Viss nördvarning på inlägget, men jag ska förklara så enkelt jag kan:

Jag och Valle har ju lagt typ allt krut på just fokus och engagemang i träningen, att han ska vara 100% på 100% av träningstiden - trots störningar. En viktig bit som föll på plats under första träningen ihop med Emelie Johnson-Vegh var vikten av att skapa en ren loop!

What?

Såhär: Jag ville testa att dela upp mit då totalkatastrofala fria följ i smådelar, träna varje del till flyt, och sedan kedja. Jag valde ut "helt om halt". Hunden i buren, kalla ut (det har vi övat = bra fokus och väldigt på), helt om halt, belöning med kampen, tack - släpper, han upptäcker en hund längre bort och kopplar bort mig i tre sekunder, kommer på sig och tar ny kontakt för en ny repetition, osv.

Emelie tittar passet ut, vi pausar hunden, och säger "du måste få till en ren loop. Vi måste få bort att han släpper dig efter belöningen, därför att det kommer att hänga med i kedjan senare." En loop är alltså hela vägen från "hund utför beteendet" via "hund blir belönad" till "hund är redo att utföra beteendet igen". Utan att han släpper fokus någonstans.

Så jag tillrättalade träningen för maximal chans att lyckas, upptäckte några svaga punkter: hans förväntan riktades utåt istället för på mig direkt efter belöning, och dessutom stod jag och väntade de tre sekunderna på att herrn skulle behaga rikta sin uppmärksamhet mot mig igen, och då startade träningen upp direkt. Plus att jag - som vanligt - tränar för länge.

Medicin: Bygg förväntan på att det lönar sig att tigga tillbaka leksaken (det hade vi redan börjat med efter senaste Maria-träffen, men ökade på ännu mer). Om han får syn på något - vänd ifrån honom så att jag inte tittar åt samma håll (självklart...). Tillrättalägg biten mellan avslutad belöning och ny repetition på ett sätt som minimerar risken för blicksläpp (här fick vi testa oss fram, det hör ihop med följa-övningarna och fokus-övningarna som vi kört parallellt). Ta med station till hunden på varje pass, använd den för pauser (på stationen får han titta vart han vill, det är hans pausplats).

Resultat? Jepp! Konstigt det där - när man tränar på rätt grejer så blir det mycket enklare för hunden att förstå...och man får bättre resultat...;) Jag hoppas och tror att vi kan uppvisa en god framgång för träningskompisarna och Maria i veckan!

Jag är jättenöjd med hans attityd, hur han går i leksaken, och så klart att han kan fokusera på träningen utan att bli utstörd. Mindre nöjd med att jag uppenbarligen har fel målbild av hur han ser ut när han sitter korrekt vid sidan - när jag är nöjd är han sned. Bra att se!

Understryker att jag INTE rekommenderar kamplek med kopplet när det är fäst vid halsbandet. Jag är väldigt van vid Valles rörelsemönster och var beredd att ge efter direkt om han skulle tappa taget. Jag vill visa filmen i ett sammanhang där hundägare har problem med just att hunden leker med kopplet, för att visa hur träningsbart det är, så jag ville verkligen ha med den biten. BARA FÖR SHOW!

Alla hundvänner som gillar tävlingslydnad:

2-3 juni går jag kurs i Stockholm för Ulrika Norell. Någon som har lust att hänga på? Plats i bilen upp på fredagen (och hem så klart, söndag kväll), eller sällskap på tåget - vilket som passar bäst. Övernattning finns. Pris för kursen ca 2000:- transport tillkommer.

Det blir tävlingslydnad för hela slanten ihop med mina trevliga (och duktiga) vänner i huvudstaden! Och häng på kvällarna med massor av hundsnack, så klart.

Maila mig! glada-hunden@hotmail.com

Efter att ha haft två hundar med problem på platsliggningen har det varit ett lite ångestladdat moment att träna med Valle. Jag har grundat en del med mycket filtträning i olika miljöer, burträning/frisignal, och så klart vanlig stadgeträning med olika störningar, men gruppträningen under tävlingslika former har skrämt mig och därför knappt blivit av. Vad gör man då? Tar hjälp!

