Även om vi inte var på topp under Sivs lekclinic, så har vi tagit till oss hennes råd och tränat duktigt. I onsdags filmade vi och fick feedback:

Sivs feedback:

Bra att han nu kan byta trots att han lägger vikten bakåt i kampen. Testa att släppa leksaken, och i samma ögonblick säga "ja" och byta.

Bra att mixa mellan godisbelöning och leksaksbelöning, men testa om godisbelöningen blir lite hetare om jag använder skål med mjukmat och backar ett par steg efter nedsättning av skålen.

Sista akten med bättre leksak hos mig och kasta den som ska hämtas på olika avstånd fungerar bra. Utmana med ännu längre avstånd, och jobba med att få honom "vild och galen" när jag tar i halsbandet för att han så gärna vill ut till leksaken.

Testa kapplöpning till leksak, som jag har i ett snöre för att inte skrämma honom (konkurrens sänker honom). Är han för långsam drar jag undan leksaken, tar han den då så får han den.

Variera mellan att springa full fart till skål.

Sista tips: stjäl leksaken (utan tack), vänta på frivilligt tack, belöna med att springa från honom med leksaken. Intensitet och tryck!

Ovärdetliga tips för mig, om ni har möjlighet att gå för Siv så ta chansen! Hon är trevlig, rolig, och fantastiskt duktig! Nu lägger vi på mer lekträning och nästa film kommer om några veckor :)

Eftersom jag använder bloggen som en träningsdagbok och ett tidsdokument blir vissa inlägg ganska egocentriska och introverta...detta är ett sådant, som existerar bara för att ge mig lite struktur på tanklarna.

Efter att mi eufori efter tävlingen lagt sig börjar jag återigen att rikta tankarna framåt. Att tillåta sig själv att fira och njuta av ett uppnått delmål är jätteviktigt, men lika viktigt att faktiskt gå vidare mot nya mål :) För vår del rör det sig om momenten i Lk2 (nej, det blir inget LP för oss. Jag vill slippa koppel, tandvisning, och "gröna" hundar på platsliggning). Hur ser dagens status ut?

Platsliggning: Känns säker. Jag ska lägga tid på hakan i backen och ännu bättre stadga, och börja gömma mig korta stunder.

Fritt följ: MYCKET att jobba på! Ingen riktig plan än, mer än att gå tillbaka till detaljerna (som har försvunnit när jag tränade helhet inför tävlingen), hitta korrekt position igen, och så klart öka uthålligheten.

Läggandet: Framföringen hör ihop med fria följet. Läggandet i sig är bra, stadgan och uppsittet likaså.

Inkallning: Träna på ökade avstånd så klart, och då hänger ingång utan bodyslam från högre fart med. Och trygg i stadgan.

Rutan: Nu kommer vi in på nya grejer jämfört med ettan...Fokus på fart, växla mellan att bara springa rakt genom rutan och att frishejpa "hitta mitten" (eller bakre kanten). Ställandet sitter.

Apporteringen: För tillfället ångestframkallande...jag ser liksom inte slutet på kriterietrappan. Men numera HAR vi en trappa! Ett litet steg i taget...

Fritt hopp: Sitter som en smäck. Ett favoritmoment, har varit det länge för oss båda.

Fjärren: Funderar jag över. Ibland fungerar läggandena felfritt, ibland inte. Nu tänker jag bara "höfter" när han inte svarar riktigt på "ligg", och det hjälper inte till...Bra uppsitt dock. Ska gå tillbaka till frivilliga skiften och få ordentligt flyt också på avstånd. Stadgan blir inget problem.

Och det var alla momenten! Allt är påbörjat, en del är klart, vissa problem har dykt upp som kommer att ta tid att lösa men i nuläget har jag någon sorts plan för samtliga moment. Med mycket tur och lite skicklighet är vi startklara innan årets slut. Filmer blir det kontinuerligt, så att jag kan följa min träning på ett vettigt sätt. Det behövs ibland att man kan gå tillbaka sex månader i dagboken och konstatera: "Det där problemet har vi faktiskt löst" eller "det här momentet har blivit mycket bättre"! Och ibland blir det tvärt om - något går på fel håll - då får man göra en överblick över hur man tränade när det fungerade som bäst och utgå därifrån för att hitta rätt riktning igen.

