Lite i taget lär jag mig prata "gris".

Det är tex skillnad på fnysningar och fnysningar, grymtanden kan låta på 100 olika sätt men alla verkar betyda olika stadier av lycka, och det här med att glada grisar har knorr på svansen stämmer verkligen.

Babe fick sin knorr redan i tisdags, men Piggys svans har envist hängt rakt ner...möjligtvis med en lätt böj...tills idag! Knorren är äntligen på plats.

Dessutom verkar det som att min ena "dräktiga sugga" brunstar just nu...Piggy proovar att både bestiga och ställa sig för Babe, som mest ser förvirrad ut. Jag är nog ganska nöjd om bara Babe är dräktig detta året, hennes smågrisar finns det en chans att jag får hantera utan problem. Jag har en viss aning om att Piggy är en mamma av den mer beskyddande sorten, det hade varit skönt att ha henne tamare innan hon axlar mammarollen.

Mitt i min grislycka så finns ju fortfarande dogsen kvar!

Mårran var med husse och slaktade lamm igår - och passade på att försvinna i skogen i nästan 40 minuter för första gången i sitt sjuåriga liv. Mycket konstigt! Hon lämnade flocken och slaktplatsen och kom inte på inkallning. Jag funderar på om kastreringen kan öka rymningsbenägenhet och självständighet, men har bara hört motsatt hittills. Någon som vet?

Popsy var istället med mig på kurs och slaggade i klubbstugan när hon inte sprang runt och stal kursarnas godis...Lilla charmtrollet fick också visat sitt favorittrix - hoppa rep - och hon verkade tycka att det var väl värt att hon var lite halt senare på kvällen.

Och resten av djuren mår utmärkt, Baggis trånar efter tackorna som börjar tröttna på hans uppvaktning nu, och hästarna snokar runt och tycker att de borde börja stödfodras (jag tycker att speciellt en av dem, hostBenjaminhost, behöver gå ner ca 50 kg först). Vintern är på väg med stormsteg...

Jag har haft tid att bekanta mig med Babe och Piggy. Jag har aldrig pysslat med grisar tidigare, knappt ens varit nära en, och jag känner att det hjälper mig att verkligen SE hur de beter sig istället för att försöka gissa vad de tänker...jag har helt enkelt inga tidigare erfarenheter. Jag pratar inte "gris".

Det gör också att jag inte reagerar slentrianmässigt "som jag alltid har gjort" på olika beteenden som de gör. Jag har verkligen haft svårt att överföra klickertänket på hästträning eftersom jag har nästan 20 års erfarenhet av traditionell hästträning i bagaget innan jag insåg att man kan klickerträna dem (det är en pågående process som ger mig ökad förståelse för alla cross-over hundtränare!), med grisarna är det så mycket lättare! De agerar, jag tar ett steg tillbaka och funderar. Vad hände? Vad gjorde grisen? Vad ledde det till? Kommer det att upprepas?

De här första dagarna har det varit två saker på agendan: observation och relation. För att lära mig träna grisarna (om så bara enkla vardagsbeteenden som att kunna bli hanterade och flyttas på) måste jag se hur de beter sig. Jag måste också få en relation, ett förtroende, med varje individ. Om de inte accepterar min närhet utan att bli rädda kommer inte träning att fungera något bra.

Observation är enkelt, det är bara att titta på dem. Vi släpper ut dem i den betydligt större fårboxen lite då och då, och då ser man varje gris personlighet ännu tydligare.

Babe är den lite blyga, osäkra, försiktiga, som väljer att fly från det hon inte känner till. Hon är lite större än Piggy, men det är bara på utsidan...Hon har aldrig visat aggressionstendenser (hittills), utan tvekar att byta miljö, rör sig lugnt och försiktigt, backar och undersöker från avstånd. Hon är den enkla grisen.

Piggy har en annan strategi: anfall är bästa försvar! Hon är nyfiken, gå-på-ig, kastar sig över nya saker med intensitet och intresse, och maskerar sin rädsla bakom en stor mun med tänder, vildsint fnysande, och fyra korta ben som sätter full fart fram. Hon påminner lite om en retad bullterrier...:) Just de aggressiva tendenserna gör henne till den svårare grisen.

