Mårran följde med till svärföräldrarna i helgen. Där bor Syster Vilma, och hundar är utomhus under dagen. Mårran var utrustad med täcke och viloplats fanns, men hon är ju van att vara med oss...

När hon är hemma så berättar hon när hon vill ut (krafsar på dörren eller voffar "lilla voffet"), och skäller när hon vill in - praktiskt. Mindre praktiskt! Hon skällde mer eller mindre non-stop i två timmar, tills svärmor till slut sa "jamen hon kan väl komma in då"...Hon la sig under bordet och rörde sig inte förren vi skulle gå, MYCKET nöjd med sig själv.

Mårran är överhuvudtaget vad man skulle kunna kalla en ganska vokal hund, hon skäller gärna. Att hon skällde hos mina svärföräldrar är helt och hållet mitt eget fel - det är ju faktiskt vad vi har lärt henne, skäll när du vill in - men i övrigt så försöker jag hålla hennes skall till ett minimum. Eftersom hon skäller av olika anledningar har jag lite olika strategier:

Som unghund ville hon vara med alltid, jämt, nära. Ibland vill man helt enkelt inte ha hundarna i samma rum (besök från hundrädda släktingar tex) och jag förutsåg tidigt ett problem.

Recept: hon fick vara i rummet bredvid, med stängd dörr, utrustad med en tuggpinne, tills hon blev tyst och varit tyst i fem minuter. Då öppnades dörren. Inte ett sätt som fungerar för alla hundar (vissa blir helt enkelt alltför stressade och behöver några "mellansteg"), men idag lägger hon sig glatt och lugnt i nästa rum på sin filt och tuggar på sin tuggis tills dörren öppnas. Inomhus skäller hon inte för att öppna dörrar, hon vet att det inte fungerar.

Uppmärksamhetsskall/lekskall är designade för att få just uppmärksamhet. Hon kan gå ut i ett annat rum och skälla uppfodrande om hon är uttråkad på kvällen, jag tänker alltid på ett barn som kallar på mamma från ett annat rum :)

Recept: Total ignorans, hitta ett annat sätt att få min uppmärksamhet tack! När hon "ger upp" och kommer in till oss igen (ofta med något i munnen som kanske kan bytas mot något kul) så hälsar jag glatt på henne och tar emot hennes pryl. Det har fungerat utmärkt, skallen har bytts mot att sitta i stolen bredvid soffan och krafsa på husse - och det är inte mitt problem :)

Jag har också lärt henne "lilla voffet", ett tyst skall, som jag belönar i dessa situationer (det är ganska gulligt och harmlöst).

Vaktskallen är dova och ljudliga, och hon är en vaktande hund. Grannar, främmande bilar, och HUNDAR! När vi fick nya grannar räckte det med ljudet från deras hundar för att sätta igång en vaktserenad som med Popsys hjälp urartade till värsta ylkonserten.

Recept: Om hon inte kan hantera att sitta i fönstret tyst, så är inte fönstret en tillåten plats. Oftast räcker det med att jag kallar på henne, är hon väldigt upphetsad så håller jag henne hos mig tills hon blir lugn och stilla. För det mesta räcker det med att jag bara har en hand på halsbandet medans jag gör något annat (ingen uppmärksamhet på hunden). När jag märker att kroppen slappnar av och fokus på fönstret släpper så berömmer jag och låter henne göra vad hon vill igen (oftast lägger hon sig bredvid mig).

Ibland händer något som hon verkligen upplever som en fara, och inte bara slentrianmässigt vaktar på. Om jag märker att något verkligen triggar henne, och att det eskalerar istället för avtar (hon vänjer sig inte utan blir mer och mer känslig) så har jag följande taktik: Vid första skallet kallar jag henne till kylen (eller hämtar henne om det behövs) och sedan smaskar vi mjukost. Tittar på det farliga - äter mjukost. Vill hon inte äta så sitter vi tillsammans, först och tittar in i rummet, sedan och tittar ut, och jag brukar massera hennes käkar. Efterhand slappnar hon av och blir kontaktbar igen. Detta användes senast för ett par månader sedan när grannen började träna sin unghund på fältet utanför, och resultatet blev snabbt en liten kedja: "ett skall - spring och hitta matte - spring till kylen". Istället för att känna vakt/upphetsning/viss osäkerhet, så verkar hon nu nästan se fram emot när de dyker upp där ute.

Och till slut har vi hundmötena, som nuförtiden går ganska bra igen FÖRUTOM i hemområdet. Varför? För att vi tränar där alltför sällan (läs aldrig). För att vi råkar ut för en lös schäferhund då och då. För att hon med jämna mellanrum ställs inför situationer som hon helt enkelt inte klarar av. Kort sagt: istället för att öva på att skvallra (ta kontakt när hon ser en hund), så övar hon på att skälla. Vems fel är det? Bara mitt...