Mårran har mått dåligt i natt. När Ola kom hem vid tretiden igåreftermiddag hade hon kräkts i sängen, och massakrerat samtliga krukväxter i sitt illamående. Är man inte ute och kan äta gräs så tar man det som bjuds...

Så efter att ha släppt ut och in och ut och in och ut och in hunden (som inte kräktes utan bara försökte hitta gräs under snön) fram till klockan 24 så släpade jag mig upp och tog en promenad med henne i hopp om att trötta ut henne så hon äntligen skulle somna (själv var jag redan utmattad så det räckte).

Jag skrev för några dagar om våra urartade koppelpromenader. Det problemet tog jag tag i direkt och resultatet har inte låtit vänta på sig - koppeldragandet är så gott som borta igen. Följande åtgärder vidtogs:

1. Varje morgonpromenad (lös över fälten) följs av en extra koppelpromenad med bara Mårran, en ren träningspromenad. På så sätt är hon redan rastad när träningen startar, hon får extra motion och stimulans, och Popsy är inte ivägen.

2. Jag går oftast med hundarna i flexikoppel, och eftersom jag vill kunna växla mellan längderna på kopplet så vill jag att hundarna dels själv ger efter så fort de känner att det tar emot, och dels är uppmärksamma på mitt kroppsspråk (stannar eller vänder jag så hänger de på direkt). Vi tränar "silky leash" och följsamhet, och självkontroll vid spännande luktfläckar. Dessutom har jag kommando "sakta" och tränar följsamhet i olika tempon. Som förstärkare använder jag "varsågod att nosa", att jag släpper ut kopplet (fem meter), muntligt beröm (som hon uppskattar), liten lek med mig typ minikapplöpning, och då och då köttbullsbitar om det verkligen är något som är bra.

3. Jag är stenhårt konsekvent.

Så även mittinatten när jag mår illa av trötthet så gäller reglerna...ALLA promenader är träning. Alla. Om jag inte orkar så är det lös hund eller VGW-bälte på som gäller. Och eftersom jag inte hittade varken bälte eller halsband igår så gjorde jag en ögla av kopplet och gick...en träningspromenad.

Det funkade, hon somnade till slut :)