Förtroende/relation är också ganska enkelt. De bor i en box. Jag har kontroll över ALLT de vill ha. Jag är ALLTID i närheten när de får mat eller vatten eller grästuvor att leka med, eller byta miljö. Jag har snabbt blivit sammankopplad med trevliga saker.

När de slutade fly till andra sidan boxen när jag kom in började jag handmata dem med brödbitar (tydligen en tiopoängare bland grisar). Babe tog fint från början, Piggy tvekade länge innan hon tog sats och kastade sig över brödbiten och slet den från min hand. Efter att ha räknat fingrarna (jodå, alla fanns kvar) började jag hålla fram hennes bröd med en skiftnyckel.

Iförrgår morse tog Piggy fint för första gången :) Då la jag till att om hon försökte "anfalla" brödbiten så försvann den. Tog hon fint var den tillgänglig. På kvällen kunde jag lägga bort skiftnyckeln och hålla brödbitarna med handen, utan att riskera några fingrar!

Mina grisar är uppvuxna på öppen förskola, kultingar är grymt (ha ha) söta...Jag misstänker att de inte har de allra bästa erfarenheter av människor, och jag misstänker att slag och skrik har varit involverade i deras skötsel. De visar tydligt de två strategier som ett djur har för att komma undan sådant som de upplever som farligt eller obehagligt: flight or fight!

Flight - fly - är den första reflexen. Öka avståndet genom att flytta sig själv. Det är Babes val.

Fight - slåss - är det som djuret tar till när inte flykten lyckas, om djuret blir trängd eller obehaget inte upphör. Öka avståndet genom att flytta det farliga. Det är Piggys val.

Jag tror att det är väldigt individuellt hur hög "aggressionströskel" ett djur har, hur länge det försöker fly innan det börjar slåss. Jag tror också att ALLA djur kommer att slåss (för sitt liv!) om de känner sig tvugna. Och det ÄR en effektiv strategi, obehaget flyttar på sig om djuret är tillräckligt skrämmande, alltså kommer aggressionen att växa sig starkare...

Just därför har jag valt bort alla försök att fya, hota, eller på annat obehagligt sätt freda mig mot Piggy. Jag är 100% övertygad om att hennes aggression kommer att försvinna av sig själv, när hon blir trygg i sin miljö och säker på de människor som hanterar henne. Den kommer alltid att ligga latent - har en strategi fungerat en gång så finns den i djurets beteendebank för alltid - men eftersom jag kommer att se till att inte sätta henne i alltför svåra situationer och samtidigt träna trevliga alternativbeteenden, så tror jag inte att det kommer att bli ett problem.

Igår fick de gå ut i fårboxen, Mårran var med i stallet som vanligt. De har hälsat genom hålen i väggen, Piggy har slutat fnysa mot henne och Mårran har slutat morra. Helt plötsligt siktade Piggy och började springa mot henne! Inte vet jag om hon ville jaga Mårran eller bara hälsa, men matteinstinkten gick in (skydda Mårran!) och jag placerade mig mittemellan 100 kg framrusande gris och flyende Mårran, och la lugnt men bestämt handen på Piggys panna. Hon stannade, tittade på mig med sina pliriga ögon, och vände med en air av "vadå? jag ville faktiskt inte dit ändå...". Naturligtvis fick hon en brödbit som belöning, kastad i motsatt riktning så att jag fick Mårran ur vägen.

Babe trivdes i stora boxen och bökade efter fårskit även när Piggy gått in i deras egen box och satt trynet i den färska grästuva som Ola grävt upp. Hur flytta grisen? Jag tog några brödbitar och kallade...och hon kom! Glatt grymtande, ett steg i taget, en brödbit var tredje steg.

Det känns som en bra början!

Vädret i söndags:

Vädret igår:

Det känns som att vintern kommer tidigare i år...