Framåt! Towards eternity - and beyond!

I ett anfall av akut hybris anmälde jag till tävling för tre veckor sedan, och igårkväll var det dags.

Allt var utvalt med omsorg, från platsen (Svalövs Brukshundklubb, nästan som hemma) till vädret (sol, men inte alltför varmt, precis som beställt), och kvällen blev en av de där tävlingarna som man verkligen lever på ett tag. Jag träffade en massa vänner att snacka skit med, Valle fick massor av utmärkt social träning, och inte minst så fick vi 171 poäng som räckte till en andraplacering!

Helt ärligt: jag var inställd på att han skulle tappa fokus och engagemang totalt i tävlingsmiljön, och mitt enda mål var att han skulle få en rolig upplevelse. Jag var helt beredd på att diska mig genom att plocka fram godis eller leksak, och bryta mitt i. Men det behövdes inte! Min lille VillerValle var glad, med, engagerad, och på topp helt enkelt!

Strategi: (påminnelse till mig själv - detta fungerade!)

Lång promenad för att känna in sig. Station med bur och träningsväska mitt bland andra uppvärmande hundar, ägna lite tid åt att växla bur - leka - bur - leka. Blanda in några spontana ingångar och följa - övningar. Övervikt på godis framför leksak, i enlighet med min "nya" träningsplan för att vara säker på att undvika höftsmärta.

Min grundtanke var att ALLT han gjorde skulle vara kul, tävlingsplatsen ska vara en "magisk plats" där matte alltid är glad och ingenting kan gå fel, för att bygga hans självförtroende och glädje inför framtiden. Inga krav eller måsten, bara roliga lekar som råkar se ut som tävlingsmoment.

Efter platsliggningen flyttade jag hans bur till en lugn plats i skuggan, och sedan tog vi små "utflykter" till tävlingsbanan. Många spontana "söka upp-övningar", godis i händerna, godis i fickan, överraskande leksak, paus i skuggan.

Så här såg det ut (note to self: se till att ha byxor som inte visar halva ändan nästa gång...ber om ursäkt på förhand...)

Utvärdering:

Platsliggning: Jag lät honom drälla runt lite under ingången, han fick känna in de andra hundarna lite. När vi ställde upp hittade han fokus direkt. Bra läggande, la sig tillrätta halvt på sidan - träna att ligga rakt! Han kändes trygg, tittade sig omkring en del men det känns OK i nuläget. Valde ett par gånger att lägga ner huvudet, jag ska bygga på det framöver. Bra återgång, problem i sättandet! Tre DK...en kort sekund tänkte jag "jag får inte upp honom, han ligger kvar här!", men så klart satte han sig upp till slut. Handtarget jag älskar dig...Träna på uppsättande efter längre platsliggning! Betyg 8,5, kommentar DK sitt.

Tandvisning: Vi fick ställa upp tre meter framför domaren, varvid hon kom fram och tittade på tänderna. För 10 ska hunden sitta hela tiden. Eh...visst...Valle ÄLSKAR nya människor, och tänkte inte gå miste om chansen att hälsa på personen som stått på planen hela tiden! Efter två omsättanden satt han kvar och tänderna kunde studeras. Domarens kommentar: "Jag måste dra ett poäng. Det står i reglerna. Men väldigt trevlig hund!" Betyg 9.

Linförighet: Vårt allra sämsta moment...jag trodde inte att han skulle hålla en hel linförighet, och valde att ge DK i form av smackningar när han tappade fokus och beröm när han gjorde halterna. Mycket träning kvar! Dessutom är ju koppel ett elende, jag höll det något för kort och fick avdrag för koppelkontakt. Ytterligare ett avdrag för skutt i språng marsch. Jag märkte också att han blev intresserad av tävlingsledarens myndiga stämma, mer träning med kommendering! Betyg 7, kommentar KK, hoppig språng, DK röst.