Så i lördags kom min Canis-kollega Magnus och höll kurs för mig och fem av mina elever/vänner/träningskompisar, i den ädla konsten att ligga kvar no matter what happens.

Min målbild är att han sitter stadigt med kontakt och väntar på min signal, lägger sig snabbt - fortfarande ögonkontakt, och så fort jag lämnar vill jag ha hakan i backen. Kroppen ska vara rak, höfterna jämna, och nosen mellan framtassarna. Han ska ligga stilla medans jag går in, ignorera alla kommandon utom mitt, och sätta sig upp snabbt med ögonkontakt och vänta på att vi rör oss tillsammans därifrån. Jag vill ha honom i medelhög aktivitetsnivå, han ska ligga "med en uppgift" men utan superhög förväntan.

Visst låter det enkelt?

OK, där är vi inte riktigt än. Min strategi för dagen var att belöna snabba lägganden på första kommandot, ignorera snusande eller tittande på annat, klicka och belöna fokus på mig eller hakan ner. Om han reste sig skulle jag använda felsignal "oj" och lägga om på samma ställe. Jag valde att ignorera alla felbeteenden som kan utföras medans han ligger kvar dels därför att han faktiskt inte har mycket av den varan (förutom tittande) och jag tror att det räcker utmärkt med att bara belöna korrekt beteende för att felbeteenden ska "konkurreras ut", och dels för att jag har sett ett antal hundar som har lärt sig hur man "kallar in" sin ägare genom att nosa, rulla, krypa, etc. Min tanke är att lära Valle att "kalla in" mig genom att ligga alldeles stilla :)

Nästan 2 timmars effektiv träning är nedklippt till 12 minuter, och det syns tydligt hur Valle blir säkrare och säkrare, och till slut själv väljer hakan ner (det är hans naturliga "bevakningsligg" som han använder i fårhagen hur länge som helst i sträck). Klickandet är inte från mig, förklarar den dåliga tajmingen. Och det var KALLT så Valle har täcke på sig.

Efter detta känner jag mig ganska säker på att vi har en bra grund att stå...förlåt LIGGA på!

Morgonen har ägnats åt Inspirationsfrukost i Höör, med Wivan-Kristina Sandberg som föreläsare om "Du är världsbäst!".

Wivan har ett sätt att ringa in många av mina vagare tankar och sätta nya ord på dem, och jag känner mig alltid stärkt när jag pratat med henne eller lyssnat på henne. Idag tar jag med mig tre ord: Mod, Uthållighet och Tillit.

Mod att våga göra det JAG vill med mitt liv, oavsett vad andra tycker att jag "borde". Mod att våga göra det jag VILL med mitt liv, trots att det är skrämmande att kasta sig ut på okänd mark. Och mod att STÅ UPP för vem jag är och vad jag tycker, istället för att rätta in mig i ledet.

Uthållighet att fortsätta när det är tungt, att försöka igen när jag får bakslag, att öva mig i att se varje motgång som en möjlighet att lära sig något och hitta nya lösningar. Vägen till framgång är inte spikrak, och det som skiljer de som lyckas från de som inte når målet är att aldrig ge upp!

Tillit till mig själv - jag klarar detta. Tillit till människorna runtomkring mig - de stöttar mig och fångar mig om jag faller. Saker och ting har en tendens att ordna sig - även om det inte alltid är på det sättet jag trodde från början!

Bokstavligt talat då, inte den ständiga dimma som finns mellan mina öron...:)

I veckan har vårt mest akuta problemmoment - det som ska föreställa någon typ av linförighet/fritt följ - stötts och blötts med duktiga träningsvänner (tack Emelie och Kati!)