I flera år har vi pratat om att skaffa ett par grisar. Linderödsgrisar säger Ola, en svensk lantras som klarar att gå ute året om även i vårt klimat. Utmärkt idé har jag tyckt! Grisar verkar oerhört sympatiska, och min vana trogen vill jag allting nu, direkt, medetsamma! Men så rann det ut i sanden...som saker gör ibland.

Men i söndags när jag kom hem från jobbet stod de där i boxen! Babe och Miss Piggy, två dräktiga Linderödssuggor!

Jag vet knappt något om grisar, men jag tycker redan att de verkar ovanligt trevliga och sällskapliga. Tur att Ola jobbat som "svinaherde" tidigare och har koll...

Alltså, seriöst - jag inser att det är lite knäppt att bo ihop med två hundar, sex tackor och en bagge, två hästar, och två grisar, bara för skojs skull. Men vadå? Det ger begreppet "flerartsflock" en helt ny mening! :)

Där har flyttat in en bagge till våra sex Fårtöser. De uppskattar lite manligt sällskap, han uppskattar ännu mer lite kvinnligt!

Baggen (Baggis, som han så fantasifullt blivit döpt till) har en...ska vi säga stark?...sexdrift. Han tar sig gladeligen genom både elstängsel och fårnät i sin jakt efter tösabitar, och efter att ha brutit sig ut från hagen hos min svärfar där han hade sin sommarsemester ett antal gånger, så fick han finna sig i att bli tjudrad med lång kedja. När han flyttade till oss följde kedjan med, han har ca 15 meter att röra sig runt från vatten till liggplats till hötapp. Töserna brukar hålla sig hos honom, han snor inte in sig, och verkar vara glad och lycklig med arrangemanget.

På natten är alla får lösa inne i fårboxen, så varje morgon ska Baggis promenera till kedjan och bli fastsatt för dagen. Jag har honom i ett grimskaft. Töserna sticker ut först, glada över att få komma ut och beta. Sedan kommer jag och Baggis, som VÄLDIGT gärna vill totalt strunta i mig och bara dra racet till flocken. Men det gör han inte!

Från första dagen har jag nämligt varit konsekvent (och turligt nog så drar han inte 70 kg mycket bestämd matte efter sig): det ENDA sättet att komma framåt är i slakt koppel. Och eftersom han gärna vill komma framåt, så lärde han sig första dagen hur han skulle "manipulera henne i andra änden av snöret att gå med". Visst, ibland testar han om det kaaaanske skulle gå och springa lite, men det räcker att jag stannar så ser han till att kopplet blir slakt igen.

Premacks princip:

Ett beteende som är sannolikt att djuret kommer att utföra - djuret "gillar" (att gå närmare tackorna) kan användas för att förstärka ett beteende som är mindre sannolikt - djuret "gillar mindre"(att gå fint i kopplet).

Om jag dessutom gör det mer sannolika beteendet beroende av det mindre sannolika, så har jag ett bra recept på framgång.

Och på köpet så bygger jag ett större värde för det mindre sannolika beteendet, eftersom det leder till något som djuret (uppenbarligen) gärna vill göra, så blir det MER sannolikt - djuret "gillar det" mer!

Så enkelt...

(Sjunges med rätt melodi och gröna lösöron)

Förra helgen hade mitt "gamla" kursgäng från instruktörskursen i vintras bokat Mona Kjernholm för två heldagar.

Igår fick jag spridda rapporter om hur bra det hade varit. Jag har inte gått kurs på vad som känns som evigheter...Jag vill också!

Till nästa år planerar jag redan valpkurs, tävlingskurs för valp/unghund, tvådagarsclinic för använd beteendeanalys, och en vecka i Sölen. Vi får väl se hur det blir, jag vet ju inte ens om det blir valp (tiken kanske går tom, eller så blir det inga små grabbar, eller så händer något annat). Men det är trevligt att tänka på.