Läggande: Framföringen blev gräslig, Valle var på väg bort till tävlingsledaren för att säga hej, och jag behövde flera dubbelkommandon...Bra läggande, fint fokus på mig hela vägen som jag rörde mig, bra uppsitt. Betyg 8, kommentar DK framföring.

Inkallande: Alltså. Det bara satt. Betyg 10, kommentar BRA.

Ställande: Gjordes med start i andra änden av planen, ingen störning från personer bredvid gav en fokuserad hund i framförandet. Bra ställande, bra blick, bra stadga, pyttelite snett sitt. Betyg 10, kommentar BRA.

Apportering: Vi skuttade bort till vår nya uppställningspunkt, valde apport (den lilla), och blev instruerade att jag fick räcka fram apporten när jag ville. Jag var noga med att Valle såg apporten och fokuserade hela tiden jag räckte fram den (annars händer det att han bara vänder bort huvudet). Sedan blev det en "Valle special"...Ny apport, måste undersökas och smakas på ordentligt innan han kan ta den i munnen! Jag vet att han tar den till slut, så jag triggade honom lite genom att röra den bort från honom och upprepade kommandot - bra gripande, bra hållande, bra släppande. Jättemycket träning med olika apporteringsföremål! Samma i leken, många olika typer av leksaker! Betyg 6, kommentar tvekar länge.

Hopp över hinder: Valles favorit...Han hoppar gärna hindret helt själv, flera gånger, så vi har en lite smygig sakta marsch fram till hindret "Du ser ut som att du har bajsat på dig!" var en kommentar från en mindre finkänslig kompis...;) Det kan jag leva med. Jag tänkte på att öka avsånden lite eftersom vi aldrig tränar på fullhöjd, speciellt efter hindret för att ge honom plats att landa, och han satte hoppet perfekt. Betyg 10, kommentar BRA.

Helhetsintryck: Betyg 8, kommentar För mycket pyssel mellan momenten. De poängen bjuder jag gärna på för glädjen att kunna belöna min hund ordentligt mellan momenten! Men visst ska rutinen bli mer ritualiserad så småningom :)

Summa 171 poäng, förstapris med uppflyttning, och en andraplacering i klassen!

I fredags kväll efter att ha kört hem från clinincen i Götet, med alla tankar snurrande i huvudet om vad Valle gör och inte gör och hur jag ska få honom att göra annorlunda, möttes jag a´v beskedet från höftröntgen. D-höfter.

Hela fredag-kvällen var jag deprimerad, likaså lördagen. För er som inte är insatta betyder D-höfter att Valle har "måttlig höftdysplasi", dvs hans höfter är för att uttrycka det enkelt lätt deformerade. Kulan passar inte riktigt i ledkapseln, där är glapp. Skalan går från A till E, Valle har alltså näst sämsta graden.

Det gjorde inte saken bättre att det gått dåligt under fredagen, och att han var totalt slut hela lördagen och bara ville vara ifred. Alla situationer som kan ha påvisat smärta kom upp i huvudet...jag såg vår framtida karriär gå upp i rök, och konstaterade att han iallafall är en söt sällskapshund...

Sedan började mina enträgna vänners meddelanden på olika sociala medier gå fram till mig: JA, det är tråkigt, men det är inte slutet på allt!

Valle är en lätt, smidig och spänstig hund med bra muskler. Flera kelpiesar med D-höfter har varit i elit (i sök dessutom). Flera av mina vänner visar sig ha fullt fungerande och smärtfria hundar trots C och D-höfter. Det kräver lite extra eftertanke vid träning, lite mer friskvård, lite noggrannare avläsning av hunden för att tolka eventuella smärtsignaler rätt, och regelbundna möten med hundmassör och fysioterapeut.

Jag har fått reda på det tidigt, och kan sätta in friskvård i tid! Och på ett sätt känns det lite skönt att få ett möjligt svar på vissa situationer där jag har varit frågande till hans beteende.