Och som vanligt när jag får en "uppenbarelse" om vad som faktiskt fungerar så handlar det om att gå tillbaka till basic. Lite ironiskt att mötas av detta blogginlägget som bara konfirmerar det som snurrat i mitt huvud hela natten (det är lite pinsamt att bli så uppslukad av en hobby, men så är det...):

http://stalecheerios.com/blog/orca/advanced-dog-training/

Så jag tänker lyda denna enkla trestegsplan, starting now!

1. Define behaviour:

Hans bog vid mitt vänsterben, blicken möter min, viftande svans, öronen fram, travtempo. Bakdelskontroll i vänstersvängarna. Rak i kroppen.

Dessa delar ingår: Sitt vid min sida, start, rak marsch upp till 15 meter, rak halt, höger sväng, höger om halt, vänster sväng, vänster om halt, helt om sväng, helt om halt, start till höger, start till vänster, börja springa, språng marsch upp till 10 meter, avsaktning till vanlig marsch. Kunna utföra i en sekvens, med tävlingsledarens kommendering, i tävlingsmiljö, ca 2-3 minuters koncentrerat arbete.

Plan:

Se till att dessa delar fungerar var för sig, i flyt, med störningar, i olika miljöer. Koncentrationstid mellan varje belöning: 2-5 sekunder.

Jobba med korta baklängeskedjor, 3-5 delar, byt kedja så fort en fungerar. Håll kriterierna! Koncentrationstid varje kedja: 10-30 sekunder.

Jobba med sekvenser (framlängeskedjor), 3-5 delar. Byt sekvens slumpmässigt. Koncentrationstid varje sekvens: 10-30 sekunder.

Sätt ihop flera korta baklängeskedjor till längre sekvenser, motsvarande ett "helt" program. Koncentrationstid varje sekvens: 1-3 minuter. 2-3 överraskande belöningar i sekvensen.

Tävlingsmässigt utförande, endast slutbelöning.

Sätt ihop i sekvens med andra moment.

2 och 3, video och loggföring, kommer efterhand.

Förra veckan kändes det hopplöst, nu känns det som en inspirerande utmaning! På väg mot ett tiomässigt fritt följ :)

Den finns där framme, vår tävlingsstart...inne i dimman...

Måndagens Kvällsöppet har orsakat viss turbulens på internet (debatt om olika metoder att träna hund, med representanter från TVs hundprogram, de som kritiserar hundprogrammens metoder, och SKK). Jag har undvikit att se programmet eftersom jag misstänker att jag bara kommer att må dåligt och tänker därför inte uttala mig om det. Däremot har jag följt en del av efterdiskussionerna, det är nästan mer intressant!

En sak som jag tagit fasta på är det här med fostran.

En majoritet av de kommentarer jag har läst skiljer på "inlärning av moment/trix" och "fostran". Den generella åsikten verkar vara att inlärning är att lära hunden att GÖRA något - belöningsbaserad träning fungerar överlägset bäst. Fostran däremot, det är att lära hunden att GE SJUTTON i att göra något - och här kommer straffen in. Påståendet är alltså att belöningsbaserad träning bara fungerar effektivt om man vill lära in något, inte lära bort något.

Stämmer det? Ingen aning. Jag tänker annorlunda...

Istället för att lära hunden att låta bli att göra något, så lär jag hunden ett alternativ som jag gillar bättre som inte går att kombinera med det oönskade beteendet. Och eftersom jag fortfarande lär hunden att GÖRA något, så är det fortfarande "inlärning av moment/trix", och då fungerar ju belöningsbaserad träning bäst. Visst följer det logiken?

Det betyder att jag egentligen aldrig fostrar mina hundar, de går ouppfostrade genom livet. Däremot lär jag dem en hel massa om vad jag vill att de ska göra i olika situationer:

När man umgås med fåren på gården (gå och nosa, ligg och titta, följ med matte - INTE kompatibelt med att jaga får).

När det går gäss på åkern (hålla sig kloss vid mattes sida - INTE kompatibelt med att jaga gäss).

När en främmande hund kommer (kom till mattes sida och sök ögonkontakt - INTE kompatibelt med att göra utfall).