Jag känner mig nästan lite "beroende" av att få feedback på min egen träning och input av nya idéer med jämna mellanrum...ny energi helt enkelt, ny motivation att både träna och lära ut, ny inspiration till att testa nya metoder och tips. Och känslan av att komma till en kursplats där mitt enda ansvar är att se till att jag och min hund får ut så mycket som möjligt - ljuvligt! Att få vara helt ego, att faktiskt ha betalt för rätten att vara helt ego. Sedan ingår naturligtvis att hjälpa kurskamrater osv, men det är OCKSÅ ego.

Måste kolla om det finns någon tidig vårkurs som verkar kul för mig och dogsen!

Det här med felsignal har jag funderat över de senaste månaderna.

Det började egentligen när jag lyssnade på Ken Ramirez i Roskilde, som beskrev i vilken ordning han lär sina blivande tränare att använda olika verktyg: felsignal kom VÄLDIGT sent på den listan. Eftersom jag genast drar paralleller till det som min värld kretsar runt - mig och mina hundar - tänkte jag efter. Använder jag felsignaler? Ja. Dessutom har jag upptäckt att jag gör det mer och mer. Varför? Det hatade svaret: har inte tänkt på det...

Så jag stegade fram och frågade Ken efter föreläsningen vad han tyckte, kan felsignal vara en hjälp, eller är det effektivare att bara vänta ut att hunden rättar sig? Ken är diplomatisk, men det lyste igenom att han har sett en tränare för mycket som får dåliga resultat med användandet av felsignaler. Enligt honom blir resultatet ofta att felsignalen tolkas av hunden som ett "litet nej", alltså ett litet straff, och detta hämmar hundens (och tränarens) träningsvilja och utveckling. Eller, han tränar ju alla sorters djur, så det är inte bara hundar.

Men jag kände inte igen min egen träning i den beskrivningen. Ett straff, om än aldrig så litet, får beteenden att minska på lång sikt. Det är liksom själva definitionen av ett straff. Hunden blir lite mer passiv, lite mindre glad, lite mer hämmad, lite mindre träningsvillig. Det stämmer inte på mina hundar!

Hem och träna, och fundera vidare. När använder jag felsignal?

1. När jag vill att hunden ska plocka fram korrekt grundfärdighet i framförmappen, för att få upp den från tex ett ligg (när jag ville ha sitt). Ett glatt "hoppsan!" får Mårran att studsa upp, vifta på svansen, och prova något annat. Det verkar inte bli svårare att få henne att bjuda ligg i nästa pass. Alltså uppfattar hon inte mitt "hoppsan" som obehag, det är inte straffande utan bara informerande - som just en fel SIGNAL.

2. När popsy tex slarvar och gör en sned ingång. hon har en låååång historia av slarviga ingångar, att rätta sig, osv, och jag vill helt enkelt ha dem snygga på första försöket. Alltså säger jag glatt "om igen" och flyttar mig så att hon gör en identisk ingång igen. Hon "spottar i tassarna" och gör en perfekt ingång, inte bara den gågen utan följande 20 ggr.

3. När jag jobbar med någon sorts stadga (stadga i stilla position sitt-ligg-stå, stadga i gående fot-position), dvs att jag utsätter hunden för gradvis större störningar som jag vill att den ska ignorera. Det hålls på "leknivå" och jag vill bibehålla känslan av lek - jag försöker lura hunden, men den är minsann smartare än mig! Om jag lyckas lura hunden att bryta stadgan (en snabb blick och sedan titta tillbaka är helt OK, att lämna position eller min sida genererar en felsignal) så går jag lekfullt ur position, retas lite med hunden, och så försöker vi igen från början. Resultatet blir en viftande svans och ett bättre utförande.

4. När jag baklängeskedjar och någon del inte håller. Hoppsan, om från början!

De beteenden som jag felar blir INTE svagare, hunden blir INTE låg, utan svansen viftar och motivationen ökar.