Idag har han varit sitt vanliga goa tokiga keliga kelpiegladaTRÄNINGSVILLIGA jag igen. Vi har lekt bytaleken och komma tillbaka med grejer, han har "fattat grejen" och tagit i som sjutton i leken. Äntligen går det in i mitt huvud - HAN ÄR FORTFARANDE SAMMA HUND! Problemen har han haft hela tiden, men nu vet jag om dem och kan göra något åt dem.

Den största skillnaden i vår vardag blir att han är välkommen upp i sängen igen, efter att ha sovit i sin korg vid sängens fotända i tre månader. Vem vet, kanske känns det bättre med värmen under täcket. Eller också känns det bara bättre för mig att ha min Valle nära...;)

Byta-leken från pass ett har vi ett stort jobb med, men jag ville ha fler övningar att jobba med.

Detta passet kändes riktigt, riktigt dåligt...inte för att Siv ger dåliga råd - tvärtom - utan för att Valles svagheter blir så uppenbara. Att han dessutom avslutar med att faktiskt smita in i buren gör inte saken bättre.

Saker jag trots allt är nöjd med:

Han griper rent, dvs utan lek eller omtag

Han bär bra utan tugg

Han vänder direkt och sätter fokus mot mig efter gripandet

Han kommer hela vägen fram

Sedan håller vi på för länge, introducerar för mycket nytt, och jag blir för häftig i mina rörelser. Allt läggs i min informationsbank i huvudet, under antingen den enorma filen som heter "att träna mer på", eller den mer konstant mellanstora filen "att ändra på".

Here goes:

Valle och jag har tagit tag i det här med att komma tillbaka med grejor ordentligt. efter att samlat in en massa input från mina vänner via FB var vi på clinic i lek med norska Siv, som precis som många andra hundförare på elitnivå bygger sin träning just runt leken. Mål: att hitta fler övningar för att utveckla hans önskan att komma in till mig med saker.

Siv var väl förberedd för just mitt problem, och bröt ner beståndsdelarna. Kan han byta leksak inne hos mig? Javisst, sa jag och visade glatt hur han släpper på "tack" och griper den andra. Kan han byta spontant? Eeeh...nej...konstaterade jag och insåg att jag faktiskt byggt in en väntan redan här...Istället för att byta med fart och intensitet för att han VILL byta, så byter han på kommendering. Inte konstigt att farten in med något blir dålig, och att han blir lite avvaktande!

Film på hur vi fick jobba med absoluta grundövningen "byta leksak", nu med vissa detaljer ändrade som jag misstänker kommer att göra en väsentlig skillnad:

Man ser tydligt hur osäker han blir när jag "ändrar reglerna", och hur glad han blir när han på slutet fattar leken igen! Det syns också att han blir lite avvaktande när jag beter mig som en idiot, Sivs rekommendation var att tuffa till honom betydligt i leken - oavsett hur bufflig och höggljudd jag blir ska han bara tycka att det är SKITKUL!!! Något att jobba på :)

Helgen har tillbringats i glada vänners lag i Stockholm, på lydnadshelg för Ulrika Norell arrangerad av Caroline Ersenius på HundID. Carro och jag har med dåligt resultat försökt få till en kurs för Ulrika det senaste året, och nu äntligen klaffade allt! Så jag och Valle och tillräckligt med packning för ett helt kompani placerades på tåget i fredags kväll.

Valle är numera en van tågresenär, och han kryssar fint mellan hundar och människor på perrongen, hoppar upp i vagnen utan att komma i vägen för min resväska, och ligger sedan snällt och tyst hela resan - en fröjd att åka med! Bara det gör en matte lite extra glad :)

Under helgen har vi tränat på att träna i regn - det var hällregn, blåst, och riktigt ruggigt hela lördagen. Min jacka läckte. Mina skor läckte. Valle verkade däremot inte bry sig - tack och lov! Jag kom på att det är första gången ever som vi tränat i regn...säger en del om hur bekväm jag är ;)

