han klarar av, där vi pratar samma språk.

* Ingångsträning på nya planer i koppel, där jag verkligen biter mig i tungan för att vara TRÅKIG tills han sätter igång mig. På våra vanliga träningsplatser går det perfekt, han släpper mig inte en millisekund, men på nya platser krävs det ett par reps innan han "hittar rätt". Jag varierar med att premacka och låta honom titta och nosa efter att vi har ställt upp, vilket ger väldigt bra resultat (Nosa? Varför då?). Premack rockar!

* Inte minst så har han nu gått på specialmat och glukosamin i några veckor, och fått rejäl massage. Hur mycket påverkar det? Ingen aning. Men han mår ju uppenbarligen bättre.

Det känns som att vi är på rätt köl igen! Snart blir det film på hur vi utvecklat lekövningarna sedan sist, sakta men säkert blir han bättre och bättre på att komma med prylar :)

Nu börjar träningsminskningen märkas på kelpen också...han är mycket mer på och alert när vi tränar (yes - mål uppnått!), och har också börjat kanalisera sin energi på annat:

Han har återupptagit sin valphobby att sitta på någon. I sin jakt efter uppmärksamhet går han mellan mig, husse, och Mårran, och placerar sin inte längre oansenliga ändalykt på tilltänkt offer. Komplett med min som säger "Vadå?"...

I sin quest för spänning har han börjat intressera sig för motorsport. Han har konstaterat att bilarna inte går att starta utan nyckel, men kanske en fyrhjuling? Full fart framåt tack!

Och sedan har vi fuskat lite...rallylydnad räknas inte som "riktig" träning. Dessutom råkade jag visst anmäla till tre tävlingar. Vi var ju tvugna att se var vi står, eller hur?!

Vi behöver träna vänstersvängar...och vänstersvängar...och ställande, men framför allt vänstersvängar! Och vi har ett tiopoängsminus någonstans. Minitävling: kan du hitta missen? ;)

Är du nyfiken på hur skyltarna ser ut hittar du dem på www.brukshundklubben.se under tävlingar - rallylydnad - moment - nybörjarklass. Vi gör dem i nummerordning.

Vi tar det soft här hemma.

Det tog Valle tre dagar att bli sitt vanliga jag efter Göteborgsvistelsen, men nu kör han sina kelpierace som vanligt :) Vi fick en utmaning av Maria: att bara träna en minut två gånger om dagen i två veckor, och se vad som händer. Jag vet vad som händer efter fyra dagar: jag får abstinens! Svår! Men jag håller mig i skinnet, och varierar lekövningar, följa-övningar, ingångsträning, och annat smått och gott i ynka enminuterspass. För tidigt för att se någon trend än.

Idag har vi hälsat på fysioterapeuten och han har fått en ordentlig massage och vibrationsplatta. Skillnad? Verkligen! Inte vet jag om det beror på massagen eller om det är slump, men han har varit ovanligt glad ikväll.

Vi pratade en del om hur jag kan bygga upp honom på bästa sätt, och en månad framöver har jag lov att testa att springa med honom ett par gånger i veckan, i frontfäst sele så han inte drar, i terräng. I övrigt blir det cavaletti, högt gräs, skrittpromenader, balansövningar, och så klart min "hemmamassage".

Det konstaterades också att han är lite sned i höfterna, om det bara är muskulärt eller inte är svårt att säga. Jag märkte ju att han drog snett när vi körde canicross, och har känt att han är mer spänd på höger sida, så det var inte förvånande. Det blir till att träna högerfot och smidighet, och se vad som händer.

I övrigt var hon nöjd med hans kropp, inga smärtreaktioner, bra rörlighet, inga svullnader, och prognosen för ett i stort sett smärtfritt liv var utmärkt. Det känns bra! :) Dessutom är det skönt att få ventilera sina hjärnspöken, de är liksom inte lika farliga när de väl kommer ut ur huvudet...

Mårran går på antibiotika och rimadyl för en halsinfektion, och är trött men glad. Ovanligt glad! Lycka är att se sina två hundar jaga varandra i tokrus över hela hagen, båda helt avslappnade och fyllda av glädjen att bara vara just hundar...

Jaja, Mårran i all ära, men MATTE har jag alltid ett vakande öga på!

Vi startade torsdagen med en tävlingsträning. Jag valde att utnyttja den helt nya miljön till att göra ett par belönade ingångar, träna starter med högljudd tävlingledare, och sist en tävlingsmässig kedja med inkallning - hopp - första skiftet fjärr.

Problemen vi stötte på var otillräckligt med tid för att "känna in" den nya miljön, värmen och solen, högt gräs, Mårran skrikandes i bilen inom synhåll, och inte minst en tretimmars bilresa...

En av mina stora svagheter kommer fram väldigt tydligt i ingången - jag gör för mycket när han gör för lite. Annars är jag väldigt nöjd med stadgan i sitt kvar, tempot trots högt gräs, och ingång utan bodyslam i inkallningen, hoppet tycker jag att han gör superbra, och han lyssnade på sittet i fjärren trots att han var störd av annat. Jag behöver absolut hitta en momentrutin till fjärren!