När främmande kommer på besök (sitt bakom tröskeln när jag öppnar dörren - INTE kompatibelt med att rusa ut och "överfalla" gästerna)

När man hälsar på främmande (fyra tassar på marken - INTE kompatibelt med att hoppa upp och utdela en dansk skalle kelpiestyle)

Och så vidare...

Fungerar det perfekt, klockrent, i alla situationer? Nej. Valle är ung, ibland agerar han först och tänker sedan. Därför finns det en sak till som man aldrig får glömma när man tränar belöningsbaserat: KONTROLL!

Och med kontroll menar jag att jag hindrar hunden från att upprepa och bli belönad för det beteende jag INTE vill ha. Kan jag inte ha kontroll över omgivningen får jag ha kontroll över hunden (koppel, staket, fysisk kontakt, ökat avstånd till retningen, etc), tills mitt alternativa beteende - det som jag VILL ha - har blivit så väl inlärt att det fungerar i de situationer jag vill. Och helst lite bättre ändå.

Bara en fundering...det jag har sett av straffbaserad träning, och själv utfört (även om det är många år sedan nu så kommer jag också ifrån en skola av straff), gav SÄMRE pålitlighet i att hunden skulle låta bli att göra något. Kanske beror det på att jag var mesig när jag straffade. Kanske beror det på att jag innerst inne inte ens ville straffa min hund. Kanske berodde det på att det var en Jack Russel Terrier. Det enda jag vet säkert är att när jag började tänka att jag skulle lära in något nytt, istället för att lära bort något gammalt, då blev träningen effektivare, vår relation bättre, och vi hade rackarns mycket roligare...

Och när jag ändå rannsakar mig själv: är jag perfekt som 100% belöningsbaserad tränare? Icke...Jag är mänsklig, jag har dåliga dagar. Ibland hamnar jag i situationer som är KRIS och KATASTROF där jag på något sätt MÅSTE bryta min hund. Men jag är ändå lite stolt över att kunna skriva att det händer sällan...och mer och mer sällan ju mer jag tränar och ju mer jag lär mig.

Och jag misstänker att en stor skillnad i hur jag tänker är att jag ser inte det som TRÄNING, utan just som en katastroflösning som jag antagligen kommer att få betala för på något vis. En liten bit av relationen är kantstött, en liten bit av tilliten behöver återbyggas. Det kanske märks på tempot i inkallningen, kroppshållningen när vi passerar platsen där det hände, en osäkerhet när jag höjer rösten i ett annat sammanhang. Små saker, som man kanske knappt lägger märke till. Ibland är det värt det (om min hund är på väg mot motorvägen i hög fart). Oftast är det inte (om jag istället har tappat tålamodet över något som inte ens är livsavgörande).

TRÄNINGEN, det är det vi istället startar med dagen efter, när jag hunnit fundera lite. OK, inkallningen höll inte hela vägen när två fasaner flög upp mitt framför nosen. Tillbaka till kontrollerade situationer, träna vad hunden SKA göra och belöna det, se till att den inte blir belönad för att göra "fel".

Jag är stenhårt övertygad om att man blir bättre på det man tränar mycket. Om jag tränar mycket på att straffa min hund - då blir jag duktig på det. Om jag tränar mycket belöningsbaserat - då blir jag duktig på det. Om jag tränar mycket på att hitta alternativa beteenden - då blir jag duktig på det...Det gäller att välja vad man vill bli duktig på!

För mig är det viktigt med ömsesidig tillit, jag vill ha mesta möjliga glädje och samarbete, och jag vill själv tycka att det är roligt att träna hund. För mig är det självklart att fokusera på det jag VILL ha.

Och en liten tanke till: Ibland känns det som att de som förespråkar straff som metod att fostra sin hund, är de som verkligen inte accepterar straff som metod att ändra åsikt. "Du har fel" - "Det har jag inte alls!" Människor och hundar lyder under samma beteendelagar...