Vi började med fotgående, som har varit vår stötesten ett tag. Det känns som att vi äntligen, äntligen börjar hitta rutiner som fungerar! Han höll fin kontakt, och klarade en hyfsad helhet. Däremot märks det att vi fokuserat på just engagemang och kontakt - precisionen har vi tappat på vägen och han pendlar i position både i sidled och frontled. Att tänka på: ännu mer attityd, mindre allvar och mer lek-känsla. Har jag hört det förr?..Vi gick vidare till att peta lite i detaljer, återuppväcka positionen i vändningar på stället, och träna lite vidare på stegförflyttningarna som faktiskt börjar se riktigt bra ut också till vänster. Det är häftigt vilka små detaljer han plockar upp, efter att jag klickat två gånger för att han saxade med frambenen var han helt medveten om hur han skulle flytta. Jag måste fixa en spegel så att jag vet om jag verkligen vill ha det så, innan det sätter sig för hårt, men det är kul att se hur medveten han är om sin kropp!

Andra passet kom vi överens om att köra inomhus. Jag ville gå igenom momenten till Lk1 och få lite nya ögon (utom hoppet). Så vi flyttade lite bord, och fick en vettig raksträcka på ca 8 meter.

Valle blev mer störd än jag trodde av publiken! Läggandet som brukar vara klockrent fanns liksom inte där...Mycket nyttig träning att plocka fram det igen, och sedan köra momentet i den uppenbarligen jobbiga miljön.

Inkallningen på parkettgolv framkallade skrattsalvor, han ser ut som en hund ur en tecknad film när han försöker få grepp till sin vanliga rivstart och springer på stället...Vi jobbade en del med hans kroppstacklingar av mig, och hittade ett targetsystem som jag känner mig bekväm med hur jag kan jobba bort ganska enkelt, och som gav bra resultat. Nöjd med att ha löst upp en del av den knuten!

Ställandet är bra, jag har nu helt bestämt mig för att köra vanligt ställande vid sidan och hoppstå i inkallningen så småningom. Osäkerheten i min tillbakagång - om det någonson var en osäkerhet - verkar vara så gott som helt borta.

Apportering med metallapport (min träapport var i bilen) fungerade bra. Det är länge sedan vi körde metall, så jag gjorde lite förberedande övningar och avslutade med ettans apportering. Duktig hund!

Överlag skötte han sig superfint!

Efter att ha lekt med husets herre, en golden vid namn Mojje som verkar gilla Valle lika mycket som Valle gillar honom, var det en styck trött hund som slockande i sin (öppna) bur och sedan transporterades till min säng.

Söndagen slapp vi regnet, tack och lov!

Jag började med ett pass ruta. Valle kändes fortfarande trött efter gårdagen, och då brukar "mycket ben och lite hjärna" fungera bra. Konstaterande: han älskar rutan! Det ser väl inte riktigt ut som jag vill, men hunden är superglad!

Första skicket ville Ulrika ha en tävlingsmässig Lk2-ruta, bara för att se hur det ser ut. Vi ställde upp, jag skickade, och Valle siktade mot Ulrika i full fart...kom på sig halvvägs, riktade om mot rutan, och sprang rätt in! Snutthund...:) Mitt problem med rutan är att han tappar fart, och blir hög och skuttig. Target blir inte bra. Gömd leksak blir inte bra. Vi kör redan fartövningar med synlig leksak och/eller medhjälpare, men jag ville ha hjälp med kompletterande övningar och tankar. Ulrikas spontana tanke var att shejpa honom till mitten av rutan, för att ge honom ett tydligare mål att sikta mot. Så vi shejpade! Rutan flyttades mellan varje gång, belöning kastad över hans huvud, och timingen på klicket INNAN han har vänt upp...

Andra passet vigde jag åt apportering - hur ska vi komma vidare? Film kommer, och mycket mera tankar. Kräver ett eget inlägg så småningom.

Och till slut ett kort pass övergångar mellan moment, där vi bara blev anvisade till olika punkter och han fick följa med och ställa upp. Det är på rätt väg!

Jag känner mig nöjd och inspirerad! Vi har kommit en bra bit, och är absolut på G :) Avslutar med lite bilder på mina goa vänner:

Fortsättning på gårdagens följetång, nu när jag funderat över VARFÖR är det dags att gå vidare till HUR!