Jag tror att skillnaden är att mina hundar upplever felsignalen som förstärkande. "Men då blir det ju tokigt, du vill väl inte förstärka att hunden gör fel?" Nej, men det är VÄLDIGT viktigt för mig att förstärka att min hund faktiskt försöker och vill jobba med mig! Speciellt med en hund som Mårran, vars värld rasar om hon misstänker att hon inte duger, vill jag förmedla till hunden "tack för att du vill jobba med mig, det blev inte helt rätt - du nådde inte klicket - men jag älskar dig ändå!" Fattar hundarna skillnaden? Definitivt...De jobbar på för att nå sitt klick, och håller en glad attityd genom hela passet.

Däremot jobbar jag mycket sällan med "time-outer". En time-out är ett negativt straff - jag berövar hunden möjligheten att få fortsätta träna med mig - och om man har "jag vill att hunden ska sluta med..." i tankarna tror jag att man får frustration både hos hunden och en själv. Kan det vara effektivt? Absolut! Jag bara väljer bort det, i de allra flesta fall (aldrig säga "aldrig"), eftersom jag inte gillar att fokusera på "fel" beteenden. Eller också är jag helt enkelt dålig på att använda time-outer effektivt eftersom jag aldrig tränar på det...:)

Däremot kan jag absolut ge hunden en ny uppgift som motverkar det jag vill ha bort! Om hunden går upp för högt i stress får den slappna av en stund på sin filt eller ligga en stund på sidan medans jag pratar lugnande och/eller masserar.

Jag tycker också att man bör tänka på HUR man gör sin felsignal, och vilken förväntan man får hos hunden. Om jag vill tävla så vill jag att hunden själv ska rätta sig, utan att göra en stor affär av det.

Exempel: Popsy ger ljud i språng marsch. Glada, lyckliga, utdragna morr-ylanden som får min hud att knottras och mig att se rött. Efter att ha präntat in i min hjärna att jag INTE ska kasta mig över min lilla Terrier och ta ut min frustration på henne (jodå, jag tänker sådant ibland - jag är mänsklig...) så började jag helt enkelt avbryta och lämna henne när ljuden kom. Hon sökte upp mig, vi gjorde om. Det blev sakta bättre, ljudandet avtog, jag var nöjd med mitt tillvägagångssätt. Hon blev inte låg eller ledsen, utan bara mer taggad och - himmelrike - tyst.

Så skulle vi visa ett helt fritt följ för instruktören, elit med svängar och vändningar. Och efter ca 3/4 kom en språng marsch. Popsy - som gått suveränt utan en enda belöning och hållit sin exakthet - kunde inte dölja sin frustration/upphetsning utan ljudade. Och stannade sedan direkt och väntade på att jag skulle börja om...

Jag hade alltså skapat en hund som visserligen höll längre tid utan ljud, men när det väl kom så stannade hon dessutom och var van vid att vi skulle avsluta och köra igen! Association och förväntan...Pavlov satt och skrattade rått på min axel!

Jag tror att felsignaler kan vara en utmärkt hjälp för både hund och tränare om:

1. Hunden uppfattar dem som ett litet klick, inte som ett litet nej

2. Man funderar över vilken association hunden gör med felbeteendet och vaktar på vilken förväntan den får (vad är bättre i ett tävlingsmässigt fritt följ? Att hunden håller position och snabbt ger uppmärksamheten tillbaka om den blir störd, eller att hunden är beredd på att vi kommer att avbryta?)

3. Man inser att en felsignal inte kan användas i inlärning av något som hunden faktiskt inte kan - man kan inte säga "fel" om inte hunden vet vad som är rätt!

4. Man som tränare fortfarande har fokus på vad man vill HA, inte vad man inte vill ha

5. Att man då och då fokuserar på att träna UTHÅLLIGHET, inte perfektion, och som tränare faktiskt vet hur man bäst "räddar" ett fel på tävling. Fuskar bäst vinner mest...

Och jag tror att man på något sätt måste tala om för hunden att även om den inte "nådde klick" så älskar vi den ändå. Älska hunden för det den ÄR inte vad den GÖR.

I senaste Canis har Morten och Cecilie skrivit en utmärkt artikel på samma tankebanor. Rekommenderas!