Andra passet fick Maria "radiostyra" mig och träna ingångar. Tråk-Åsa så länge Valle var intresserad av annat, Kul-Åsa så fort han engagerade sig! Ja, jag vet att det är självklart. Och det är helt uppenbart att detta är MIN svaghet och inte Valles, han blev bättre för varje rep. Tänka, träna, pausa. Om igen. Det kändes bra!

Dagens sista pass var apporteringspasset från förra inlägget, till Valles försvar ska sägas att han var så trött att han somnade bums när vi kom hem till Lena, trots att hela gänget plus fyra andra hundar var i rummet. Lilla hjärtat!

Fredag startade vi med att prata gruppmoment. Nog för att Valle har några svaga sidor, men gruppmomenten är än så länge inte en av dem! Jag känner att det är dags att lägga mer fokus på HUR han ligger, så vi testade och tittade lite på hur han verkar vara mest bekväm och förfinade belöningsritualer. Det pratades också en del om hur man kan förbereda hunden på att den snart ska sätta sig upp igen, så att jag slipper poängavdrag för det i fortsättningen :)

Andra passet fortsatte vi med apporteringen, nu med fokus på hans attityd och glädje med apporten. Det blev lite bakslag i form av att så fort apporten blir mer värdefull så vill han äga - tillbaka till byta, byta, byta, och bygga värde i belöningarna!

Det kändes inget vidare medans vi höll på, men efter att ha sett filmen ett antal gånger så tror jag att hela grundproblemet handlar om att han hellre vill äga än byta. Jag tror att konflikten som uppstår - han vill vara mig till lags, men samtidigt inte bli av med apporten - sänker honom och gör honom osäker. När han blir osäker kommer dåligt engagemang och en allmän olustkänsla. Kommer jag åt precis den lilla biten - byta ska vara roligare än äga - så tror jag att väldigt mycket är löst! Jag misstänker också att vi gjorde alldeles för mycket nytt som han inte känner igen, och naturligtvis håller vi på för länge. Det är knepigt att vara på kurs, man vill testa olika ideer när man har bra feedback på plats, men här skulle jag stoppat långt tidigare. Jag lär av erfarenheten!

Vi passade också på att göra lite fler ingångar på plan.

Nu var vi trötta på regnet, och åkte till ett ridhus en bit bort. Valle fick mat, en promenad, och en rejäl vila i bilen, och när vi testade av ridhuset var det som att hela hunden sa "Men tack och lov! Något jag känner igen!" Han var glad, på, och till och med skällde uppfodrande på mig när vi väntade på vår tur :)

Jag ville göra något han gillar och är bra på, så jag valde stegförflyttningar och rutan.

Det kändes som ett bra pass att avsluta med! Fortfarande var han lite sliten, och jag kände att han blev lite låg första gången jag ville att han skulle komma med bollen så jag bytte taktik helt och släppte det "kravet", men för att vara sista passet på dag två i ytterligare en ny miljö så var jag över förväntan nöjd!

Lille vovven, visst har han en del problem, men han har många tävlingsmässigt RIKTIGT bra sidor också. Att jag blir frustrerad innebär inte att jag inte tror att vi kommer att fixa det - min ursprungliga tidsplan kanske inte håller, och jag kanske måste ge avkall på tiorna i vissa moment, men att vi till slut går hela vägen är jag säker på!

Torsdag - fredag träffades gänget igen för tredje träffen med Maria.

Mina filmer kommer i fel ordning (datorn samarbetade inte så som jag hade önskat), så vi hoppar direkt in i mitt sista pass för torsdagen: hur går jag från lekövningarna till något som mer liknar en apportering? Det var iallafall min tanke med passet när vi startade. Istället blev det mest fokus på "Hur får jag en hund att överhuvudtaget vilja göra någonting?" Valle visade upp sin sämsta sida, den sidan som jag inte sett på länge, och samtidigt som jag är tacksam över att den visar sig när jag är omgiven av väldigt duktiga hundmänniskor så känner jag mig frustrerad och hjälplös.

Första filmen visar lekövningarna som vi har grundat med:

Andra filmen går vi in på själva apporten.

Jag uppskattar alltid kommentarer, och eftersom detta är något jag redan tycker är ganska dåligt så behöver jag hjälp att hitta ljusglimtarna. Att hunden inte är på topp vet jag redan ;)

Turid Ruugas har startat en "kampanj" för hundar som behöver mer utrymme:

www.gulahund.se

I korthet är det samma tanke som att hästar som sparkar mot andra hästar har röd rosett i svansen. Hundar som av någon anledning behöver mer space än "vanligt" har gult band i kopplet. Det kan vara allt från sjukdom, specialträning inom service, eller rädsla. Superinitiativ tycker jag, som omgående kommer att införskaffa ett gult band till Mårran och hoppas att informationen sprids så att de jag möter vet vad som menas!