För det är inte alltid så lätt...hur gör jag för att hitta rätt känsla? Få mer av den? Hålla fast vid den? Genom tävlingar och andra situationer som jag vill vända från "jobbiga" till "roliga"?

Wivan hade en kort mening som sammanfattar en hel del:

Det du tänker på växer.

Alltså, om jag tänker "vi har inte tränat tillräckligt, han kommer att springa till domaren, hon kommer att nosa" då VÄXER det i mitt huvud. Jag börjar tveka - borde vi verkligen vara här? Min nervositet och osäkerhet ökar. Hur tror ni det påverkar min hund? JAG tror att det påverkar honom NEGATIVT!

Om jag däremot tar ett steg tillbaka, funderar över VARFÖR gör vi detta (det är mitt eget val), och HUR kan jag genomföra det på bästa sätt (genom att vara ett stöd för min hund och ha roligt på banan), då blir det enklare att fokusera om. Då kan jag istället börja tänka "han är trygg i platsliggningen, han har snygga rörelser, han kan momenten, vi har tränat ingångar, övergångar, kedjor, och detaljer, DET SITTER, och jag är STOLT över min hund!"

Spela upp rätt film i huvudet, den där vi lyckas! Det hjälper min hjärna att hjälpa mig - eftersom den "tror" att vi redan har klarat utmaningen så är det enklare att upprepa succén. Lite flummigt, men det fungerar.

Jag upprepar tipset jag fick från Heidi Billkvam (som ju är ganska framgångsrik på banorna): varje gång man tänker något negativt så "måste" man hitta något positivt att följa upp med. Efter ett tag blir det en reflex, och hjärnan hittar lättare och lättare positiva saker = vi mår bättre och lyckas med mer!

Sedan kan jag dessutom börja titta på de där negativa tankarna som dyker upp, en och en, och dissekera dem. Om vi går ut med 0 poäng - vad skulle det betyda? EGENTLIGEN? Det är inte första gången. Det är säkert inte sista gången. Hitta rätt perspektiv - det är en hundtävling, inte liv eller död...

Den tredje saken som jag återkommande jobbar med är den som handlar om vad ANDRA tycker. För det mesta så är jag stark, modig, och tycker verkligen att vad andra tycker (förutom de personer jag gillar och litar på) inte spelar någon roll. Men ibland...med jämna mellanrum...då kommer tvivlet. Duger jag? 

Då behöver jag påminna mig själv - jag lever MITT liv för MIG, ingen annan! Genom att se till att jag mår bra, kan jag vara stark nog att hjälpa andra att må bra. Det jag tycker är viktigt (att vara snäll, att vara glad, att må bra) är det jag fokuserar på. Jag kan inte ta ansvar för vad ANDRA tycker och tänker - det ligger liksom på deras bord.

Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg: jag är tydligt blå (inte politiskt, bara färgen blå som exempel). Vissa älskar blått, många gillar blått, de flesta accepterar blått, några avskyr blått.

Till slut: min lista över hur jag ska ha roligare oftare och längre tid:

* Samla på bra minnen, citat, och bilder

* Skriva upp det BÄSTA vi gjort tillsammans under veckan varje söndag (eller oftare)

* Bara vara

* Träna till musik

* Träna ihop med goda vänner

* Träna "idiotgrejer" bara för glädjen i att lära något nytt

* Dissekera problem till sina beståndsdelar och träna varje del för sig - mindre problem blir enklare att lösa, och lösta problem är otroligt tillfredsställande

* Om jag fastnar: LÄGG ÅT SIDAN och gör något annat ett tag. Återkom fräsch i huvudet (gäller både mig och Valle).

I min handväska ligger nu en liten anteckningsbok där jag skrivit upp saker som jag vill påminna mig själv om, de ord som jag vill ska spelas upp i mitt huvud. Vilka de är behåller jag för mig själv - riktigt så självutlämnande vill jag inte vara (det räcker som det är).

Och by the way, mitt nya manus har kommit från förläggaren med hennes förslag och frågor. Ser fram emot att få jobba med det igen! På tal om saker som är stärkande och kritik som jag verkligen uppskattar :)